Världens mest uppfinningsrika sjukdom
Exempel på hur sjukdomen kan lura oss i vardagen:
- Det tjänar ingenting till att kämpa, för förr eller senare åker vi dit ändå.
- Nu när vi tagit en bit choklad kan vi lika gärna äta upp hela kakan.
- Vi vet ju innerst inne att vi aldrig kommer att bli friska. Se bara hur det gått hittills. UTFÖR!
- Varför skall vi träna? Vi blir ju ändå inte smala.
- Varför skall vi äta nyttigt, vi kommer ju alltid att hetsäta onyttigheter varje vecka ändå.
- Det är enoooooooooormt synd om oss som har en såååååååå svåååååååår sjukdom.
Vi kan föreställa oss bulimi som ett alterego. Om vi föreställer oss att den är lika smart som oss, har nästan lika lång livserfarenhet och är lika bra på att resonera som oss, då är det lätt att förstå att det är en lömsk sjukdom att bli helt fri från. Vi får aldrig underskatta bulimin och dess uppfinningsrikedom. Vi måste försöka respektera den som en del av oss, utan att göra oss till offer för den.
För några dagar sedan tog mitt gamla block slut och jag tänkte att "nu är jag ju sååååå frisk, som man bara kan bli, så jag skall minsann testa att klara mig ändå". Nix. Som jag nyss skrev så kan man se bulimin som en egentänkande varelse, vars högsta önskan är att dra oss ner i helvetet. Självklart ser "hon" då en chans att kila sig in i min välfungerande vardag. Inte i form av panikartat hetsätningssug, utan snyggt och smidigt. Typ: -självklart skall vi slänga med lite "naturgodis" i ICA-korgen. Är ju så frisk nu att jag allt kan "unna mig" några bitar.
Observera att jag inte säger att det är fel att äta godis, utan att jag ifrågasätter varför jag köper det. En bulimiker har inte den naturliga egenskap som reglerar sug/hunger. Även om det är dit vi skall nå en dag, så måste vi varje gång vi äter något som "triggar" oss, vara medvetna om varför vi äter det.
Och nej. Vi kommer inte behöva släpa på blocket resten av våra liv, bara tills allt fungerar naturligt vilket tar olika lång tid.
Kram Sofia
Varsågod. Här är lösningen.
Vi har alla tänkt tanken. "Om det bara fanns en enkel medicin. Ett piller mot bulimin." Bara tanken på allt arbete som det innebär att bli frisk får vilken bulimiker som helst att springa till 7-11 eller närmaste pressbyrå. I detta inlägg kommer jag att ge er detta "piller". Denna "magiska lösning" är så löjligt enkel att det tog mig åtta år att knäcka den.
!Som jag tidigare skrivit, eller ständigt maler om, så handlar bulimi efter ett par år absolut inte bara om en enorm rädsla att gå upp i vikt (även om detta spelar en stor roll!). Hetsätandet har blivit ett sätt att hantera starka känslor. Positiva så väl som negativa känslor dämpas gärna med en gräddtårta eller två. Lösningen på gåtan bulimi är att möta de känslor som man "äter på", på sundare sätt. Eftersom du har hört meningen hundratals gånger och eftersom den går in genom ena örat, och ut genom det andra, så skall jag nu förklara HUR.
Det första vi skall göra är att införskaffa dig en ANTECKNINGSBOK. Den finns några direktiv.
* Den skall inte vara för stor, utan den skall få plats i vår minsta handväska (eller jackficka)
* Den skall ha spiral, (så att det är lätt att komma åt att skriva i den i knepiga situationer).
* Den skall gärna tåla lite tuffa tag, utan att bli ful och sliten. (Tips! Tejpa hörnen, så tål de mer)
* Undvik för mycket "dagbokslook", eftersom den kommer att åka upp både på möten, fester och caféer.
* Viktigast av allt: Den skall tilltala oss och vi skall känna att vi inte skulle tröttna på den i första taget.
Det andra vi skall göra är att skaffa en penna. Det skall vara en bläckpenna, som inte går igenom pappret och som vi tycker är skön att skriva med.
Det tredje vi skall göra är att på något sätt fästa pennan i vår loggbok. (Varför? Jo, för att vi bulimiker tenderar att ha arton järn i elden och sällan har en penna när den verkligen behövs, och för att om detta skall fungera, så måste det alltid finnas en penna till hands.) Pennan skall helst sitta fast, eller, om du inte är lika slarvig som jag, ha en bestämd plats på din loggbok.
Det kan låta löjligt men vi har ju prövat olika sätt utan att bli friskare. Kanske det kan vara värt att lyssna på en som gått före!
Hur kan då en slitstark anteckningsbok och en penna vara nyckeln till att bli frisk från bulimi? Den hjälper oss naturligtvis inte genom att ligga hemma på nattduksbordet, eller genom att användas för inköpslistor och lektionsanteckningar (skaffa en annan bok till sådant om du ofta är i akut "klotterbehov"). Lösningen finns naturligtvis i hur vi använder boken.
Början till ett friskt/friskare liv
Varje dag möts vi av känslor som är för starka och vi stoppar något i munnen. (Läs inlägget "Att hantera bulimi" en gång till innan du läser vidare, för att tillgodose dig vad jag försöker få fram). Det är just i den tiondels sekunden som det tar från det att vi får impulsen till det att chokladbiten ligger på tungan som boken kommer in i bilden. Varje gång vi vill äta eller dricka något som vi egentligen inte "skall" STANNA UPP OCH FISKA UPP LOGGBOKEN. I denna skriver vi ner tre saker.
1. Impulsen vi fick
exempel:
*köpa en påse godis på ICA
*ta en bulle till till kaffet
*ta en clementin från fruktfatet
*ta en (eller en näve) godisbit ur farmors godisskål)
2. Översättningen. Vad är det EGENTLIGEN vi känner?
exempel:
*gammal vana
*behov av att varva ner efter en hektisk dag
*oro inför flygresan
*sömnbrist
*irritation över att mamma är som hon är
TIPS! Undvik att bara skriva "stress" eller "ångest", försök krafsa ner några mer specifika ord. (Exempel: stress över att jag aldrig kommer att hinna till mötet i tid, ångest helt utan anledning, positiv stress över alla roliga aktiviteter som väntar)
3. Den faktiska handlingen. Hur valde vi att hantera problemet? Denna punkt är inte livsnödvändig, utan behövs bara fyllas i om vi har tid.
exempel:
*lät bli clementinen och försökte varva ner ändå
*åt bullen i alla fall och fick inte ångest
*lät bli godispåsen för jag kom på att jag nog inte skulle bli mindre stressad av den
Det svåraste
Det svåraste med denna uppgift är helt enkelt att göra den över huvud taget. I förra inlägget beskrev jag hur vi ofta tänker svart eller vitt och det är just det som kan fälla oss i detta moment. Kanske kommer vi inte längre än att köpa en fin och allt för dyr bok som sedan blir liggande och skapar ångest. Kanske vi är "superduktiga" i början för att sedan tröttna och sluta helt efter en vecka... Kanske blir vi irriterade över att vi skriver så fult och vill riva ut sidan och "börja om". Kanske det blir skittråkigt för att det ändå alltid står samma på varenda sida. "1. Ta en ostmacka 2. Irritation på min pojkvän 3. Tog ostmackan och fick ångest".
Skit samma! Ingenting kan bli rätt eller fel i vår loggbok. Det där glappet på tre veckor spelar ingen roll eftersom detta projekt kommer att ta många år. Många år?! För en bulimiker är det samma sak som att slå oss i huvudet med ett strykjärn. Men vi behöver inte vara oroliga för det kommer bara att ta upp någon minut några gånger per dag.
Så iväg och handla nu, så hörs vi snart igen!
/SofiaAllt eller inget. Om att inte bestraffa sig själv
Antingen så är vi superigång eller så är vi superdeppiga.
Om vi inte får vara bäst, så vill vi inte vara med och leka.
Om vi ändå inte blir modellsmala, så kan vi lika gärna bli feta.
Om vi inte lyckas äta bara frukt till mellanmål, så kan vi lika gärna äta två semlor.
Svart eller vitt, bra eller dåligt, skitkul eller dötrist.
Allt-eller-inget-tänkandet är en mycket vanlig företeelse bland oss som lider av bulimi. Om vi inte följer våra egna matplaner (som oftast är hårt åtsnörda, och med en rejäl viktminskning som slutmål), så kan vi lika gärna äta en chokladkaka. Visar inte vågen minus på måndag morgon (som den borde göra enligt våra egna beräkningar), så kan vi lika gärna gå upp tre kilo till nästa förbannade måndag. Alla som lider av bulimi vet att det är näst intill omöjligt att avbryta när hjärnan väl ställt in sig på att hetsäta (och kräkas). Det här inlägget handlar om att försöka minimera ångesten efter att ha ätit något som inte stod på matplanen eller fanns med i beräkningarna.
Nästan alla människor, sjuka eller friska tycker att det smakar gott med godis och fet mat. Alla äter mer än de egentligen orkar då och då och de flesta går upp lite när de är på semestrar. Efter hand så kommer vi att lära oss att detta gäller oss också, och kunna minimera ångesten till ett litet "skit också", utan att känna en längtan efter att kräkas. Det är dock långt kvar tills dess och nu skall vi fokusera på att bli så bra på att våga känna efter vad vi egentligen känner, så att vi hamnar i dessa situationer mer sällan. Så fort vi får impulsen att äta eller dricka något, plocka fram vår lilla anteckningsbok (som jag kommer förklara mer om i nästa inlägg) och skriv kortfattat ner vad det egentligen handlar om. Var envis. Nästa gång vi hetsäter så kommer våra hjärnor säga "där ser ni. Det fungerar inte". Skit i det. Det gör det visst. Det kommer att ta lång tid, och vi kommer att ha skitkul på vägen.
I nästa inlägg skall jag ge oss ett konkret redskap som kommer att hjälpa oss att ta ett stort steg.
Kram
Att hantera bulimi
Vad som är viktigt att komma ihåg är att det tar lååång tid att bli helt fri från de gamla, invanda mönstren. Jag har själv arbetat aktivt med det i flera år, men falller ändå dit då och då. Men jag ser det inte som misslyckanden. Det är delar av resan. Livet pågår här och nu även om vi har bulimi, och det går att ha ett kanonbra liv medan vi jobbar med vårt tillfrisknande. Den dagen vi kan äta åtta delicatobollar för att vi är uttråkade, kräkas upp dem, se att det kanske inte var så friskt, lära oss något och jobba vidare, så har vi kommit långt. Att lära sig reda ut vad man egentligen känner (för att sedan kunna hantera det med annat än mat) är lättare sagt än gjort. För mig satt det extra långt inne eftersom jag hatar allt som tar tid och kräver focus. Jag vill att allt skall hända nu, helst igår och jag blev väldigt glad när jag insåg att jag kunde fortsätta vara jag och ha ett megahögt tempo även medan jag arbetatde för att bli frisk från min bulimi. Du kan fortsätta: festa, jobba extra, äta onyttig mat,
skämta, ha hundra järn i elden, ta plats, vara spontan och äta godis. Det enda
vi skall ändra på är vårt sätt att tolka och reagera på känslor.
Trötthet, ångest och stress är tre exempel på känslor som vi alltid brukar "äta upp". Det kan handla om att hetsäta och kräkas/hetsträna/laxera, men det kan också handla om att ta ett tuggummi, en ask läkerol, en kopp te, en enda godisbit eller en frukt.
Det är inte vad vi stoppar i oss som är problemet, utan det är varför vi gör det som utgör grundstenen för sjukdomen bulimi! Efterhand som vi arbetar med vårt tillfrisknande, så kommer vi även att lära oss att "fläta upp" dessa komplexa begrepp. Om man skall kunna välja en annan lösning än en godispåse för att man har "ångest", så behöver man veta om ångesten beror på något specifikt.
Exempel: Jag bråkar med min pojkvän och känner mig illa behandlad. Ett par timmar senare blir vi sams, men utan att riktigt prata om vad som hände. På kvällen får jag akut "myskväll-sug" (=godis). I det läget är det viktigt att kunna se att det ligger undanträngda känslor och trycker. Efter att vi rett ut känslorna så kan jag ta ställning till om jag fortfarande är väldigt sugen på att ha "myskväll" (=äta godis), eller om jag kanske klarar mig med en varm kram.
Som sagt. Detta tar tid och jag kommer att ge dig massor av konkreta exempel
allt eftersom. En dag i taget!
Kärlek
Möbelmässan i Stockholm. Om stress och bulimi
Jag befinner mig just nu på möbelmässan i Stockholm där jag ställer ut ett badrumsskåp. Jag sover i nya hem varje natt och jag kommer inte särskilt bra överens med de jag arbetar tillsammans med på mässan. En smått kaotisk tillvaro med ett tempo högre än flytande lava. Jag vill så mycket! Jag vill nå ut med min design, jag vill hålla huvudet kallt i strömmen av kritik som haglar mot mig och det jag håller på med. (Människor reagerar ofta med kritik när de skräms av drivna människor). Jag vill se presentabel ut och jag vill vara i balans och närvarande när jag efter tio timmar på mässan kommer hem till mina underbara släktingar.
Mässan dignar av gratisgodis, lunchen är knapp och i skafferierna finns arton sorters choklad. Jag tycker lite synd om mig själv som behöver "utsättas" för denna hysteri och lugnar mina nerver med en geisha till, som jag egentligen inte är ett dugg sugen på. Det är helt enkelt en van reflex att stoppa något i munnen när jag är stressad och nu är tempot så högt att jag inte ger mig tid att ifrågasätta den där jävla geishan.
Att i detta läge inte ge oss själva tid till detta är att göra oss själva en björntjänst, eftersom det är just då vi behöver det som allra bäst.
