Mer tjat om min bok
Hej alla mina älsklingar! Tack för alla bra och kloka inlägg. Bland kommentarerna efter sista inlägget så var det en av er som frågade om detta med kolhydrater/socker och sug. Detta är ett mycket komplicerat fenomen, och som vanligt inte antingen eller. I min bok så skriver jag ett helt kapitel om "BULIMI och KEMI". Alla är vi olika, men vi som lider av bulimi är ofta lite känsligare i biokemin och tål snabba kolhydrater lite sämre. Men att "sluta helt" eller "aldrig mer" är bara snett, som vanligt.
Mitt bokarbete går framåt. Ömsom känner jag mig som en livserfaren författare och ömsom får jag panik över att jag ju bara är en liten människa som bara skrivit dagbok och bloggat innan. Hur som helst. Jag har bestämt mig för att ha med ett antal bilder på normalviktiga tjejer. Dessa skall fungera som lugnande referenser för de som har panik över sina naturliga former. Jag letar nu efter tjejer som har lust att ställa upp. Det enda kravet är att du har ett BMI mellan 19 och 25. Du behöver inte vara frisk, men måste åtminstone låtsas som du älskar din kropp som den är :-)
Jag letar alltså inte endast efter tjejer som har BMI 19 och som just "lyckats gå ner de fem kilona", utan tjejer som ser ut som tjejer gör.
Bilderna har jag tänkt mig i helfigur, rakt framifrån (även ansikte). Vit bakgrund och vita underkläder. Inget sexuellt alls, utan bara "informativa" bilder. Så här ser jag ut! Förnamn, längd, vikt och en liten berättelse vill jag ha med.
Om du tycker det låter intressant, så maila [email protected]
PUSS
Mitt bokarbete går framåt. Ömsom känner jag mig som en livserfaren författare och ömsom får jag panik över att jag ju bara är en liten människa som bara skrivit dagbok och bloggat innan. Hur som helst. Jag har bestämt mig för att ha med ett antal bilder på normalviktiga tjejer. Dessa skall fungera som lugnande referenser för de som har panik över sina naturliga former. Jag letar nu efter tjejer som har lust att ställa upp. Det enda kravet är att du har ett BMI mellan 19 och 25. Du behöver inte vara frisk, men måste åtminstone låtsas som du älskar din kropp som den är :-)
Jag letar alltså inte endast efter tjejer som har BMI 19 och som just "lyckats gå ner de fem kilona", utan tjejer som ser ut som tjejer gör.
Bilderna har jag tänkt mig i helfigur, rakt framifrån (även ansikte). Vit bakgrund och vita underkläder. Inget sexuellt alls, utan bara "informativa" bilder. Så här ser jag ut! Förnamn, längd, vikt och en liten berättelse vill jag ha med.
Om du tycker det låter intressant, så maila [email protected]
PUSS
Det finns inga farliga livsmedel
Hahah. Förra inlägget slutade visst mitt i. Som vanligt är jag gnska snurrig och tankspridd.
Det skulle nog stå något i stil med; Däremot så känner jag lite ångest inför det.
Det finns inga farliga livsmedel
Listan i våra hjärnor på ”farliga livsmedel” är oändlig. Allt som är väldigt sött eller väldigt fett toppar denna ångestfyllda lista. Visst äter vi glass och pizza, men oftast hemma i ensamheten under en attack. Ibland äter vi bland vänner eller andra människor vi älskar, men då ligger fokus långt bort i fjärran.
• Vart skall vi kräkas?
• Skall vi låta bli idag?
• Hur mycket ”onödiga” kalorier får vi isåfall i oss?
• Hur lång tid skulle det ta att promenera bort dem imorgon?
• Skulle vi kunna avstå lunchen imorgon utan att någon märker det?
• Om vi kräks. Hur skall vi i så fall lämna bordet?
• Vad skall vi säga? Skall vi säga att vi skall gå på toaletten, eller skall vi inte säga något alls?
• Kommer de att märka det när jag kommer tillbaka?
• Om de märker det. Hur kommer de att tackla det?
Osv. Osv. Osv... Det är en enorm påfrestning att äta ”farliga livsmedel” för oss. Det är förenat med stress, dåligt samvete och ångest. I dessa dagar så talas det mer än någonsin om fibrer hit och vitaminberikat dit. Jag vill klargöra en sak; Kroppen förbrukar ca 2300 kcal per dygn och ur energisynpunkt spelar det ingen som helst roll om dessa kommmer från ris eller kladdkaka. Fibrer är bra för magen och vitaminer och antioxidanter är bra för imunförsvaret. Därmed inte sagt att de livsmedel som inte innehåller fibrer är dåliga för magen och de livsmedel som inte är särskilt rika på antioxidanter är dåliga för imunförsvaret. Att säga så är att förenkla saker alldeles för mycket. Begreppet ”nyttigt” handlar inte bara om mättat fett, träning och kalorikoll. Att leva ”nyttigt” handlar även om friheten att välja bröd utifrån vad jag är sugen på, och inte vad som är nyttigast. Att ena dagen äta en riktig gratäng med gräddsås, bara för att det är just det man är sugen på just idag eller för att det är vad som bjuds. Kroppen går inte under för att vi äter friterade räkor med sötsur sås till middag. Den går heller inte under för att man hoppar över grönsakerna då och då. Däremot kan kroppen till slut gå under av bulimi, svält och viktfixering.
ingen har någonsin blivit tjock av en pizza.
Kärlek
Det skulle nog stå något i stil med; Däremot så känner jag lite ångest inför det.
Det finns inga farliga livsmedel
Listan i våra hjärnor på ”farliga livsmedel” är oändlig. Allt som är väldigt sött eller väldigt fett toppar denna ångestfyllda lista. Visst äter vi glass och pizza, men oftast hemma i ensamheten under en attack. Ibland äter vi bland vänner eller andra människor vi älskar, men då ligger fokus långt bort i fjärran.
• Vart skall vi kräkas?
• Skall vi låta bli idag?
• Hur mycket ”onödiga” kalorier får vi isåfall i oss?
• Hur lång tid skulle det ta att promenera bort dem imorgon?
• Skulle vi kunna avstå lunchen imorgon utan att någon märker det?
• Om vi kräks. Hur skall vi i så fall lämna bordet?
• Vad skall vi säga? Skall vi säga att vi skall gå på toaletten, eller skall vi inte säga något alls?
• Kommer de att märka det när jag kommer tillbaka?
• Om de märker det. Hur kommer de att tackla det?
Osv. Osv. Osv... Det är en enorm påfrestning att äta ”farliga livsmedel” för oss. Det är förenat med stress, dåligt samvete och ångest. I dessa dagar så talas det mer än någonsin om fibrer hit och vitaminberikat dit. Jag vill klargöra en sak; Kroppen förbrukar ca 2300 kcal per dygn och ur energisynpunkt spelar det ingen som helst roll om dessa kommmer från ris eller kladdkaka. Fibrer är bra för magen och vitaminer och antioxidanter är bra för imunförsvaret. Därmed inte sagt att de livsmedel som inte innehåller fibrer är dåliga för magen och de livsmedel som inte är särskilt rika på antioxidanter är dåliga för imunförsvaret. Att säga så är att förenkla saker alldeles för mycket. Begreppet ”nyttigt” handlar inte bara om mättat fett, träning och kalorikoll. Att leva ”nyttigt” handlar även om friheten att välja bröd utifrån vad jag är sugen på, och inte vad som är nyttigast. Att ena dagen äta en riktig gratäng med gräddsås, bara för att det är just det man är sugen på just idag eller för att det är vad som bjuds. Kroppen går inte under för att vi äter friterade räkor med sötsur sås till middag. Den går heller inte under för att man hoppar över grönsakerna då och då. Däremot kan kroppen till slut gå under av bulimi, svält och viktfixering.
ingen har någonsin blivit tjock av en pizza.
Kärlek
Det perfekta tillfrisknandet är en lögn
Den enda sanningen om att tillfriskna från bulimi, är att det inte finns några sanningar. Det perfekta tillfrisknandet är en lögn och den gör inget annat än att förstöra för oss.
Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag kände mig ensammast i världen, ful och missanpassad. Det är okej att känna så, men det är inte okej att skälla på sig själv för att man känner det. Det händer mycket i mitt liv nu. Jag håller på att ta ännu ett steg i mitt tillfrisknande i och med boken och alla insikter det ger mig att skriva. Igår löste jag problemet med en påse godis. Idag känner jag mig bakfull och läbbig.
Jag skriver inte det för att någon skall tycka synd om mig, utan för att bekräfta faktum. Inget tillfrisknande är perfekt. Jag är frisk, men jag dämpade ändå mig ångest med godis. Idag finns det naturligtvis inget som heter "kompensera" för att jag åt så mycket igår.
Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag kände mig ensammast i världen, ful och missanpassad. Det är okej att känna så, men det är inte okej att skälla på sig själv för att man känner det. Det händer mycket i mitt liv nu. Jag håller på att ta ännu ett steg i mitt tillfrisknande i och med boken och alla insikter det ger mig att skriva. Igår löste jag problemet med en påse godis. Idag känner jag mig bakfull och läbbig.
Jag skriver inte det för att någon skall tycka synd om mig, utan för att bekräfta faktum. Inget tillfrisknande är perfekt. Jag är frisk, men jag dämpade ändå mig ångest med godis. Idag finns det naturligtvis inget som heter "kompensera" för att jag åt så mycket igår.
Bekräftelse
Att ha bulimi innebär ofta en konstant jakt på att få bekräftelse från andra, tillsammans med ett självhat för att vi är så simpla som vi är.
Anledningen till att vi letar, är för att kompensera för den bekräftelsen vi inte lyckas ge oss själva. Helst vill vi bli bekräftade för vårt utseende, eftersom det är det vi värderar allra högst!
Om någon säger att vi är smala, så är vi de. Då är vi också bra människor som har n ågot att säga till om.
Jag kunde för mitt liv inte förstå hur vissa tjejer kunde gå ut utan smink eller hur det kunde INTE banta när de hade så breda höfter!!! Hur kunde de INTE göra det absolut bästa av sitt utseende, när mitt utseende var det jag värnade mest om i hela världen. Idag har jag svaret. Dessa kvinnor hade något som inte jag hade. De såg sitt mänskliga värde och sin inre skönhet. Inre skönhet heter utstrålning och ingen människa i världen kan gå miste om att en person som har stark utstrålning mår bra. Hon blir därmed vacker. Förr var det prio ett att vara piffig, och jag gick helst inte utanför dörren om jag inte var slående vacker och strumporna matchade med handväskan. Idag skiter jag i att sminka mig varannan dag, för att jag vill sova en kvart extra. Jag fixar aldrig håret och det blir mest samma kläder som jag hade igår. Men jag är vackrare än någonsin!
Det är inte fel att söka bekräftelse. Jag älskar att vara snygg och J får onda ögat om han inte säger till mig att jag är fin när jag sticker iväg på morgonen. Det är okej, det viktiga är att man är medveten om varför man gör det. Att förnedra sig själv gör ingen vacker.
Kärlek
Anledningen till att vi letar, är för att kompensera för den bekräftelsen vi inte lyckas ge oss själva. Helst vill vi bli bekräftade för vårt utseende, eftersom det är det vi värderar allra högst!
Om någon säger att vi är smala, så är vi de. Då är vi också bra människor som har n ågot att säga till om.
Jag kunde för mitt liv inte förstå hur vissa tjejer kunde gå ut utan smink eller hur det kunde INTE banta när de hade så breda höfter!!! Hur kunde de INTE göra det absolut bästa av sitt utseende, när mitt utseende var det jag värnade mest om i hela världen. Idag har jag svaret. Dessa kvinnor hade något som inte jag hade. De såg sitt mänskliga värde och sin inre skönhet. Inre skönhet heter utstrålning och ingen människa i världen kan gå miste om att en person som har stark utstrålning mår bra. Hon blir därmed vacker. Förr var det prio ett att vara piffig, och jag gick helst inte utanför dörren om jag inte var slående vacker och strumporna matchade med handväskan. Idag skiter jag i att sminka mig varannan dag, för att jag vill sova en kvart extra. Jag fixar aldrig håret och det blir mest samma kläder som jag hade igår. Men jag är vackrare än någonsin!
Det är inte fel att söka bekräftelse. Jag älskar att vara snygg och J får onda ögat om han inte säger till mig att jag är fin när jag sticker iväg på morgonen. Det är okej, det viktiga är att man är medveten om varför man gör det. Att förnedra sig själv gör ingen vacker.
Kärlek
Agera på sug utan att äta
När vi kommit in i vanan att alltid (försöka) tänka till innan vi reagerar på våra sug, så behöver vi lära oss att agera för att hjälpa oss själva att hantera dessa känslor på bästa tänkbara sätt. Vi kan ju inte bara plocka bort vår enda medicin (maten) utan att ge oss själv något annat istället!
När vi väl blivit medvetna om den nya värd det inebär att känna efter, så kommer vi att bli förbluffade över hur många gånger suget faktiskt går över, bara genom att vi blir medvetna om vad det är vi egentligen känner. Känslor är bara energi, och de kan inte skada oss om vi inte väljer att skada oss själva på grund av dem. När man vågar vara i en känsla och känna den, så försvinner ofta obehaget och förvirringen, som ju är den egentliga orsaken till att vi äter. Vi behöver inte vara rädda för vår egen ångest, utan kan istället försöka undersöka den och utforska den närmare.
Våga sitta i samma rum som den starka känslan som egentligen är orsaken till att vi vill äta!
Exempel på känslor som vi ofta översätter med sug;
• Psykisk trötthet
• Glädje
• Fysisk trötthet (sömnbrist)
• Uppgivenhet
• Tristess
• Ilska
• Törst (fysisk)
• Sorg
• Ensamhet
• Prestationsångest
• Positiv stress (det händer mycket kul samtidigt)
• Irritation
• Ilska
• Stress
• Nedstämdhet
Desto längre vi varit sjuka i bulimi, desto djupare rotat är våra impulser att döva alla starka känslor med mat och godis. Att plötsligt förvandlas till en allvetande guru är att kräva för mycket av sig själv. Att bli frisk från Bulimi är en jättelång process och förmågan att lära sig urskilja sina känslor (för att sedan kunna lära sig vad man kan göra åt dem istället) tar tid. Det är någonting man måste träna på, precis som man måste träna på att köra bil. Låt oss för en gångs skull bespara oss själva alltelleringettänkandet och acceptera detta faktum! Det finns väl ingen idiot som ger upp efter en körlektion för att hon inte lärt sig köra bil helt perfekt.
Jag har klippt av mig mitt långa hår. Med en kökssax. Själv. Att vara spontan är bara bra ibland...
Kärlek
När vi väl blivit medvetna om den nya värd det inebär att känna efter, så kommer vi att bli förbluffade över hur många gånger suget faktiskt går över, bara genom att vi blir medvetna om vad det är vi egentligen känner. Känslor är bara energi, och de kan inte skada oss om vi inte väljer att skada oss själva på grund av dem. När man vågar vara i en känsla och känna den, så försvinner ofta obehaget och förvirringen, som ju är den egentliga orsaken till att vi äter. Vi behöver inte vara rädda för vår egen ångest, utan kan istället försöka undersöka den och utforska den närmare.
Våga sitta i samma rum som den starka känslan som egentligen är orsaken till att vi vill äta!
Exempel på känslor som vi ofta översätter med sug;
• Psykisk trötthet
• Glädje
• Fysisk trötthet (sömnbrist)
• Uppgivenhet
• Tristess
• Ilska
• Törst (fysisk)
• Sorg
• Ensamhet
• Prestationsångest
• Positiv stress (det händer mycket kul samtidigt)
• Irritation
• Ilska
• Stress
• Nedstämdhet
Desto längre vi varit sjuka i bulimi, desto djupare rotat är våra impulser att döva alla starka känslor med mat och godis. Att plötsligt förvandlas till en allvetande guru är att kräva för mycket av sig själv. Att bli frisk från Bulimi är en jättelång process och förmågan att lära sig urskilja sina känslor (för att sedan kunna lära sig vad man kan göra åt dem istället) tar tid. Det är någonting man måste träna på, precis som man måste träna på att köra bil. Låt oss för en gångs skull bespara oss själva alltelleringettänkandet och acceptera detta faktum! Det finns väl ingen idiot som ger upp efter en körlektion för att hon inte lärt sig köra bil helt perfekt.
Jag har klippt av mig mitt långa hår. Med en kökssax. Själv. Att vara spontan är bara bra ibland...
Kärlek
Bulimiker blir tjocka av att banta
Sitter nu och skriver på min bok nätterna igenom. En tid framöver kommer jag att publicera små utdrag ur det jag skrivit här, istället för vanliga inlägg.
Bulimiker blir tjocka av att banta
Att vara överviktig är inte hälsosamt och det är heller ingenting att sträva efter när man tillfrisknar från bulimi. Problemet hos de allra flesta av oss bulimiker är inte övervikt, utan en sjuklig längtan efter att vara smala. Självklart finns det bulimiker som är både överviktiga (har ett BMI över 25) lika självklart som det är att det finns underviktiga bulimiker (BMI under 19), men jag vet av erfarenhet och tack vare forskning, att de allra flesta av oss har en helt naturlig och hälsosam vikt och det är utifrån det (och mig själv) jag skriver denna bok.
Viktminskningen för den som är överviktig kommer med tillfrisknandet och tillfrisknandet fördröjs av dieter. Dessa ord är viktiga att tro på. Man blir inte smal av att banta, utan snarare tvärtom. Forskning visar tydligt att bantning gör oss både tjockare och mer nedstämda. Dessa resultat är baserade på tester som gjorts på alla slags människor både friska och sjuka, men jag tror personligen att de stämmer särskilt bra överens på oss som lider av bulimi. Marknaden dignar av dieter och företag som marknadsför dem. Jag är ingen civilekonom, men jag kan snabbt räkna ut att om en enda av dessa hade fungerat, så hade det aldrig kommit några nya metoder.
Självklart finns det de som har genomgått lyckade bantningsprojekt och behållit sin nya vikt, men det handlar för det mesta om friska personer (utan ätstörningar), som aldrig brytt sig särskilt mycket om vad de äter eller hur de ser ut. Självklart går en sådan person ner i vikt när han eller hon plötsligt byter ut all grädde mot lättmjölk. Jag är helt säker på att det inte finns någon enda person med bulimi som gått ner och behållit en ny, hälsosammare vikt genom bantning, fasta eller stränga dieter.
Bulimiker är inte vanliga överviktiga, utan de av oss som bär på övervikt kan bara bli av med den genom att tillfriskna från bulimin och för att göra det så måste man gå den långa vägen. Detta gäller såklart även oss som har en hälsosam vikt (har ett BMI mellan 18 och 25). Den paralyserande rädslan för att gå upp i vikt kan lindras genom att jag lovar (på heder och samvete) att en person som tillfrisknar från bulimi, nästan aldrig blir överviktig. Vi kan så mycket om kost och hälsa att hur friska vi än är, så sitter valen i ryggmärgen. Vi kommer antagligen alltid att välja fullkorn före vitt mjöl, och vi kommer alltid att äta mycket frukt och grönt. Detta är inte fel, men förutsättningen för att det skall bidra med något positivt till våra liv, så behöver vi bli friska, och friska blir vi inte genom att banta. Alltså; Vill vi vara säkra på att aldrig bli överviktiga (eller på att gå ner vår eventuella övervikt, om vi har sådan), så måste vi sluta banta och istället våga ta till oss det jag har att säga.
För den utomstående som läser, kan det säkert verka groteskt att locka människor med ätstörningar med lovad viktnedgång, men min erfarenhet säger mig att så inte är fallet. För oss som lider av ätstörningar kan rädslan för att gå up i vikt hindra oss från precis vad som helst. Vi hoppar över fika med vår bästa vän, vi följer inte med på bröllop och vi försummar periodvis hel vårt sociala liv genom att leva i en illusion om att livet börjar "där framme". Tryggheten i att veta att vi inte kommer att bli tjocka är viktig att ha med sig i handbagaget när vi påbörjar resan.
Bulimiker blir tjocka av att banta
Att vara överviktig är inte hälsosamt och det är heller ingenting att sträva efter när man tillfrisknar från bulimi. Problemet hos de allra flesta av oss bulimiker är inte övervikt, utan en sjuklig längtan efter att vara smala. Självklart finns det bulimiker som är både överviktiga (har ett BMI över 25) lika självklart som det är att det finns underviktiga bulimiker (BMI under 19), men jag vet av erfarenhet och tack vare forskning, att de allra flesta av oss har en helt naturlig och hälsosam vikt och det är utifrån det (och mig själv) jag skriver denna bok.
Viktminskningen för den som är överviktig kommer med tillfrisknandet och tillfrisknandet fördröjs av dieter. Dessa ord är viktiga att tro på. Man blir inte smal av att banta, utan snarare tvärtom. Forskning visar tydligt att bantning gör oss både tjockare och mer nedstämda. Dessa resultat är baserade på tester som gjorts på alla slags människor både friska och sjuka, men jag tror personligen att de stämmer särskilt bra överens på oss som lider av bulimi. Marknaden dignar av dieter och företag som marknadsför dem. Jag är ingen civilekonom, men jag kan snabbt räkna ut att om en enda av dessa hade fungerat, så hade det aldrig kommit några nya metoder.
Självklart finns det de som har genomgått lyckade bantningsprojekt och behållit sin nya vikt, men det handlar för det mesta om friska personer (utan ätstörningar), som aldrig brytt sig särskilt mycket om vad de äter eller hur de ser ut. Självklart går en sådan person ner i vikt när han eller hon plötsligt byter ut all grädde mot lättmjölk. Jag är helt säker på att det inte finns någon enda person med bulimi som gått ner och behållit en ny, hälsosammare vikt genom bantning, fasta eller stränga dieter.
Bulimiker är inte vanliga överviktiga, utan de av oss som bär på övervikt kan bara bli av med den genom att tillfriskna från bulimin och för att göra det så måste man gå den långa vägen. Detta gäller såklart även oss som har en hälsosam vikt (har ett BMI mellan 18 och 25). Den paralyserande rädslan för att gå upp i vikt kan lindras genom att jag lovar (på heder och samvete) att en person som tillfrisknar från bulimi, nästan aldrig blir överviktig. Vi kan så mycket om kost och hälsa att hur friska vi än är, så sitter valen i ryggmärgen. Vi kommer antagligen alltid att välja fullkorn före vitt mjöl, och vi kommer alltid att äta mycket frukt och grönt. Detta är inte fel, men förutsättningen för att det skall bidra med något positivt till våra liv, så behöver vi bli friska, och friska blir vi inte genom att banta. Alltså; Vill vi vara säkra på att aldrig bli överviktiga (eller på att gå ner vår eventuella övervikt, om vi har sådan), så måste vi sluta banta och istället våga ta till oss det jag har att säga.
För den utomstående som läser, kan det säkert verka groteskt att locka människor med ätstörningar med lovad viktnedgång, men min erfarenhet säger mig att så inte är fallet. För oss som lider av ätstörningar kan rädslan för att gå up i vikt hindra oss från precis vad som helst. Vi hoppar över fika med vår bästa vän, vi följer inte med på bröllop och vi försummar periodvis hel vårt sociala liv genom att leva i en illusion om att livet börjar "där framme". Tryggheten i att veta att vi inte kommer att bli tjocka är viktig att ha med sig i handbagaget när vi påbörjar resan.
Mina tankar för fem år sedan.
Detta inlägg är av mycket personlig karaktär. Jag hittade några texter som jag skrev för fem år sedan. Då var jag mitt i tillfrisknandet och hade just börjat acceptera att jag led av bulimi. Jag hade tagit steget och berättat (delar av) sanningen för en nära vän.
Jag publicerar det med förhoppningen att åtminstone någon kommer att känna igen sig och förstå att hur sjuk man än är, så finns det en väg ut.
1 a november 2003
Återfall? Från vadå till vadå???
Ha! Livet är ändå bara en röra av återfall och framåtfall. Fall. Man har ingen kontroll ändå.
Jag vill ha återfall. Det är så skönt att slippa känna smärta, att bara titta på sig själv genom en glaskupa, då gör det ont på ett vackert och martyriskt sätt... Smal, vacker och olycklig, det är nog mitt ideal, som jag aldrig kommer att kunna slå mig fri från. Förr slapp jag veta att jag missbrukar. Jag kunde njuta av det då. Jag saknar att njuta... vara ung, fri, vacker och vild. Vara olycklig utan att veta om det och dränka och dämpa... Saker är ju i allafall lättare då. Jag är så trött på att leva och misslyckas. Karin ler och öppnar sin famn. Hos henne finns det värme. Hon klarade allt. Hon är på andra sidan nu. Hon kastar över en repstege, men jag missar varje gång. Miss-lyckas. Jag saknar allt som varit, jag saknar det vilda, bedövade livet. Jag saknar att vara i mitten och lysa. Gud har gett upp mig, jag är ett hopplöst fall. Förlåt Gud. Jag vet att du fanns där för mig. Det är jag igen, som återigen misslyckas. Inte ens relationen med dig orkar jag jobba med. Jag vill aldrig mera vakna. Jag är trött. Jag vill inte städa, jag vill inte diska alla äckliga tallrikar. Vill inte torka ingnodda spyor och slänga skräp. Nä. Jag tror jag somnar in nu. Jag är jävligt trött på denna skiten.
Den 22 november 2003
Tog ett återfall igår. Eller snarare, fortsatte på ett återfall. Åt en hel prinsesstårta och en hel chokladkartong på en timma! Efteråt var jag aspackad hela kvällen. Det sitter nog i än, för jag känner mig såååå nöjd med allt och med mig själv denna morgon. Nog är det bra att känna sig tillfreds, så länge kännslan kommer inifrån. Älskar Karin så det gör ont. Hon har verkligen lyckats... Vill dit (tror jag). Just det är problemet! Jag VET inte var jag står. Vet inte vad som är mitt Jävla inntellekt som maler, och vad som är sann sinnesro! VILL jag detta? Jag tror ju verkligen att jag vill bli frisk, men jag vet liksom inte. Har ju alltid klarat allt som jag verkligen velat... Spy i påsar, dumma ursäkter för att gå på toaletten, en ständig oro att lukta, en ständig besatthet av mat och sötsaker. KOLHYDRATBEROENDE... Jag är lika beroende som uteliggaren är av sitt heroin. Och jag fortsätter knarka av samma skäl som han. Jag är inte ett dugg bättre än han. Vi ger båda vika för vår drog, när verkligheten blir ohanterlig. Vi försöker inte hitta andra lösningar, mer en till en viss gräns. När vi tycker att vi faktiskt HAR ansträngt oss, så kan vi ju FAKTISKT inte mer göra (ehh...).
Det finns dock en skillnad. En ganska stor skillnad, faktiskt. Jag har inte förlorat allt. Ännu.
Senare på kvällen:
Är trött nu, sockret sen igår har lämnat kroppen (till viss del...) Behagligt trött. En vek önskan om att vara någon annan stans, att vara på fyllan på krogen. Att dansa och supa. Verkligheten börjar springa ikapp mig nu. Det är inte livet. Då är livet snarare att sitta hemma ensam en lördag kväll med en god bok. Tänk om någon sagt det till mig för ett halvår sedan... Nu är det bara att möta det fysiska suget som kommer att komma och försöka våldta mig!
Ännu senare:
Det gjorde det... Våldtog mig inte, men det antastade mig. Låg på sängen. Ömsom svettandes, ömsom somnandes. Ringde Karin, men börjar förstå att detta är mitt jobb, inte hennes. Vi skall träffas på tisdag eller onsdag, har hon lovat. Hon lovar ganska mycket ibland. Mitt ego, som vill ha henne bara för mig själv skriker högt. Ibland tror jag att jag vill ha hennes uppmärksamhet så till den milda grad att jag spär på min sjukdom. Än så länge är hon den enda som stått ut med mig!
Hur som helst. Låg på sängen och suget GREP TAG. Tanken om ”imorgon” flög igenom huvudet, men ingenting, INGENTING blir bättre imorgon... Gick och köpte en tvåa vispgrädde, 200 g jordnötter och två äpplen som jag rev och blandade med kanel. Har faktiskt kvar jordnötter i skåpet, som jag inte är sugen på (framsteg?). Har inte stoppat fingrarna i halsen, men känner att jag gärna går och små-spottar. Jag vet att det enda rätta är att äta fyra mål om dagen, och att inte äta däremellan. EN DAG I TAGET, skall (vill) jag ta mig ur detta helvete. Lenin ringde, och ville att jag skulle komma. Tjejjerna skall sitta och ha lite myskväll i Majorna idag. Vill, men vågar inte. Är inte den jag varit. Är inte längre kul och pigg och rapp.Å ena sidan saknar jag henne. Å andra sidan så vet jag hur det kommer att sluta för den kuliga, pigga och rappa (PRIMADONNAN). Hon kommer att gå en plågsam död till mötes, snart, allt för snart.
Desto bättre jag ”sköter” maten, desto snabbare kommer jag att komma ur detta svarta stadium. Nu går jag i en svart tunnel, men jag ser ljuset skymta långt där borta. Förr var allt ständigt grått.
Kärlek
/Sofia
Jag publicerar det med förhoppningen att åtminstone någon kommer att känna igen sig och förstå att hur sjuk man än är, så finns det en väg ut.
1 a november 2003
Återfall? Från vadå till vadå???
Ha! Livet är ändå bara en röra av återfall och framåtfall. Fall. Man har ingen kontroll ändå.
Jag vill ha återfall. Det är så skönt att slippa känna smärta, att bara titta på sig själv genom en glaskupa, då gör det ont på ett vackert och martyriskt sätt... Smal, vacker och olycklig, det är nog mitt ideal, som jag aldrig kommer att kunna slå mig fri från. Förr slapp jag veta att jag missbrukar. Jag kunde njuta av det då. Jag saknar att njuta... vara ung, fri, vacker och vild. Vara olycklig utan att veta om det och dränka och dämpa... Saker är ju i allafall lättare då. Jag är så trött på att leva och misslyckas. Karin ler och öppnar sin famn. Hos henne finns det värme. Hon klarade allt. Hon är på andra sidan nu. Hon kastar över en repstege, men jag missar varje gång. Miss-lyckas. Jag saknar allt som varit, jag saknar det vilda, bedövade livet. Jag saknar att vara i mitten och lysa. Gud har gett upp mig, jag är ett hopplöst fall. Förlåt Gud. Jag vet att du fanns där för mig. Det är jag igen, som återigen misslyckas. Inte ens relationen med dig orkar jag jobba med. Jag vill aldrig mera vakna. Jag är trött. Jag vill inte städa, jag vill inte diska alla äckliga tallrikar. Vill inte torka ingnodda spyor och slänga skräp. Nä. Jag tror jag somnar in nu. Jag är jävligt trött på denna skiten.
Den 22 november 2003
Tog ett återfall igår. Eller snarare, fortsatte på ett återfall. Åt en hel prinsesstårta och en hel chokladkartong på en timma! Efteråt var jag aspackad hela kvällen. Det sitter nog i än, för jag känner mig såååå nöjd med allt och med mig själv denna morgon. Nog är det bra att känna sig tillfreds, så länge kännslan kommer inifrån. Älskar Karin så det gör ont. Hon har verkligen lyckats... Vill dit (tror jag). Just det är problemet! Jag VET inte var jag står. Vet inte vad som är mitt Jävla inntellekt som maler, och vad som är sann sinnesro! VILL jag detta? Jag tror ju verkligen att jag vill bli frisk, men jag vet liksom inte. Har ju alltid klarat allt som jag verkligen velat... Spy i påsar, dumma ursäkter för att gå på toaletten, en ständig oro att lukta, en ständig besatthet av mat och sötsaker. KOLHYDRATBEROENDE... Jag är lika beroende som uteliggaren är av sitt heroin. Och jag fortsätter knarka av samma skäl som han. Jag är inte ett dugg bättre än han. Vi ger båda vika för vår drog, när verkligheten blir ohanterlig. Vi försöker inte hitta andra lösningar, mer en till en viss gräns. När vi tycker att vi faktiskt HAR ansträngt oss, så kan vi ju FAKTISKT inte mer göra (ehh...).
Det finns dock en skillnad. En ganska stor skillnad, faktiskt. Jag har inte förlorat allt. Ännu.
Senare på kvällen:
Är trött nu, sockret sen igår har lämnat kroppen (till viss del...) Behagligt trött. En vek önskan om att vara någon annan stans, att vara på fyllan på krogen. Att dansa och supa. Verkligheten börjar springa ikapp mig nu. Det är inte livet. Då är livet snarare att sitta hemma ensam en lördag kväll med en god bok. Tänk om någon sagt det till mig för ett halvår sedan... Nu är det bara att möta det fysiska suget som kommer att komma och försöka våldta mig!
Ännu senare:
Det gjorde det... Våldtog mig inte, men det antastade mig. Låg på sängen. Ömsom svettandes, ömsom somnandes. Ringde Karin, men börjar förstå att detta är mitt jobb, inte hennes. Vi skall träffas på tisdag eller onsdag, har hon lovat. Hon lovar ganska mycket ibland. Mitt ego, som vill ha henne bara för mig själv skriker högt. Ibland tror jag att jag vill ha hennes uppmärksamhet så till den milda grad att jag spär på min sjukdom. Än så länge är hon den enda som stått ut med mig!
Hur som helst. Låg på sängen och suget GREP TAG. Tanken om ”imorgon” flög igenom huvudet, men ingenting, INGENTING blir bättre imorgon... Gick och köpte en tvåa vispgrädde, 200 g jordnötter och två äpplen som jag rev och blandade med kanel. Har faktiskt kvar jordnötter i skåpet, som jag inte är sugen på (framsteg?). Har inte stoppat fingrarna i halsen, men känner att jag gärna går och små-spottar. Jag vet att det enda rätta är att äta fyra mål om dagen, och att inte äta däremellan. EN DAG I TAGET, skall (vill) jag ta mig ur detta helvete. Lenin ringde, och ville att jag skulle komma. Tjejjerna skall sitta och ha lite myskväll i Majorna idag. Vill, men vågar inte. Är inte den jag varit. Är inte längre kul och pigg och rapp.Å ena sidan saknar jag henne. Å andra sidan så vet jag hur det kommer att sluta för den kuliga, pigga och rappa (PRIMADONNAN). Hon kommer att gå en plågsam död till mötes, snart, allt för snart.
Desto bättre jag ”sköter” maten, desto snabbare kommer jag att komma ur detta svarta stadium. Nu går jag i en svart tunnel, men jag ser ljuset skymta långt där borta. Förr var allt ständigt grått.
Kärlek
/Sofia
Ansvar är inte samma sak som skuld
Ett tecken på bulimi, är att vi hemsk gärna vill älskas av alla. För viken enorm KATASTROF det skulle vara om någon enda människa pratade illa om oss bakom vår rygg eller inte tyckte att vi var bra nog!
Jag satt och pratade nyss med min kloka pojkvän J. Han hade en teori i ett ämne, som jag anser mig kunna väldigt mycket om. Eftersom denna teori var tvärt emot vad jag just sagt, tolkad jag den som ett personligt angrepp. Diskussionen hettade till och jag fällde en liten tår över att jag har en så enormt OFÖRSTÅENDE och ORÄTTVIS pojkvän. Tills han talade om för mig, på ren svenska, att; "jag anklagar inte dig, jag lägger fram min teori om att du har fel".
Alltså. Att någon annan människa tycker att jag har fel, gör inte mig till en dålig människa. Ett problem som vi bulimiker ofta lider av är att vi värderar os själva, inte bara utifrån hur smala vi är, utan också utifrån vad andra tycker om oss. Det låter som en trött gammal klycha, men det är vi själva som måste finna vårt eget värde, oberoende av kroppsform och om vad andra tycker. Vill gärna tipsa om Katrin Schulmans blogg. Hon är nämligen VÄRLDSMÄSTARE på just det. Att ge fan i vad andra tycker...
min nya älskling
J brukar säga; Jag älskar dig, men jag älskar inte allt du gör. Klokt...
Jag satt och pratade nyss med min kloka pojkvän J. Han hade en teori i ett ämne, som jag anser mig kunna väldigt mycket om. Eftersom denna teori var tvärt emot vad jag just sagt, tolkad jag den som ett personligt angrepp. Diskussionen hettade till och jag fällde en liten tår över att jag har en så enormt OFÖRSTÅENDE och ORÄTTVIS pojkvän. Tills han talade om för mig, på ren svenska, att; "jag anklagar inte dig, jag lägger fram min teori om att du har fel".
Alltså. Att någon annan människa tycker att jag har fel, gör inte mig till en dålig människa. Ett problem som vi bulimiker ofta lider av är att vi värderar os själva, inte bara utifrån hur smala vi är, utan också utifrån vad andra tycker om oss. Det låter som en trött gammal klycha, men det är vi själva som måste finna vårt eget värde, oberoende av kroppsform och om vad andra tycker. Vill gärna tipsa om Katrin Schulmans blogg. Hon är nämligen VÄRLDSMÄSTARE på just det. Att ge fan i vad andra tycker...
min nya älsklingJ brukar säga; Jag älskar dig, men jag älskar inte allt du gör. Klokt...
Återfall
Jag anser att jag har varit i tillfriskande enda sedan den dagen då Fanny spände ögonen i mig. Den gången var det något som brast i mig och jag bestämde mig en gång för alla att nu fick det lov att vara slut! det dröjde ungefär tre dagar tills jag hetsåt igen och jag hade misslyckats! Om man inte är bäst, så är det ju inte kul att tävla, och jag bestämde mig för att jag var misslyckad och hade extremt dålig karaktär. Jag fortsatte som förut och var snart tillbaka i gamla mönster. Någonstans i bakhuvudet grodde dock tanken på att jag faktiskt led av allvarliga ätstörningar, och att mitt liv skulle bli ohållbart vid en eller annan tidpunkt.
Jag önskar att någon talat om för mig att jag var på väg att bli frisk. Det hade varit lättare att uthärda smärtan om jag vetat att återfall är ett naturligt led i tillfriskningsprocessen! Att sluta, och förbli fri, är ju målet. Att tycka att det är ett misslyckande att ta återfall, är som att skälla på ett litet barn för att det ramlar med cykeln, medan det försöker lära sig att cykla! Klappa det lilla barnet inom dig på kinden och hjälp det upp igen. En dag så kommer ni tillsammans att kunna plocka bort stödhjulen!
Ett återfall är lika svårdefinierat som bulimi eller tillfriskning. För mig är det ett begrepp som jag använd de senaste åren, efterhand som mina "nyktra perioder" blev allt längre. Ordet klingar ganska negativt i mina öron. Jag skulle nog helst plocka bort det från den svenska ordboken. Du kommer att bli frisk, oavsett hur många gånger du kräks på vägen.
DIETER. Vara eller inte vara...
BRA ELLER DÅLIGT FÖR BULIMIKER?Det är så svårt att säga sluta banta, eftersom jag vet hur panikartat det är att vara överviktig. Men jag vet också, av erfarenhet, att ALLA dieter är för människor som har en normal relation till mat, och inte för människor med ätstörningar (du och jag). Jag har aldrig lyckats (i längden) att gå ner och behålla en lägre vikt med hjälp av någon enda diet, NÅGONSIN. Min charmanta magkänsla säger mig att vi är fler som aldrig lyckats med det och som vet med oss, innerst inne, att vi aldrig kommer att göra det heller...
FRAMGÅNGSRIKA FÖRETAG (och som tjänar enromt mycket perngar)
Jag vet att det är massor av människor som fått hjälp av viktväktarna, viktklubb.se, GI etc. Jag menar inte att dessa företag är bluff, eller dåliga, jag menar bara att det inte passar en person med bulimi. Våra resor ser annorlunda ut och vår viktminskning (för de av oss som är överviktiga) kommer genom att vi slutar hetsäta och småäta för att hantera känslor.
Steget att sluta banta är stort och det är svårt, eftersom tillfrisknandet är en så lång process. Man får inte en avspänd relation till mat på ett par månader, och kan därför inte säga till sig själv att ”jag äter PRECIIIIS vad jag vill, PRECISIIIIIIS när jag vill” eftersom våra hjärnor genast skulle ta tillfället i akt att översätta detta till ”Jag VIIIIILL äta ett halt kilo choklad”
De allra flesta människor, sjuka som friska, tänker på vad de äter, för de vet att de skulle gå upp i vikt om det åt godis hela tiden och efterrätt varje dag. Det är inte samma sak som att gå på diet.
Ett tillfrisknande är för alltid,
en diet är något tillfälligt.
En diet förlänger tillfriskningsprocessen.
...
Vad vi behöver är inte en förlängd tillfriskningsprocess,
utan tvärt om,
göra allt vi kan för att snabba på den.
en diet är något tillfälligt.
En diet förlänger tillfriskningsprocessen.
...
Vad vi behöver är inte en förlängd tillfriskningsprocess,
utan tvärt om,
göra allt vi kan för att snabba på den.
MINA TIPS:
Skippa alla dieter och rannsaka oss själva istället VARJE dag, och VARJE gång vi får en impuls att stoppa något i oss.
Tugga all mat länge (tills den har konsistensen av potatismos). Detta påskyndar mättnadskänslan och hjälper oss på sikt att inte överöta på daglig basis. Varför vill jag äta detta? Är jag nerstämd, uttråkad eller arg? Vad kan jag göra åt det (om jag väljer att inte äta detta)?
Kärlek
Bulimibibeln. Hjälp mig!
Oj vad jag SPRUTAR inlägg. Har snart tagit igen hela sommarens lucka...
I skrivandets stund så är jag väldigt inne i mitt bokskrivande. Eller, ja, jag skall för en gång skull inte kasta mig in i något jag inte orkar avsluta, så jag gör det ordentligt och med hjälp av experter. Hur som helst, i nuläget så håller jag på att brainstorma kring vad boken skall innehålla. Jag klottrar ner ALLT som jag kommer på och kommer att rensa först i nästa steg. Min bok skall vara en praktisk vägledning ut ur sjukdommen, samt öka kunskapen både bland sjuka och bland annhöriga/allmänheten. Jag kommer att ta upp det som jag behandlar i min blogg, och fördjupa mig i det.
Det är dax att bulimi behandlas som den vanliga sjukdom den är!
Nu behöver jag er hjälp*
Jag vill gärna ha e-mail till [email protected]
Vad önskar DU läsa om i bulimibibeln?
Har du tips om böcker jag borde läsa i mitt researcharbete eller andra kommentarer?
Vad hade du som tillfrisknat önskat att du visste tidigare?
Vill du dela med dig av din historia? (anonymt)
Har du annat material som du tror skulle vara intressant (Kan tyvärr inte betala något för sådant som ev blir publicerat)?
Har du fotografier?
SKRIV!
Puss
*Observera att jag i detta läge endast vill ha åsikter och önskemål från er som LIDER av bulimi (eller hetsätnings-störningar) eller HAR LIDIGT av bulimi (eller hetsätnings-störningar) , samt er som har en familjemedlem, en nära vän eller flick-/pojkvän som lider/ har lidit av bulimi (eller hetsätnings-störningar).
I skrivandets stund så är jag väldigt inne i mitt bokskrivande. Eller, ja, jag skall för en gång skull inte kasta mig in i något jag inte orkar avsluta, så jag gör det ordentligt och med hjälp av experter. Hur som helst, i nuläget så håller jag på att brainstorma kring vad boken skall innehålla. Jag klottrar ner ALLT som jag kommer på och kommer att rensa först i nästa steg. Min bok skall vara en praktisk vägledning ut ur sjukdommen, samt öka kunskapen både bland sjuka och bland annhöriga/allmänheten. Jag kommer att ta upp det som jag behandlar i min blogg, och fördjupa mig i det.
Det är dax att bulimi behandlas som den vanliga sjukdom den är!
Nu behöver jag er hjälp*
Jag vill gärna ha e-mail till [email protected]
Vad önskar DU läsa om i bulimibibeln?
Har du tips om böcker jag borde läsa i mitt researcharbete eller andra kommentarer?
Vad hade du som tillfrisknat önskat att du visste tidigare?
Vill du dela med dig av din historia? (anonymt)
Har du annat material som du tror skulle vara intressant (Kan tyvärr inte betala något för sådant som ev blir publicerat)?
Har du fotografier?
SKRIV!
Puss
*Observera att jag i detta läge endast vill ha åsikter och önskemål från er som LIDER av bulimi (eller hetsätnings-störningar) eller HAR LIDIGT av bulimi (eller hetsätnings-störningar) , samt er som har en familjemedlem, en nära vän eller flick-/pojkvän som lider/ har lidit av bulimi (eller hetsätnings-störningar).
Att vara frisk är (bl.a.) att inte vara tjock OCH INTE HELLER SMAL.
Igår kväll så såg jag en dokumentär om några tjocksmockar som bantade och vägde sig på potatisvågar. Dessa dunderklumpar vägde omkring 260 kilo och någonting i mig mös för fullt. Jag räknade ut att jag med min YNKA sextiosju kilon, skulle, till och med efter att ha gått upp hundra kilo, skulle se smal ut bredvid dem!
Gulligt, va?
På natten dröme jag att jag också fick göra en sån där praktisk magopreation. Gud så prktiskt! Allt liksom bara rinner rätt igenom… Jag skulle bli riktigt jävla SMAL igen för första gången på tio år. Men finns det någon läkare som kan tänka sig att operera en som är helt normalviktig? (För DET vill man ju inte vara. Man vill ju vara ASSMAL, såklart!). Hmmmm. Man kanske kan muta någon typ thailändsk läkare... Eller så kan jag helt enkelt gå ner på egen hand. Det handlar ju bara om max tio kilo... Har ju bantat för, liksom. Är ju nästan svensk mästarinna! Effedrin och amfetamin funkade bra på mig. Synd bara att jag gick upp allt igen, på rekordtid... Grapefruktdieten har jag nte prövat än...
Ja. ELLER så fortsätter jag att hålla mig frisk, och låter min vikt hålla sig på den nivån som den själv har valt at göra. Inte smal och inte tjock.
För är det någonting som jag är jävligt trött på, så är det just detta...
(detta är altså inte jag, utan en bild tagen från aftonbladet.se)
Puss
Gulligt, va?På natten dröme jag att jag också fick göra en sån där praktisk magopreation. Gud så prktiskt! Allt liksom bara rinner rätt igenom… Jag skulle bli riktigt jävla SMAL igen för första gången på tio år. Men finns det någon läkare som kan tänka sig att operera en som är helt normalviktig? (För DET vill man ju inte vara. Man vill ju vara ASSMAL, såklart!). Hmmmm. Man kanske kan muta någon typ thailändsk läkare... Eller så kan jag helt enkelt gå ner på egen hand. Det handlar ju bara om max tio kilo... Har ju bantat för, liksom. Är ju nästan svensk mästarinna! Effedrin och amfetamin funkade bra på mig. Synd bara att jag gick upp allt igen, på rekordtid... Grapefruktdieten har jag nte prövat än...
Ja. ELLER så fortsätter jag att hålla mig frisk, och låter min vikt hålla sig på den nivån som den själv har valt at göra. Inte smal och inte tjock.
För är det någonting som jag är jävligt trött på, så är det just detta...
(detta är altså inte jag, utan en bild tagen från aftonbladet.se)
Puss
Vikten av vikten
Tittar lite förfärat ner på mina nya kurvor. Magen har fått ännu en liten ring sedan sommarlovet började. Som vanligt, så reagerar jag blixtsnabbt med ett sting av ångest.
Att jag har lagt till två kilo på två månader, MÅÅÅÅSTE ju betyda att jag kommer fortsätta lägga till ett kilo i månaden tills jag börjar rå-banta... Shit! Det blir 60 kilo till på fem år. Kul att fira sin 30-årsdag och väga 127 kilo... Lika bra att trösta mig med en snickers med en gång.
Noooooooooope. DET är sjukdommen som bråkar igen. Anledningen till att jag gått upp två kilo på två månader är att jag valt att inte träna och för att jag valt att äta glass och "onyttig" (och GOD) mat, nästan VARJE dag. Jag har ätit ute, grillat och fikat och njuteit som en prinsessa. Så ser livet ut periodvis (tack och lov!) och mitt förnuft ( och mitt friska jag) vet att det det är värt två trivselkilon på magen. Jag vet också att så länge jag håller mig frisk från min bulimi, så kommer jag inte gå upp ett kilo i månaden i all evinnerlighet.
Det är den omtalade vågen igen. Hur många kilon är det värlt att bli frisk från sjukdommen/fängelset bulimi? Hur många kilon skulle du kunna tänka dig att låta vara för att äntligen bli FRI?
Mitt svar är: SÅ MÅNGA SOM BEHÖVS (Jag vet också att en frisk person med all den kunskap som jag (och ni!) har genom alla år av ätstörningar, kommer aldrig väga åt helvete för mycket)
Att jag har lagt till två kilo på två månader, MÅÅÅÅSTE ju betyda att jag kommer fortsätta lägga till ett kilo i månaden tills jag börjar rå-banta... Shit! Det blir 60 kilo till på fem år. Kul att fira sin 30-årsdag och väga 127 kilo... Lika bra att trösta mig med en snickers med en gång.
Noooooooooope. DET är sjukdommen som bråkar igen. Anledningen till att jag gått upp två kilo på två månader är att jag valt att inte träna och för att jag valt att äta glass och "onyttig" (och GOD) mat, nästan VARJE dag. Jag har ätit ute, grillat och fikat och njuteit som en prinsessa. Så ser livet ut periodvis (tack och lov!) och mitt förnuft ( och mitt friska jag) vet att det det är värt två trivselkilon på magen. Jag vet också att så länge jag håller mig frisk från min bulimi, så kommer jag inte gå upp ett kilo i månaden i all evinnerlighet.
Det är den omtalade vågen igen. Hur många kilon är det värlt att bli frisk från sjukdommen/fängelset bulimi? Hur många kilon skulle du kunna tänka dig att låta vara för att äntligen bli FRI?
Mitt svar är: SÅ MÅNGA SOM BEHÖVS (Jag vet också att en frisk person med all den kunskap som jag (och ni!) har genom alla år av ätstörningar, kommer aldrig väga åt helvete för mycket)
Att vara frisk är inte alltid ball!
Att bli frisk från bulimi handlar (återigen) inte om att aldrig ha ångest. Man har ångest, men man är så illa tvungen att känna på den. Idag är en sådan där dag. Solen skiner och både jag och J har vaknat på fel sida. Hade det varit fem år sedan så hade jag fått panik över att slösa bort en såhär vacker (och ledig!) dag på att vara sur och likgiltig. Jag hade galopperat iväg med J till glasskiosken och löst det med en riktig megavåffla. Sen hade jag varit hög i ett par timmar och trott att jag mådde bra. Fram åt eftermiddagen så hade ångesten krupit sig på igen och jag hade fått panik igen... Ni känner igen karusellen... En ständig jävla jakt på att slippa känna ångest. Jag skiter i glassen idag och bara "slösar" bort den hr dagen på att vara nere, och inte hetsäta!
Förresten. Under min paus i bloggandet, så har jag äntlign bestämt mig för att skriva en bok. Bulimibibeln. Boken med alla svar. Det är tack vare er och all respons som jag insett att det jag har att säga är viktigt.
Kärlek
Förresten. Under min paus i bloggandet, så har jag äntlign bestämt mig för att skriva en bok. Bulimibibeln. Boken med alla svar. Det är tack vare er och all respons som jag insett att det jag har att säga är viktigt.
Kärlek
Höga krav = lättare att misslyckas
Suck, att man aldrig lär sig...
För några veckor sedan fick jag en knäpp och slog vad med min pojkvän att jag skulle springa fem mil i veckan hela sommaren. Jag mådde inte bra vid det tillfället, och som vanligt så översatte jag det i att kände mig tjock och ful. Sagt och gjort. Jag sprang som en gasell. I två veckor. Sen tröttnade jag. När förlusten av vadet var ett faktum (för två veckor sedan), så köpte jag ett paket cigaretter och sedan dess har jag inte rört en fena.
I morse vaknade jag, på min egen 25-årsdag och kände att. Nix. Slut på detta fjanteri. Jag kan bättre än så. Så mina födelsedagspresenter till mig själv blev idag föjande.
1. Att börja blogga igen. Att få ner tankarn här, och dessutom på massor v underbar respons hjälper mig att rannsaka mig själv varje dag.
2. Att acceptera att jag numera väger 67 kilo och att jag förmodligen aldrig mer kommer att väga 64, utan kanske snarare 69.
3. Att skippa skitsnacket om att man måste träna för att vara en bra människa.
HÄRMED SLUTAR JAG ATT TRÄNA HELT, OCH VARJE EVENTUELLT TRÄNINGSPASS BLIR DÄRMED EN LITEN HÄLSOBONUS, ISTÄLLET FÖR ATT VARJE TRÄNINGSPASS JAG INTE TRÄNAR BLIR ETT MISSLYCKANDE.
Kärlek!
För några veckor sedan fick jag en knäpp och slog vad med min pojkvän att jag skulle springa fem mil i veckan hela sommaren. Jag mådde inte bra vid det tillfället, och som vanligt så översatte jag det i att kände mig tjock och ful. Sagt och gjort. Jag sprang som en gasell. I två veckor. Sen tröttnade jag. När förlusten av vadet var ett faktum (för två veckor sedan), så köpte jag ett paket cigaretter och sedan dess har jag inte rört en fena.
I morse vaknade jag, på min egen 25-årsdag och kände att. Nix. Slut på detta fjanteri. Jag kan bättre än så. Så mina födelsedagspresenter till mig själv blev idag föjande.
1. Att börja blogga igen. Att få ner tankarn här, och dessutom på massor v underbar respons hjälper mig att rannsaka mig själv varje dag.
2. Att acceptera att jag numera väger 67 kilo och att jag förmodligen aldrig mer kommer att väga 64, utan kanske snarare 69.
3. Att skippa skitsnacket om att man måste träna för att vara en bra människa.
HÄRMED SLUTAR JAG ATT TRÄNA HELT, OCH VARJE EVENTUELLT TRÄNINGSPASS BLIR DÄRMED EN LITEN HÄLSOBONUS, ISTÄLLET FÖR ATT VARJE TRÄNINGSPASS JAG INTE TRÄNAR BLIR ETT MISSLYCKANDE.
Kärlek!
Jag är tillbaka
Hej mina älskade vänner. Jag har gjort ig själv en björntjänst genom att sluta skriva. Är ni fortfarande med mig?
Kärlek!
Kärlek!
Att prioritera sig själv och sitt tillfrisknande
Hej min godingar. Som jag har tjatat mycket om i den här bloggen, så är det väldigt viktigt att prioritera sig själv och sitt tillfrisknande och man behöver lära sig att inte ta på sig för mycket. Därför skall jag göra en vårstädning i min agenda. Jag skall rensa bort allt som inte är viktigt för min egen överlevnad. Typ.
MIN PRIORITERINGSLISTA
På första plats kommer (som alltid) mitt tillfrisknande och min egen mentala och fysiska hälsa. Jag kommer att fortsätta att varje dag ifrågasätta varje impuls jag får att stoppa något i munnen. Är detta ångest, trötthet, irritation eller ledsenhet? Jag kommer att fortsätta äta tårta till kaffet och om ångesten tittar fram för det så skall jag vänligen men bestämt att be den lämna mig ifred. Jag kommer fortsätta att träna några gånger i veckan men inte ge mig själv skäll om det inte blir av.
På andra plats kommer skolan. Jag har prioriterat bort den alldeles för mycket och detta har gett mig ångest och en känsla av att jag ligger efter. Jag har alltid velat bli designer och det kommer jag inte bli genom att placera min designutbildning längst ner på min lista hela tiden. Jag kommer att gå på varenda lektion och vara i skolan nio till fem måndag till fredag.
På tredje plats kommer min relation till min J. Den är i och för sig viktigast i mitt liv, men den är så pass stabil att den inte måste daltas med. Jag kommer att ägna honom alla mina helger, från klockan fem på fredagen till sent på söndagen. Dels för att han är värd det och dels för att jag mår så bra av att vara med honom. Jag kommer att lägga alla måsten i en låda och försöka ägna mig åt mig och min relation på helgerna.
På fjärde plats kommer relationerna till alla mina (få) vänner, som finns kvar på listan efter att jag rensade ut allt ytligt skräp och sa till mig själv att många kompisar är rolig, men det är inte viktigt. Jag kommer att rensa så mycket i mitt enormt späckade schema så jag äntligen får tid att spontanträffa de människor som jag älskar!
På delad sistaplats kommer allt annat, däribland bloggandet. Tyvärr. Jag kommer därför göra ett uppehåll i bloggandet, åtminstone fram till sommaren. Jag kommer att skriva en sammanställning över vad jag anser viktigt eller nödvändigt för att man skall lyckas bli frisk från bulimi, på 26 punkter. Denna lista önskar jag att samtliga som har intresse av att bli friska, skriver ut och placerar den någonstans där det syns.
1. Acceptera att vi lider av en svår sjukdom, och att det kommer att ta flera år att bi friska. För att underlätta detta kn man säga det högt för sig själv eller för en annan människa som man litar på eller skriva ner det i blocket. (eller posta det till [email protected]). Jag har bulimi! Fatta att det är sant, så är första steget taget.
2. Bestämma oss för att vi vill bli friska (eller åtminstone önskar att vi ville!) Fundera ut och skriv ner varför vi vill bli friska..
3. Förstå att frisk inte är samma sak som våra sk. bra perioder. Perioder med massor av träning, och extremt sund mat är bara en annan sida av bulimin...
4. Kom fram till (och skriva ner!) exakt vad ordet frisk innebär för just dig. Om det är att vara smal och inte kräkas, så måste du nog tvara beredd at tänka igen...
5. Förstå att magrutor på en kvinnokropp är förenat med hälsofara. En kvinna skall bestå av mellan 20 och 30 % fett, och då är det i stort sett omöjligt att se konturerna av några magmuskler.
6. Visste du föresten att livet blir mycket roligare om tycker om sig själv? (och då menar jag inte å ner fem kilo)
7. Förstå att kroppsideal är något som växlar och påverkas av pengar, ekonomi och trender. Ingen ser ut så och man kan kämpa mot det luftspöket tills man dör (även bokstavligt) om man har lust.
8. Var inte rädd att pröva antideppresiv medicin! För väldigt, väldig väldigt många (mig själv inkluderat) så blir det en hjälp att ta de första stegen ut ur sjukdomen. (Fråga efter Floutetin rathiopharm, som inte orsakar viktuppgång) Medicinen är inte för alltid.
9. Skaffa ett block där vi skriver ner våra känslor. Försök att översätta åtminstone var tionde ät-impuls till någon specifik känsla. (Vaniga känslor att äta på är; trötthet, känslan av otillräcklighet, törst, sorg/ledsenhet, ilska, irritation och ensamhet)
10. Räkna ut vårt BMI. (http://www.halsomalet.se/bmi.asp) Om detta ligger inom ramen för vad som anses normalt 19-25, så måste vi förstå att vår övervikt är mental. Om vi inte förstår det, eller vill tro på det, så måste vi ändra på det. Anstränga oss!
11. Om BMI ligger över det normala (över 25) så måste vi acceptera att så är fallet och att vikten kommer att gå ner i takt med att vi blir friska, men det kommer inte att ske på några månader, utan det kommer att ske om vi prioriterar vårt tillfrisknande. (Inget annat har ju hjälpt, så det kanske är värt ett försök!)
12. Ställ en våg på skrivbordet. I ena skålen lägger vi ett liv utan bulimi, och i en andra lägger vi den där kroppen som vi önskar oss så innerligt. Fundera över vilken som väger tyngst. Ljug inte för oss själva, men om kroppen känns viktigare, så måste detta omvärderas innan vi fortsätter.
13. Träna på att tycka om oss själva som vi är! Läs normalochfin av Caroline Eriksson och fatta att dagens skönhetsideal är ett jävla fucking kvinnoförtryck! Skriv på speglar att vi duger och visa magen på gymmet (den PUTIGA magen, alltså, INTE vänta tills den är platt)
14. Träna på att SLÄPPA kontrollen, istället för tvärt om. (Att släppa kontrollen handlar inte om att äta hejdlöst med godis, utan att ta en dag i taget och analysera varenda liten impuls att hetsäta.)
15. Träna på att ha tråkigt och att göra ingenting, utan att hetsäta för att det är så hemskt.
16. Träna på att lära sig att ingenting är bara antingen eller. Det finns alltid ett mellanting, och man måste inte vara världsmästare på att vara frisk.
17. Läs om sjukdomen. Köp/låna/ladda ner böcker, dokumentärer och rapporter. På detta sätt lär vi känna vår sjukdom. Detta är ett viktigt steg.
18. Söka professionell vård, och bråka om vi nekas det.
19. Kontakta Overeaters Anonomous OA, (anonyma överätare), ett anonymt sällskap som stöttar varandra i tillfrisknandet. Där kommer några av er säkert att träffa mig också ☺
20. Tugga all mat (vare sig vi tänkt behålla den eller kräkas upp den) länge. Tugga den tills den har konsistensen av potatismos. Detta är för att påskynda processen av att återfå mättnadskänslan som för de allra flesta bulimiker är helt fucked upp. Inom ett halvår efter att vi tuggat allt noga så kommer vi plötsligt en dag känna den riktiga, organiska mättnaden. Den där som talar om att vi faktiskt inte har lust att ta den sista biten på tallriken. (Inte den där mekaniska; fy, nej, propp-korv-ångest-mätt-full.)
21. Börja äta mat. Vanlig mat och riktiga portioner. Våga vara mätta. Vågar man inte bli mätt så försvåras arbetet mot tillfrisknandet.
22. Äta oss mätta minst tre gånger om dagen. (Detta måste ske gradvis eftersom vi inte riktigt vet vad riktig mättnad innebär). Låt det komma naturligt, men börja med att äta tre mål mat per dag.
23. Eventuellt skippa godis. Jag skriver eventuellt för att just detta steg är enormt individuellt och triggar igång vissa så de springer till godisaffären. Jag, personligen klarar tyvärr inte av att hantera godis, utan jag har fått acceptera att det bara ställer till det för mig i form av blodsocker-berg-och-dal och ångest. Någon gång i framtiden? Absolut! Förhoppningsvis... Äter dock efterrätter om det bjuds!
24. Skrivit en lista på tio saker som jag älskar med min kropp (Skriv tio saker som du inte hatar, om du inte lyckas)
Placerat listan där den ofta syns. I kalendern, eller i en ram på ditt nattduksbord.
25. Sätt upp bilder på kvinnor som du anser vackra, och som inte är smala (personligen är jag tokig i Marilyn Monroe, och min vackra kompis Maja!)
26. Läs bloggen www.bulimifri.blogg.se rån början.
KOM IHÅG:
1. Bulimi är inte ett tecken på dumhet eller brist på karaktär.
2. Bulimi är en sjukdom.
3. Alla kan bli friska från bulimi.
Jag finns alltid på [email protected], om någon behöver skriva av sig.
MIN PRIORITERINGSLISTA
På första plats kommer (som alltid) mitt tillfrisknande och min egen mentala och fysiska hälsa. Jag kommer att fortsätta att varje dag ifrågasätta varje impuls jag får att stoppa något i munnen. Är detta ångest, trötthet, irritation eller ledsenhet? Jag kommer att fortsätta äta tårta till kaffet och om ångesten tittar fram för det så skall jag vänligen men bestämt att be den lämna mig ifred. Jag kommer fortsätta att träna några gånger i veckan men inte ge mig själv skäll om det inte blir av.
På andra plats kommer skolan. Jag har prioriterat bort den alldeles för mycket och detta har gett mig ångest och en känsla av att jag ligger efter. Jag har alltid velat bli designer och det kommer jag inte bli genom att placera min designutbildning längst ner på min lista hela tiden. Jag kommer att gå på varenda lektion och vara i skolan nio till fem måndag till fredag.
På tredje plats kommer min relation till min J. Den är i och för sig viktigast i mitt liv, men den är så pass stabil att den inte måste daltas med. Jag kommer att ägna honom alla mina helger, från klockan fem på fredagen till sent på söndagen. Dels för att han är värd det och dels för att jag mår så bra av att vara med honom. Jag kommer att lägga alla måsten i en låda och försöka ägna mig åt mig och min relation på helgerna.
På fjärde plats kommer relationerna till alla mina (få) vänner, som finns kvar på listan efter att jag rensade ut allt ytligt skräp och sa till mig själv att många kompisar är rolig, men det är inte viktigt. Jag kommer att rensa så mycket i mitt enormt späckade schema så jag äntligen får tid att spontanträffa de människor som jag älskar!
På delad sistaplats kommer allt annat, däribland bloggandet. Tyvärr. Jag kommer därför göra ett uppehåll i bloggandet, åtminstone fram till sommaren. Jag kommer att skriva en sammanställning över vad jag anser viktigt eller nödvändigt för att man skall lyckas bli frisk från bulimi, på 26 punkter. Denna lista önskar jag att samtliga som har intresse av att bli friska, skriver ut och placerar den någonstans där det syns.
Här kommer listan med 26 punkter (klipp ut och klistra in i ett nytt, tomt word-dokument, och skriv ut!)
1. Acceptera att vi lider av en svår sjukdom, och att det kommer att ta flera år att bi friska. För att underlätta detta kn man säga det högt för sig själv eller för en annan människa som man litar på eller skriva ner det i blocket. (eller posta det till [email protected]). Jag har bulimi! Fatta att det är sant, så är första steget taget.
2. Bestämma oss för att vi vill bli friska (eller åtminstone önskar att vi ville!) Fundera ut och skriv ner varför vi vill bli friska..
3. Förstå att frisk inte är samma sak som våra sk. bra perioder. Perioder med massor av träning, och extremt sund mat är bara en annan sida av bulimin...
4. Kom fram till (och skriva ner!) exakt vad ordet frisk innebär för just dig. Om det är att vara smal och inte kräkas, så måste du nog tvara beredd at tänka igen...
5. Förstå att magrutor på en kvinnokropp är förenat med hälsofara. En kvinna skall bestå av mellan 20 och 30 % fett, och då är det i stort sett omöjligt att se konturerna av några magmuskler.
6. Visste du föresten att livet blir mycket roligare om tycker om sig själv? (och då menar jag inte å ner fem kilo)
7. Förstå att kroppsideal är något som växlar och påverkas av pengar, ekonomi och trender. Ingen ser ut så och man kan kämpa mot det luftspöket tills man dör (även bokstavligt) om man har lust.
8. Var inte rädd att pröva antideppresiv medicin! För väldigt, väldig väldigt många (mig själv inkluderat) så blir det en hjälp att ta de första stegen ut ur sjukdomen. (Fråga efter Floutetin rathiopharm, som inte orsakar viktuppgång) Medicinen är inte för alltid.
9. Skaffa ett block där vi skriver ner våra känslor. Försök att översätta åtminstone var tionde ät-impuls till någon specifik känsla. (Vaniga känslor att äta på är; trötthet, känslan av otillräcklighet, törst, sorg/ledsenhet, ilska, irritation och ensamhet)
10. Räkna ut vårt BMI. (http://www.halsomalet.se/bmi.asp) Om detta ligger inom ramen för vad som anses normalt 19-25, så måste vi förstå att vår övervikt är mental. Om vi inte förstår det, eller vill tro på det, så måste vi ändra på det. Anstränga oss!
11. Om BMI ligger över det normala (över 25) så måste vi acceptera att så är fallet och att vikten kommer att gå ner i takt med att vi blir friska, men det kommer inte att ske på några månader, utan det kommer att ske om vi prioriterar vårt tillfrisknande. (Inget annat har ju hjälpt, så det kanske är värt ett försök!)
12. Ställ en våg på skrivbordet. I ena skålen lägger vi ett liv utan bulimi, och i en andra lägger vi den där kroppen som vi önskar oss så innerligt. Fundera över vilken som väger tyngst. Ljug inte för oss själva, men om kroppen känns viktigare, så måste detta omvärderas innan vi fortsätter.
13. Träna på att tycka om oss själva som vi är! Läs normalochfin av Caroline Eriksson och fatta att dagens skönhetsideal är ett jävla fucking kvinnoförtryck! Skriv på speglar att vi duger och visa magen på gymmet (den PUTIGA magen, alltså, INTE vänta tills den är platt)
14. Träna på att SLÄPPA kontrollen, istället för tvärt om. (Att släppa kontrollen handlar inte om att äta hejdlöst med godis, utan att ta en dag i taget och analysera varenda liten impuls att hetsäta.)
15. Träna på att ha tråkigt och att göra ingenting, utan att hetsäta för att det är så hemskt.
16. Träna på att lära sig att ingenting är bara antingen eller. Det finns alltid ett mellanting, och man måste inte vara världsmästare på att vara frisk.
17. Läs om sjukdomen. Köp/låna/ladda ner böcker, dokumentärer och rapporter. På detta sätt lär vi känna vår sjukdom. Detta är ett viktigt steg.
18. Söka professionell vård, och bråka om vi nekas det.
19. Kontakta Overeaters Anonomous OA, (anonyma överätare), ett anonymt sällskap som stöttar varandra i tillfrisknandet. Där kommer några av er säkert att träffa mig också ☺
20. Tugga all mat (vare sig vi tänkt behålla den eller kräkas upp den) länge. Tugga den tills den har konsistensen av potatismos. Detta är för att påskynda processen av att återfå mättnadskänslan som för de allra flesta bulimiker är helt fucked upp. Inom ett halvår efter att vi tuggat allt noga så kommer vi plötsligt en dag känna den riktiga, organiska mättnaden. Den där som talar om att vi faktiskt inte har lust att ta den sista biten på tallriken. (Inte den där mekaniska; fy, nej, propp-korv-ångest-mätt-full.)
21. Börja äta mat. Vanlig mat och riktiga portioner. Våga vara mätta. Vågar man inte bli mätt så försvåras arbetet mot tillfrisknandet.
22. Äta oss mätta minst tre gånger om dagen. (Detta måste ske gradvis eftersom vi inte riktigt vet vad riktig mättnad innebär). Låt det komma naturligt, men börja med att äta tre mål mat per dag.
23. Eventuellt skippa godis. Jag skriver eventuellt för att just detta steg är enormt individuellt och triggar igång vissa så de springer till godisaffären. Jag, personligen klarar tyvärr inte av att hantera godis, utan jag har fått acceptera att det bara ställer till det för mig i form av blodsocker-berg-och-dal och ångest. Någon gång i framtiden? Absolut! Förhoppningsvis... Äter dock efterrätter om det bjuds!
24. Skrivit en lista på tio saker som jag älskar med min kropp (Skriv tio saker som du inte hatar, om du inte lyckas)
Placerat listan där den ofta syns. I kalendern, eller i en ram på ditt nattduksbord.
25. Sätt upp bilder på kvinnor som du anser vackra, och som inte är smala (personligen är jag tokig i Marilyn Monroe, och min vackra kompis Maja!)
26. Läs bloggen www.bulimifri.blogg.se rån början.
KOM IHÅG:
1. Bulimi är inte ett tecken på dumhet eller brist på karaktär.
2. Bulimi är en sjukdom.
3. Alla kan bli friska från bulimi.
Jag finns alltid på [email protected], om någon behöver skriva av sig.
Konkreta tips
Suget att hetsäta är som en osynlig handbojja. Förnuftet och all intelligens skriker att det är fel och sjukt men reptilhjärnan lyssnar inte. Man känner lite dräggel i gommen och känner kicken i kroppen av vetskapen om att snart, snart är det Du och jag, min älsklingsefterrätt tillsammans i mörkret. Inget kan stoppa oss när vi genomför vår förbjudna ritual!
Suget kan vara så starkt att man ljuger för de man älskar, plockar upp mat ur soporna. Hur många gånger har vi inte hällt diskmedel över godiset för att rädda oss själva, för att senare skölja av det och äta det i alla fall? Bulimi kan få den mest smarta och snälla människa att begå de mest vidriga brott för att få sitt begär tillfredställt. Dessa lögner, stölder och störda handlingar bidrar till ännu mer ångest som dämpas med ...Just det?
När jag var som mest aktiv i bulimi så var jag övertygad om att jag var en dålig människa. Att ljuga för de man älskar (och alla andra) är det enda sättet att skydda sin ensamma hemlighet. Jag är ingen dålig människa. Möjligen en smula omoralisk när det kommer till vissa saker, men va fasen. Det kan jag leva med?
bulimi är en enormt ensam sjukdom!
Som jag skrivit tidigare, så måste man inte berätta allt för alla, men det är viktigt att våga vara medveten om att man ljuger och se varför. Man behöver bena ut sitt trassliga inre och kartlägga sina små grå. Det är okej att ljuga för andra i detta läget. Vi har bestämt oss för att bli friska en gång för alla och alla har inte den kraft som krävs för att ?komma ut ur garderoben?. Men. Det är inte okej att ljuga för sig själv! Fortsätter vi med det, så blir vi aldrig friska. Gilla läget. Exakt så här jävla illa är det ställt med oss. Men. Bollen är i rullning nu, och en dag så kommer det plötsligt gått ett år utan hetsätande. En dag kommer vi bara insé att saker har hänt med oss som vi inte riktigt kan förklara. Jag vet. För det har hänt mig.
Jag var längst ner på botten. Jag försökte ta mitt liv, eftersom jag kände att det inte fanns NÅGON annan utväg. Jag hade kämpat mot min bulimi i ÅRATAL och insett att jag var instängd. Jag hade prövat allt, och ingenting hjälpte. Jag var instängd i ett låst rum med en giftig orm och det var lika bra att göra slut på eländet.
Det har gått ytterligare fem år nu, och jag anser mig idag vara frisk (även om jag också fallae dit ibland!!!).
Här är min checklista över vad milstolpar i mitt tillfrisknande:
OA (overeaters anonomous) Samma upplägg som AA, fast för människor som har ätstörningar. Hitta närmaste möte här.
Läs. Ta lånekortet och gå till biblioteket. Låna ALLT som heter något med bulimi, bulimia nervosa, hetsätningssyndrom, BED eller ätsörningar. Gå hem och läs, läs, läs. Lär känna din sjukdom. Det är skitjobbigt att stå i kassan på bibblan med en icakasse med ätstörda böcker. Men. Sådant är livet. Det är viktigare att vi blir friska än att vi håller stilen på bibblan.
Vård. Bråka, krångla, gråt, skrik och skäll. Vi lider av en dödlig sjukdom och vi MÅSTE ha vård. Ge inte upp! Kämpa mot byråkratin. Jag har vunnit två gånger ☺ Klicka här för att hitta kontaktuppgifter till närmaste vårdenhet.
Skriv! Köp ett block och en penna och skriv, skriv, skriv! Det behöver (och SKALL) inte vara snyggt. Det skall vara lika fult som våra förvirrade hjärnor. Skriv skriv skriv och lär känna dina sjuka tankar.
Berätta. Prata om din sjukdom, så fort du kommit dit att du klarar det. Berätta SANNINGEN hur många lögner du än trasslat in dig i tidigare. Säg inte att du är frisk, säg att du kommit in i tillfriskningsprocessen. Ta lite i taget, du behöver inte frälsa världen ännu (Det är min uppgift :-P ). Jag finns alltid på mailen om det inte finns någon annan som vill lyssna! [email protected]
Träna på att vara mätt! Viktigt steg? Och svårt eftersom många bulimiker förknippar mättnad med viktuppgång. I mitt fall (och jag TROR INTE att jag är ensam) så är det tvärt om. Det låter så pretto så jag skäms, men det är sant. Den som först lär känna mättnad och blir vän med den (den naturliga mättnaden som uppstår när man ätit TILLRÄCKLIGT, men inte för mycket) är ofta den som kommer ur skiten snabbast.
Eftersom jag vet hur ångestladdat mättnad kan vara så skall jag ge ett praktiskt exempel:
När jag hetsåt som mest (och kräktes som mest) så var jag nästan alltid hungrig. Blodsockret var alltid på zombie-nivå och jag vägde åtta kilo mer än vad jag väger idag. Idag äter jag mig mätt tre gånger om dagen och väger åtta kilo mindre. Jag är inte så bra i matte, men det funkar i alla fall.
Ha en underbar vecka i solen!
Kram
Suget kan vara så starkt att man ljuger för de man älskar, plockar upp mat ur soporna. Hur många gånger har vi inte hällt diskmedel över godiset för att rädda oss själva, för att senare skölja av det och äta det i alla fall? Bulimi kan få den mest smarta och snälla människa att begå de mest vidriga brott för att få sitt begär tillfredställt. Dessa lögner, stölder och störda handlingar bidrar till ännu mer ångest som dämpas med ...Just det?
När jag var som mest aktiv i bulimi så var jag övertygad om att jag var en dålig människa. Att ljuga för de man älskar (och alla andra) är det enda sättet att skydda sin ensamma hemlighet. Jag är ingen dålig människa. Möjligen en smula omoralisk när det kommer till vissa saker, men va fasen. Det kan jag leva med?
bulimi är en enormt ensam sjukdom!Som jag skrivit tidigare, så måste man inte berätta allt för alla, men det är viktigt att våga vara medveten om att man ljuger och se varför. Man behöver bena ut sitt trassliga inre och kartlägga sina små grå. Det är okej att ljuga för andra i detta läget. Vi har bestämt oss för att bli friska en gång för alla och alla har inte den kraft som krävs för att ?komma ut ur garderoben?. Men. Det är inte okej att ljuga för sig själv! Fortsätter vi med det, så blir vi aldrig friska. Gilla läget. Exakt så här jävla illa är det ställt med oss. Men. Bollen är i rullning nu, och en dag så kommer det plötsligt gått ett år utan hetsätande. En dag kommer vi bara insé att saker har hänt med oss som vi inte riktigt kan förklara. Jag vet. För det har hänt mig.
Jag var längst ner på botten. Jag försökte ta mitt liv, eftersom jag kände att det inte fanns NÅGON annan utväg. Jag hade kämpat mot min bulimi i ÅRATAL och insett att jag var instängd. Jag hade prövat allt, och ingenting hjälpte. Jag var instängd i ett låst rum med en giftig orm och det var lika bra att göra slut på eländet.
Det har gått ytterligare fem år nu, och jag anser mig idag vara frisk (även om jag också fallae dit ibland!!!).
Här är min checklista över vad milstolpar i mitt tillfrisknande:
OA (overeaters anonomous) Samma upplägg som AA, fast för människor som har ätstörningar. Hitta närmaste möte här.
Läs. Ta lånekortet och gå till biblioteket. Låna ALLT som heter något med bulimi, bulimia nervosa, hetsätningssyndrom, BED eller ätsörningar. Gå hem och läs, läs, läs. Lär känna din sjukdom. Det är skitjobbigt att stå i kassan på bibblan med en icakasse med ätstörda böcker. Men. Sådant är livet. Det är viktigare att vi blir friska än att vi håller stilen på bibblan.
Vård. Bråka, krångla, gråt, skrik och skäll. Vi lider av en dödlig sjukdom och vi MÅSTE ha vård. Ge inte upp! Kämpa mot byråkratin. Jag har vunnit två gånger ☺ Klicka här för att hitta kontaktuppgifter till närmaste vårdenhet.
Skriv! Köp ett block och en penna och skriv, skriv, skriv! Det behöver (och SKALL) inte vara snyggt. Det skall vara lika fult som våra förvirrade hjärnor. Skriv skriv skriv och lär känna dina sjuka tankar.
Berätta. Prata om din sjukdom, så fort du kommit dit att du klarar det. Berätta SANNINGEN hur många lögner du än trasslat in dig i tidigare. Säg inte att du är frisk, säg att du kommit in i tillfriskningsprocessen. Ta lite i taget, du behöver inte frälsa världen ännu (Det är min uppgift :-P ). Jag finns alltid på mailen om det inte finns någon annan som vill lyssna! [email protected]
Träna på att vara mätt! Viktigt steg? Och svårt eftersom många bulimiker förknippar mättnad med viktuppgång. I mitt fall (och jag TROR INTE att jag är ensam) så är det tvärt om. Det låter så pretto så jag skäms, men det är sant. Den som först lär känna mättnad och blir vän med den (den naturliga mättnaden som uppstår när man ätit TILLRÄCKLIGT, men inte för mycket) är ofta den som kommer ur skiten snabbast.
Eftersom jag vet hur ångestladdat mättnad kan vara så skall jag ge ett praktiskt exempel:
När jag hetsåt som mest (och kräktes som mest) så var jag nästan alltid hungrig. Blodsockret var alltid på zombie-nivå och jag vägde åtta kilo mer än vad jag väger idag. Idag äter jag mig mätt tre gånger om dagen och väger åtta kilo mindre. Jag är inte så bra i matte, men det funkar i alla fall.
Ha en underbar vecka i solen!
Kram
Jag behöver hjälp
Hej mina änglar och systrar (och bröder!)
Ni är mina bästa supportrar och jag behöver er hjälp!
Förr året så gjorde jag en nakenkalender mot ätstörningar. Om denna kan man läsa mer om på www.vanligsexigkalender.se
Akademibokhandeln i Växjö
Nu är det så att jag håller på att avveckla detta projekt och jag har ett stort lager kalendrar kvar. För att bli kvitt dessa, så har jag bestämt mig för att sälja ut dem billigt (95 kr inkl frakt, mot ord. 220 kr). Först till kvarn gäller och jag har tryckt upp tre tusen flyers ang detta. På baksidan av dessa flyers så gör jag lite smygreklam för denna blogg.
Jag behöver nu hjälp att dela ut dessa. Om någon känner att ni orkar/klarar och vill hjälpa mig med detta så maila namn och adress till [email protected], så skickar jag typ hundra stycken (plus en kalender, som tack för hjälpen :-)
Lite ideer kan vara att dela ut dem under stora idrottsevenemang (ex lopp eller fotbollsmatchet), andra evenemang som kan tänkas hållas, eller bara dela ut dem på stan. Någon får gärna sättas upp på gym och andra ätstörnings-täta ställen, med informationen om bloggen utåt.
Jag är jättetacksam för all eventuell hjälp, men jag vill inte att några flyers blir liggande hemma hos någon, för det känns bara onödigt. Om du vill hjälpa till, så måste de delas ut.
PUUUUUUUSS å KRAAAAAAAM
Ni är mina bästa supportrar och jag behöver er hjälp!
Förr året så gjorde jag en nakenkalender mot ätstörningar. Om denna kan man läsa mer om på www.vanligsexigkalender.se
Akademibokhandeln i VäxjöNu är det så att jag håller på att avveckla detta projekt och jag har ett stort lager kalendrar kvar. För att bli kvitt dessa, så har jag bestämt mig för att sälja ut dem billigt (95 kr inkl frakt, mot ord. 220 kr). Först till kvarn gäller och jag har tryckt upp tre tusen flyers ang detta. På baksidan av dessa flyers så gör jag lite smygreklam för denna blogg.
Jag behöver nu hjälp att dela ut dessa. Om någon känner att ni orkar/klarar och vill hjälpa mig med detta så maila namn och adress till [email protected], så skickar jag typ hundra stycken (plus en kalender, som tack för hjälpen :-)
Lite ideer kan vara att dela ut dem under stora idrottsevenemang (ex lopp eller fotbollsmatchet), andra evenemang som kan tänkas hållas, eller bara dela ut dem på stan. Någon får gärna sättas upp på gym och andra ätstörnings-täta ställen, med informationen om bloggen utåt.
Jag är jättetacksam för all eventuell hjälp, men jag vill inte att några flyers blir liggande hemma hos någon, för det känns bara onödigt. Om du vill hjälpa till, så måste de delas ut.
PUUUUUUUSS å KRAAAAAAAM
STADIUM BIKINI-KAMPANJ!
((En liten parentes))
Nu har det hänt igen! Stadiums reklamkampanj för årets BIKINI-collection använder sig av NORMALVIKTIGA (genomsnittliga) MODELLER. Det är en fröjd att gå på stan!!!!!!!!!!!!!!! (hittar tyvärr ingen bild och har ingn kamera, men om någon springer på en sådan reklamskylt, så maila gärna en bild till [email protected])
Jag skall i alla fall köpa min bikini (och allt annat jag kan komma på) på STADIUM i år, och jag hoppas alla andra gör det samma!
Kontakta STAIUM! och uppmana till mer!
Kram
Nu har det hänt igen! Stadiums reklamkampanj för årets BIKINI-collection använder sig av NORMALVIKTIGA (genomsnittliga) MODELLER. Det är en fröjd att gå på stan!!!!!!!!!!!!!!! (hittar tyvärr ingen bild och har ingn kamera, men om någon springer på en sådan reklamskylt, så maila gärna en bild till [email protected])
Jag skall i alla fall köpa min bikini (och allt annat jag kan komma på) på STADIUM i år, och jag hoppas alla andra gör det samma!
Kontakta STAIUM! och uppmana till mer!
Kram
