bulimifri

Idag fyller en killkompis år. han, jag och två andra kompisar skall fira honom med lite marängsviss. Guuud så mysigt. Bara det att just "marängsviss" skulle kunna vara ett samlingsord för alla det sammelsurium av hetsätning, ljusbruna spyor och ångest som jag en gång levde i.


                                                                   

När min tjejkompis föreslog att vi skulle MARÄÄÄÄNGSVISS, så kände jag ett sting av den "lyckan" som jag brukade känna inför en ritigt välplanerad hetsätningsatack. Den bestod vanligtvis i att
1. Ge efter för det enorma, översvallande och omfamnande och uppslukande suget.
2. En snabb kalkyl över var och vad jag skulle handla. Priset blir ganska irrelevant (precis som för en knarkare. Skall man ha tryffel, så köper man det, vill man ha makaroner med smör, så köper man det).
3. Gå och handla, darrig i benen och hoppas att man skall slippa träffa någon man känner, som kan tänkas se att det är något som inte stämmer.
4. Handlar gärna i lite olika affärer, så att man skall slippa bli stämplad som ett äckligt, okontrollerat miffo.
5. Hem, snabbt, dra ner persienner, stänga av telefonen och sätta på TV:n.

Strukturerat och destruktivt. Och mycket effektivt mot stress... (På kort sikt)



Idag är en dag, mitt i en period fylld av stress och känslor över att inte få tiden att räcka till, och det där stinget av lycka var sådan där falsk lycka, som innebär att man tränger undan obehagliga känslor med mat, och därmed drar ut på sitt tillfrisknande.

Det är just här som jag måste göra ett aktivt val. Aningen väljer jag att vara ett offer och dämpa min stress genom att äta massor av maränger och sedan smyger in på toaletten. Alternativ två är att först acceptera att jag är Skitstressad och att livet är ett enda kaos just nu, och sedan sätta mig ner och äta en portion för at det är gott och för att det är mysigt att umgås med mina vänner.

Kom ihåg att det inte är FEL att välja att vara ett offer. Det viktigaste är att man är medveten om att det faktiskt är ett val man har möjlighet att välja.

Jag kommer att välja alternativ nummer två idag.

Kram

Denna kropp som jag har ser inte ut som en fotomodells kropp. Den är dock i god kondition och varken överviktig eller underviktig. Men för oss bulimier räcker det sällan att inte vara överviktiga. Vi vill vara SMAAAALA, och ha LIIIITE kroppsfett. Vi hatar nödvändigtvis inte våra kroppar, men vi ser dem som objekt som alltid kan bli lite bättre. Lite mindre fett eller lite mer muskler. Kanske lite större bröst, eller lite fastare. Vi har vår egen mall som vi ständigt strävar efter. Mentalt vet vi att detta är omöjliga krav, och om vi nådde dit ändå, så skulle det antagligen vara olidligt att behålla kroppen i det skicket. Dessutom skulle den nog inte vara bra nog ändå. För den kan ju alltid bli bättre den där stackars kroppen.

Jag är 170 cm lång och väger runt sjuttio kilo. Tränar då och då och äter när jag är hungrig. När jag var sjuk pendlade jag mellan sextio och närmare åttio kilo. Vad jag vägde var egentligen irrelevant. Jag var ändå aldrig nöjd. När jag var överviktig så var det "skit samma" och när jag var smal, så var jag "nästan perfekt". Vi har bulimi, och då är man sällan nöjd med sin kropp. Vi är nödvändigtvis inte missnöjda, men vi får aldrig känna på känslan av att vara helt nöjda.



Till skillnad från våra anorektiska systrar, så har vi för det mesta en normal kroppsuppfattning. Vi tror inte att vi är större än vi verkligen är, men våra KRAV på våra stackars kroppar är orimligt höga.

När vi hetsäter och kräks är det svårt att hålla vikten. Den sticker iväg så fort vi är inne i perioder "utan kontroll", och det skapar massor av ångest. Vad dämpar vi den ångesten med? Jodå. Choklad, såklart... Korkat? Nej, men sjukligt. När vi blir friska, så kommer våra kroppar att hamna på hälsosamma nivåer. Om vi är underviktiga, så kommer vi gå upp och är vi underviktiga, så kommer vi att gå ner. De flesta som liter av bulimi är varken underviktiga eller överviktiga. Vi vet oftast om det också (om du är osäker, så kan du kolla ditt BMI här http://www.halsomalet.se/bmi.asp)

Du är perfekt som du är
Du behöver inte gå ner i vikt
Du duger
Älska dig själv

Har du hör dem förut? Det har jag också! Men precis som med mycket annat, så är det lättast att ta till sig det intellektuellt. Hjärnan fattar precis, men lider man av bulimi, så hänger inte alltid själen med. Vi vet att vi egentligen inte BEHÖVER gå ner i vikt, men innerst inne VILL vi gå ner bara ett par kilo... Vi tror att någonting skall förändras då.

Det är HÄR vi skall börja. Om vi inte accepterar våra kroppar (inkl hängiga bröst och putande magar), så blir vi aldrig friska från bulimin. Som jag skrivit innan, så blir man oftast smalare när man blir frisk, om man skulle vara överviktig. Men vi måste börja här och NU. Detta är ett av de svåraste stegen att ta, men det är tyvärr ett måste. Vi börjar inte om ett kilo eller två, utan nu. Vikten kommer att gå ner (om vi väger för mycket), men vi måste ge den sin tid och älska den så länge. Om vi är normalviktiga, så kommer detta steg att frigöra enormt mycket energi.



Jag har gjort såhär:

*Skrivit på alla speglar i min lägenhet att jag är vacker (precis såhär)
*Införskaffat bilder på normalviktiga kvinnor (eller män) som jag placerat där jag ofta ser dem. (Googla eller införskaffa dem på annat sätt. Filmstjärnor från 50-talet (ex Marilyn Monroe) är utmärkta att rama in. Jag har gjort en nakenkalender med tolv normalviktiga tjejer som du kan köpa på www.vanligsexigkalender.se)
*Skrivit en lista på tio saker som jag älskar med min kropp (Skriv tio saker som du inte hatar, om du inte lyckas)
*Placerat listan där den ofta syns. I kalendern, eller i en ram på ditt nattduksbord.
*Skrivit fem saker som jag hatar mest med min kropp. Den listan kan vi titta på då och då, och fundera på om vi skall ändra på det, eller om vi kan tänka oss att faktiskt låta det vara, precis som det är. Den dagen du kan titta på den listan, utan att få ångest så har vi kommit långt!



Ta hand om oss, jag skriver till oss snart igen!

Kärlek

När är man frisk från bulimi?

När man inte äter choklad eller chips längre?
När man bara äter på lördagar?
När man inte stoppar fingrarna i halsen?
När man inte kräks på något annat sätt heller?
När man inte hetsäter?
När man håller sig till en "matplan"?



Definitionerna är lika många som det finns människor som funderar över det. Jag har trampat på mållinjen så många gånger och lurat mig själv på olika sätt. Läkerol är inte godis och det är ju faktiskt helg. Men att ha bulimi är inte som att gå på en vanlig diet. Går man på diet för att man behöver gå ner ett par kilon, så kan det räcka med regler och självdisciplin ett tag för att sedan återgå till sina gamla vanor när man är "färdig". Han man bulimi, så har man ett helt galet förhållningssätt till mat. Man använder mat som en drog för att kurera sig själv i olika situationer, och det är DÄR man måste börja. Inte genom att sluta äta choklad, eller "bestämma sig" ännu en gång för att NU. NU, skall jag sluta kräkas. Vi kommer att sluta du och jag, men först måste vi förstå att hetsätandet och kräkandet endast är ett symptom på bulimin. Ungefär som tandvärk är ett symptom på hål i tanden. Det hjälper att ta en värktablett (kräkas) för en stund, men det läker inte hålet i din tand (bulimin/vårt förvrängda förhållningssätt till mat).
För mig så är "Frisk från bulimi" när jag äter vad jag vill när jag vill utan att kräkas eller få ångest. "Det skulle jag aldrig kunna, för då skulle jag bli tjock som en övergödd gås", tänker du då. Ja. Det skulle vi kanske, om vi fortsatte äta upp våra känslor, men det är just det vi skall ändra på. Jag ser mig som frisk idag, äntligen, även om jag tar återfall då och då. När det sker, så kommer du få följa med mig igenom det också, och jag skall inte dölja något för dig. Följ mig och min blogg, så kommer du också att bli frisk en dag.



Kärlek

Välkomna till ännu en blogg i denna medialt överösta värld. Min blogg är av en lite egen karaktär. Jag välkomnar läsarna in under skinnet på min bulimi som jag lidit av sedan jag var tolv år. Jag kallar mig idag frisk, och har jobbat på mitt tillfrisknande i fem år.
Jag vänder mig till dig som undrar
över bulimi, lider av bulimi eller har någon närstående som verkar lida av bulimi. Min blogg är inte en ersättning för den som är i behov av vård, utan snarare ett komplement. Jag vill göra tydliggöra ett par saker när det gäller bulimi.

1. Bulimi är inte ett tecken på dumhet eller brist på karaktär.
2. Bulimi är en sjukdom.
3. Alla kan bli friska från bulimi.



Jag skriver för er, och jag skriver för min egen skull. Kampen mot denna sjukdom pågår varje dag och man behöver lära sig att tänka i nya dimentioner, för att inte falla tillbaka i gamla mönster. Det räcker inte med "viljestyka". På den kommer man bara en meter och vägen mot tillfrisknande är en mil! Det finns ett par insikter som man måste ha fått innan man ens kan börja bli frisk, och jag kommer att gå in på dem allihop. Det räcker inte att ha fått dessa insikter, utan de måste praktiseras i varje situvation resten av livet och det kräver träning, träning och träning. Jag skriver denna bloggen, för att hjälpa mig själv att se klart och att sätta ord på det invecklade känslospråk som jag bär inom mig. Det som jag bedövade med choklad i nästan tio år.

Jag kommer att skriva minst en gång i veckan och jag kommer att publicera bilder som illustrerar vad jag menar, för att underlätta för er att ta till er mitt budskap.

Jag kommer inte att skona bulimin i denna blogg. Jag kommer att våga skriva om dess mörkaste hemligheter, precis så vidrigt som det är.

Hoppas Du följer mig på denna resa!