Mina tankar för fem år sedan.
Jag publicerar det med förhoppningen att åtminstone någon kommer att känna igen sig och förstå att hur sjuk man än är, så finns det en väg ut.
1 a november 2003
Återfall? Från vadå till vadå???
Ha! Livet är ändå bara en röra av återfall och framåtfall. Fall. Man har ingen kontroll ändå.
Jag vill ha återfall. Det är så skönt att slippa känna smärta, att bara titta på sig själv genom en glaskupa, då gör det ont på ett vackert och martyriskt sätt... Smal, vacker och olycklig, det är nog mitt ideal, som jag aldrig kommer att kunna slå mig fri från. Förr slapp jag veta att jag missbrukar. Jag kunde njuta av det då. Jag saknar att njuta... vara ung, fri, vacker och vild. Vara olycklig utan att veta om det och dränka och dämpa... Saker är ju i allafall lättare då. Jag är så trött på att leva och misslyckas. Karin ler och öppnar sin famn. Hos henne finns det värme. Hon klarade allt. Hon är på andra sidan nu. Hon kastar över en repstege, men jag missar varje gång. Miss-lyckas. Jag saknar allt som varit, jag saknar det vilda, bedövade livet. Jag saknar att vara i mitten och lysa. Gud har gett upp mig, jag är ett hopplöst fall. Förlåt Gud. Jag vet att du fanns där för mig. Det är jag igen, som återigen misslyckas. Inte ens relationen med dig orkar jag jobba med. Jag vill aldrig mera vakna. Jag är trött. Jag vill inte städa, jag vill inte diska alla äckliga tallrikar. Vill inte torka ingnodda spyor och slänga skräp. Nä. Jag tror jag somnar in nu. Jag är jävligt trött på denna skiten.
Den 22 november 2003
Tog ett återfall igår. Eller snarare, fortsatte på ett återfall. Åt en hel prinsesstårta och en hel chokladkartong på en timma! Efteråt var jag aspackad hela kvällen. Det sitter nog i än, för jag känner mig såååå nöjd med allt och med mig själv denna morgon. Nog är det bra att känna sig tillfreds, så länge kännslan kommer inifrån. Älskar Karin så det gör ont. Hon har verkligen lyckats... Vill dit (tror jag). Just det är problemet! Jag VET inte var jag står. Vet inte vad som är mitt Jävla inntellekt som maler, och vad som är sann sinnesro! VILL jag detta? Jag tror ju verkligen att jag vill bli frisk, men jag vet liksom inte. Har ju alltid klarat allt som jag verkligen velat... Spy i påsar, dumma ursäkter för att gå på toaletten, en ständig oro att lukta, en ständig besatthet av mat och sötsaker. KOLHYDRATBEROENDE... Jag är lika beroende som uteliggaren är av sitt heroin. Och jag fortsätter knarka av samma skäl som han. Jag är inte ett dugg bättre än han. Vi ger båda vika för vår drog, när verkligheten blir ohanterlig. Vi försöker inte hitta andra lösningar, mer en till en viss gräns. När vi tycker att vi faktiskt HAR ansträngt oss, så kan vi ju FAKTISKT inte mer göra (ehh...).
Det finns dock en skillnad. En ganska stor skillnad, faktiskt. Jag har inte förlorat allt. Ännu.
Senare på kvällen:
Är trött nu, sockret sen igår har lämnat kroppen (till viss del...) Behagligt trött. En vek önskan om att vara någon annan stans, att vara på fyllan på krogen. Att dansa och supa. Verkligheten börjar springa ikapp mig nu. Det är inte livet. Då är livet snarare att sitta hemma ensam en lördag kväll med en god bok. Tänk om någon sagt det till mig för ett halvår sedan... Nu är det bara att möta det fysiska suget som kommer att komma och försöka våldta mig!
Ännu senare:
Det gjorde det... Våldtog mig inte, men det antastade mig. Låg på sängen. Ömsom svettandes, ömsom somnandes. Ringde Karin, men börjar förstå att detta är mitt jobb, inte hennes. Vi skall träffas på tisdag eller onsdag, har hon lovat. Hon lovar ganska mycket ibland. Mitt ego, som vill ha henne bara för mig själv skriker högt. Ibland tror jag att jag vill ha hennes uppmärksamhet så till den milda grad att jag spär på min sjukdom. Än så länge är hon den enda som stått ut med mig!
Hur som helst. Låg på sängen och suget GREP TAG. Tanken om ”imorgon” flög igenom huvudet, men ingenting, INGENTING blir bättre imorgon... Gick och köpte en tvåa vispgrädde, 200 g jordnötter och två äpplen som jag rev och blandade med kanel. Har faktiskt kvar jordnötter i skåpet, som jag inte är sugen på (framsteg?). Har inte stoppat fingrarna i halsen, men känner att jag gärna går och små-spottar. Jag vet att det enda rätta är att äta fyra mål om dagen, och att inte äta däremellan. EN DAG I TAGET, skall (vill) jag ta mig ur detta helvete. Lenin ringde, och ville att jag skulle komma. Tjejjerna skall sitta och ha lite myskväll i Majorna idag. Vill, men vågar inte. Är inte den jag varit. Är inte längre kul och pigg och rapp.Å ena sidan saknar jag henne. Å andra sidan så vet jag hur det kommer att sluta för den kuliga, pigga och rappa (PRIMADONNAN). Hon kommer att gå en plågsam död till mötes, snart, allt för snart.
Desto bättre jag ”sköter” maten, desto snabbare kommer jag att komma ur detta svarta stadium. Nu går jag i en svart tunnel, men jag ser ljuset skymta långt där borta. Förr var allt ständigt grått.
Kärlek
/Sofia
Gumman!! Känner igen mig så mycket. Jag blir alldeles gråtfärdig av detta. Jag inser mer och mer vad det är jag hamnat i. Jag förnekar att jag är sjuk. Helt allvarligt så tror jag inte att jag är sjuk. Jag vet inte vad jag är eller har. Tog steget och berättade för en nära person om mitt ätbeteende. Men som respons fick jag höra att det var väl ingen fara med mig och att alla gör sådär nån gång, alltså överäter. HA! Ja tack, då är jag väl normal då, om du vill kalla mig det tänkte jag. Jävla idiot. Blev ledsen, för egentligen vet jag att det inte är normalt det jag gör. Inte nu när jag inser att så många andra skriver om detta i sina bloggar och JAG känner likadant. Hur ska jag klara det här..? Tack för ditt inlägg!
jag hittade din blogg igårkväll och känner igen mig läskigt mycket. jag har länge haft problem med maten och hetsätit och svält omvartannat, men aldrig har jag stoppat fingrarna i halsen under dessa 3 år. förrän nu. men enbart när jag har ätit godis och liknande, maten får än så länge alltid vara kvar. jag känner igen mig i texten där du skriver att du inte vet om du vill bli frisk. jag är precis där nu. vill jag verkligen sluta med hetsätningen? det är ju det bästa jag vet, och varför sluta med någon man älskar? allt är bara dumt när man tänker på det men ändå hamnar man i samma sits hela tiden. igår sa jag till mig själv att nu är det sista gången, ta avsked till det här nu. men när jag vaknade idag bestämde jag mig fort för att jag skulle fara iväg och handla "lite" godis innan jag far iväg på jobbet ikväll. jag blir förbannad på mig själv men jag har inte förmågan att sluta. jag vill iaf tacka för en bra blogg och jag ska försöka följa denna för att hitta inspriation att sluta med dumheterna. kram till dig!
Jag vet inte vad jag ska göra eller ta mig till. Jag söker nog tröst nu, men jag kan inte söka den någonstans. Ingen får veta, min hemlighet, min svaghet. Ikväll köpte jag ETT KILO godis och åt upp nästan allt. Tills jag inte klarade mer socker. Jag fick ett rus som jag aldrig fått förut. Som en fylla. Blev nästan lite snurrig och trött. Men ändå sög det efter mer! Jag ställde mig och gjorde omelett med skinka! Hur är det möjligt att rymma så mycket!?
Vad fan är det som saknas?! Min hjärna!?
Förlåt, jag tror jag behöver avreagera mig. Hos någon som förstår. Säg till om jag inte ska störa mer. Men jag har sån ångest :(
