Min historia
(kamma mig och skaffa ett jobb! :-)Jag växte upp i Göteborg under det glada 80-talet i en familj där mat var något med stort värde. Mamma hade bantat i femton år och lärde mig och min bror (i all välmening) att godis var onyttigt och morötter nyttiga. Jag kan inte svara på när godis blev det bästa som fanns, men jag tror (som jag skrev i inlägget kemi och bulimi) att min längtan efter socker och god mat är delvis mycket biologiskt. Min uppväxt var bra och min relation med min familj helt okej men jag utvecklade bulimi ändå.
Godis var mysigt och extra och jag var en knubbig liten tjej, som inte reflekterade så mycket över det. När jag minns tillbaka på min barndom så minns jag många glada stunder, men också en distans till omvärlden. Jag har alltid varit annorlunda och lekte hellre med killarna än med tjejerna i dockhörnan. Aldrig under hela mitt liv har jag passat särskilt bra in i något gäng, utan jag har alltid handplockat mina vänner och de har sällan känt varandra annat än genom mig. Större tjejgäng fungerar som regel bäst på ett lagom ytligt plan.
Jag tror att jag tidigt började dämpa denna känsla av utanförskap med godis, som jag tyckte var så smaskigt.
Idag har jag förlikat mig med känslan av att vara annorlunda, och känner ingen längtan efter den där totala acceptansen. Folk har fortfarande massor av åsikter om mig, bra och dåliga (som för det mesta bara uttalas när jag inte är i närheten), men jag skiter i det negativa och går min väg.
När jag var i tolvårsåldern fick jag ett ryck och bestämde mig för att nu fick det bli ordning på mig. Jag tog med mamma till JC och köpte lite nya toppar och även om jag egentligen inte hade någon som helst koll, så fick jag plötsligt vara en någon. Jag blev bästis med klassens populäraste tjej och eftersom jag började växa på längden så smalnade jag av rejält. Jag började spela fotboll vid det laget också och fick nya kompisar där. Alla coola tjejer omkring mig genomskådade mig dock ganska snart och insåg att jag egentligen var en bluff. Det är svårt att spela någon som man inte är. Minnena är lite diffusa, men i tonåren är en enda sörja av att försöka passa in och samtidigt försöka hitta min egen väg.
Jag började kräkas i trettonårsåldern och länge var det väl mest ett praktiskt sätt att hålla vikten nere, men det dröjde inte många år förrän det plötsligt hörde till vardagen att handla (eller stjäla från mamma och pappa), äta och kräkas. Jag såg det dock envist som att mitt problem var att jag tyckte så mycket om mat och godis och att jag hade så dålig karaktär. Jag började kräkas flera gånger om dagen och utåt skojade glatt om vilken godisgris jag var.
Första gången jag plötsligt förstod att jag hade allvarliga problem hade jag hunnit bli arton år. Det var min bästa kompis som konfronterade mig och sa att hon sett spår efter mig på toaletten. Hon knackade hål på mitt skal den kvällen, men nådde långt ifrån ända in (man måste låta tillfrisknandet ta sin tid!). Där och då så trodde jag att bara för att jag förstod att jag hade någon form av problem med maten, så var jag nu frisk.
Hela vägen under mitt tillfrisknande så har jag tyckt att nu, NU är jag frisk och jag är övertygad om att jag kommer att se tillbaks på mitt liv om tio år och småle, även om jag tycker att jag är stenfrisk idag. Som sagt. Tillfrisknandet är en resa och man upptäcker nya saker hela tiden.
Efter konfrontationen så stack jag till USA för att vara aupair och det var där jag insåg att jag var fullständigt maktlös inför godsakerna som tonade upp sig omkring mig. Mitt fokus låg sällan på barnen, utan snarare om jag skulle smyga ut till köket och ta en muffin till.
Allt blev ett sammelsurium av choklad, alkohol, kräkningar, träning och bantning. Jag gick upp några (10, kanske) kilo och bannade mig själv för det. Desto större mina insikter blev om att jag hade problem, desto värre blev allt och jag avbröt resan. Jag pratade aldrig med någon om mina ätstörningar, förutom möjligen på fyllan, och då sa jag ALLTID att jag haft ätstörningar. Om man inte pratar om och vägrar tänka på något så blir det väldigt diffust och overkligt och ordet bulimi tog jag inte i min mun förrän jag blev tjugotvå. Om jag hade vågat acceptera att JAG HADE BULIMI redan vid det laget, så hade jag besparat mig själv många års arbete, tror jag. Därför vill jag att alla som törs säger (högt), och bli inte förvånad m tårarna sprutar;
JAG HAR BULIMI, OCH JAG KOMMER ATT BLI FRISK.
Genom att säga det högt så bekantar man sig med tanken och genom att ge sig själv en diagnos, så vet man mer om vad man vill bli frisk ifrån.
Jag flyttade till London när jag var tjugoett, och började desperat famla i blindo efter en lösning på mitt problem, som jag inte ens visste vad det var. Jag visste ju att jag var några kilo för tjock och att jag var urkass på att hantera mat, men bulimi? Neeeeejdå? Jag drack mycket och levde loppan i ett kollektiv fullt med vida ungdommar. Under det året så kom ordet sockerberoende på tapeten och NU, NUUUUUU hade jag svaret!!! Jag var sockerberoende och inget annat! Jag skramlade ihop pengar och åkte på s.k. behandlingshem i norrland i en vecka och fick lära mig hur enormt giftigt socker är och att bara en liten godisbit orsakar katastroooooof i hjärnan. Kanon. Jag hade fixat en diagnos till mig själv och sockerberoende lär ju ganska bra. Jag åkte hem till Göteborg och skulle frälsa världen med min visdom. Det dröjde ungefär en vecka innan jag hetsåt igen. Skrutt också? Jag kom på att mitt problem antagligen var att jag var deprimerad och ringde närmaste vårdcentral. Där skrevs det ut antidepresiv medicin innan det hann blinkas och den hjälpte mig att ta ännu ett steg. Jag återfick livslusten, som ju är en förutsättning för att man skall bli frisk. Den hade jag tappat vid det laget efter alla misslyckanden.
Efter det så började jag gå på möten för matmissbrukare, som jag kom i kontakt med av en slump, och det var väldigt bra för mig, just därför att jag äntligen vågade prata om ätstörningar. Tillläggas bör kanske att jag fortfarande hetsåt eller var jättesund om vart annat (se mitt inlägg om svart eller vitt) och jag ansåg mig var en frisk person som hela tiden fick återfall. Hur mycket möten jag än gick på och hur mycket jag än pratade så lyckades jag aldrig vara avållen från hetsätandet några längre perioder. För att sluta med dessa återfall , och bli den där supersunda tjejen på heltid, så ringde jag upp ätstörningsenheten i Göteborg och sa att jag vill ha vård. Nu. Jag sa att jag hade varit sjuk hela min ungdom och nu fick det vara nog. Jag hade inte tid att vänta mer. Och jag fick vård!
Ätstörningsenheten på Östra sjukhuset i Göteborg är inget ställe jag höjer till skyarna. Jag hade nog väntat mig en mirakelkur och insåg plötsligt att jag likt förbannat var tvungen att göra grovjobbet själv. Jag gick dit, manipulerade lite och fick lite insikter tills jag fick nog. Den naiva läkaren friskförklarade mig glatt och jag gick hem och kräktes. Jag var ett hopplöst fall, som det inte fanns någon hjälp för, och det var bara att acceptera. Men vården var ändå en början på något. Jag lärde mig att det kommer ta tid, att allt inte är svart eller vitt och jag bestämde mig en gång för alla. En dag, så skall jag bli frisk, kosta vad det kosta ville. Jag började läsa böcker om bulimi som jag läste mellan chokladkakorna. (Gå till närmaste bibliotek, ta ett djupt andetag och fråga en bibliotekarie efter böcker om ätstörningar, och så lånar ni allt som kan tänkas vara av intresse. Läs och lär om er själva och om er sjukdom! (En lättläst som handlar mer om kroppsideal är normal och fin, av Carolin Eriksson. Jag rekommenderar den varmt!)
Plötsligt, en dag, så slog det mig. Livet är här och nu, och det stannar inte för att vänta på att jag skulle bli frisk. Jag behöver inte längre vänta på frälsningen det innebär att bli frisk från bulimi, för det finns ingen!
Tillfrisknandet växer fram på samma sätt som sjukdomen en gång gjorde. Genom kunskap, öppenhet och mod. Genom att våga ta en situation i taget, bli vän med sig själv och klappa sig på kinden när man halkar. Genom att våga acceptera att man behöver tid att lära sig att älska sin kropp och hantera livet utan att missbruka mat och genom att ha roligt på vägen.
Ta hand om er (varenda kilo), för det är ni världa.
/Sofia
När är man frisk?
Idag är jag skitsur och på pisshumör. Hela detta inlägg kommer att handla om just det. Jag har helt enkelt en av dessa DÅLIGA dagar som jag så fint brukar skriva om.
Sjukdomen är tjurig och menar på att vad skall detta tjäna till? Den är skitpisst för att den inte har fått nalla i påskägget på personalrummet och för att jag gått upp två kilo över påsk. Dessa två kilon har satt sig precis där jag inte vill ha dem, och jag i min tur är sur på mig själv för att jag över huvud taget bryr mig. Jag tjurar och skäller på mig själv. Jag ifrågasätter om man får lov att blogga om hur frisk man är från bulimi, när man har en så dålig dag?
Svaret är ja. För att jag har en dålig dag, precis som det skall vara och precis som alla människor har. Jag känner mig tjock och osund och allt känns en smula meningslöst. Skillnaden idag och för ett par år sedan, när jag var aktiv i sjukdomen, är att jag inte dämpar dessa känslor med en filmkväll och en godispåse eller en extra portion middag. Jag sitter här och är sur och arg och jag skall nog till och med grina en skvätt senare!
Jag är frisk! För jag hetsäter inte, och jag kräks inte! Gud så lycklig jag är över det, och så glad jag är att ni som läser detta också kommer att bli det en dag. Och jag är såååå glad för att jag kanske får vara inkörsporten i det för er!
Ett ganska banalt hinder som vi som har bulimi som regel sätter upp för oss själva är att vi inte riktigt är klara över vad vi menar med FRISK. Vi vet helt enkelt inte vad vårt mål är och det är klart att det inte går att nå ett mål som inte finns!
Är vi friska när;
Vi bara äter GI och tränar fyra gånger i veckan?
Vi äter choklad varje dag utan att kräkas?
Vi äter godis bara på lördagar och väger fem kilo mindre än vi gör nu?
Vi går ner och ner och ner i vikt (sakta men säkert)?
Vi accepterar vår övervikt och äter det vi vill när vi vill?
Som sagt. Lika luddiga som vi är angående hur våra stackars kroppar skall se ut för att vi skall vara nöjda och sluta piska dem (var man aldrig når så länge man lider av bulimi), lika luddiga är vi som regel när det gäller ordet frisk.
Dagens order (åh, va jag älskar detta momentet?) är därför att på en sida i blocket skriva ner VAD ORDET FRISK INNEBÄR FÖR JUST DIG. (Tips! Skriv en kladd på något annat först, så att vi är säkra innan vi börjar skriva.) Först nu har vi ett mål att sträva efter.
I mitt block står det:
FRISK från bulimi för mig
När jag inte framkallar någon form av kräkning (vare sig med redskap eller bara med hjälp av magmuskler eller tankar) oftare en maximalt en gång var tredje månad, och utan att min vikt överstiger 70kg (Jag är 171 cm lång)
Kopiera gärna min text rakt av om den känns träffande, men kanske ditt sjukdomsmönster är olik mitt. Att sätta upp ett mål är inte det enklaste, utan man behöver verkligen fundera på vad man vill uppnå. Vi måste våga vara ärliga mot oss själva (och realistisk!).
Nu skall jag sura.
/SurfittanKemi och bulimi
Som jag brukar skriva så handlar det om att hantera ångest och andra starka känslor på fel sätt och i ett invant mönster. Vi som har eller har haft sjukdomen vet dock att vissa gånger så måste det helt enkelt finnas någon annan makt som drar i en. När vi är sådär riktigt, riktigt sugna, som ingen frisk varelse någonsin kan förstå, så är det inte lätt att tänka klart. När vi är så att det enda vi kan fokusera på är vart nästa kiosk ligger, och vart man kan få nästa dos av sin drog! Inte ens läkarna verkar förstå hur enorm denna kraft är och jag vågar påstå (även om många läkare säger annorlunda) att kemin spelar stor roll i det hela. Jag vågar påstå att våra hjärnor reagerar starkare på socker än vad friska människors hjärnor gör, och jag skall förklara hur.
Socker är ett livsnödvändigt fenomen och sötsuget är en av våra starkaste instinkter. Tänk efter. Allt sött i naturen är nyttigt! Socker signalerar två saker till våra hjärnor 1. Mycket energi (kcal), 2. Ogiftigt.
När hjärnan får socker så reagerar den med att höja ett ämne i hjärnan som heter Serotonin. Serotonin styr bl.a. vår självkänsla och impulskontroll och det får oss helt enkelt att må bra och känna oss harmoniska.
Lika olika som vi är på utsidan, lika olika är vi inuti. Olika hjärnor reagerar olika mycket serotonin. Om man ständigt tillför mycket socker (i form av att exempelvis hetsäta, och ja, kroppen hinner ta upp massor av socker även om vi kräks)) så reglerar hjärnan ner den naturliga produktionen av serotonin. Enkelt skulle man kunna säga att våra hjärnor är beroende av sockret för att känna en normal nivå av välbefinnande. Enligt mig så går det tyvärr inte att skylla sin bulimi på s.k. sockerberoende som vissa vill hävda, utan vår hälsa är vårt ansvar och en sådan här obalans går att rätta till.
Eftersom vi faktiskt lider av bulimi och är inne i komplicerade onda cirklar, så skall vi självklart inte BESTÄMMA OSS (ännu en gång) för att sluta äta socker, utan vi fortsätter att ta en dag, och en situation i taget. Det kan dock vara skönt att veta att detta sug inte beror på att vi är tokiga.
Jag äter medicin (antidepressiv) för att höja min naturliga halt av serotonin. Det är inte upp till mig att avgöra om andra skall äta det eller inte, men jag vet med mig att serotoninhöjande medicin har underlättat för många tjejer (och killar) i deras tillfrisknande. Jag betonar också vikten av att inte anklaga sig själv för att man inte lyckas på egen hand. (Hade vi haft diabetes hade vi ju knappast anklagat oss själva för att vi behövde insulinsprutor.) Om någon överväger att pröva antidepressiv medicin så är jag inte sen att rösta för det. Se i så fall till att ni får en som inte tenderar att ha viktuppgång som bieffekt, då detta lätt stressar våra sargade hjärnor och triggar igång sjukdommen.
Jag har ätit mycket socker i påsk och jag skall nu som jag tidigare skrev ge mig på en tio dagars kur och komma i balans igen. Jag börjar nu, och jag kommer att skriva varje dag för er som vill hänga på (och för er alla andra). Ni som inte köpt kuren kan hänga på ändå. För att få ett bra resultat utan kuren, föreslår jag en femton dagars kur och jag är beredd att hänga på och stötta er hela vägen.
Under de följande dagarna gäller alltså: Inget rött kött, alkohol, nikotin, kaffe socker eller vitt mjöl. Någon undrade om te, och ja! Drick gärna te, men utan socker eller honung. Om en stor del av kosten annars består av sådand, så skall det ERSÄTTAS av annan mat och inte bara plockas bort.
Detta skall inte bli ett handikapp som skapar dåligt samvete och ångest. Detta är riktlinjer och upp till var och en. Om ni är vanerökare, så skall vi självklart inte sluta hux flux och om ni är bjudna på världens fest på lördag så vill jag inte veta av vågot dåligt samvete om någon tar sig en rejäl fylla. Som sagt INGENTING är SVART ELLER VITT.
Men jag lovar er att det är lättare att bli frisk när kroppen är i kemisk balans. De följande tio dagarna kan bli enormt jobbiga och eftersom jag dragit in er i detta så vill jag också stötta er till 100 procent. Jag ger er mitt privata telefonnummer och beordrar er att ringa mig om saker och ting blir jobbiga. Lägg in det i mobilen och använd det som en livlina.
Kram Sofia 07-66-44-11-22
Om ångest och mer om hur vi överlever Aladin-askarna
Alla som känner igen sig i något av följande påståenden räcker upp en hand!
Vi vaknar upp på morgonen och undra vad som egentligen är meningen med detta sträcklånga lidandet?
Vissa dagar vaknar vi med ångest, känner att idag kommer vi att hetsäta, kräkas och gråta och sedan somna fjorton timmar senare. Med ångest.
Sjukdomen bulimi är våra liv och våra liv består av att överleva. Vi är ensammast i världen, trots att vi har människor omkring oss som bryr sig. De bryr sig, men de kommer inte fram, eftersom de inte förstår. Vi ljuger för dem och dämpar vårt dåliga samvete med mer godis.
Vad gör man om man vaknar upp och känner att det enda i hela världen som jag över huvud är kapabel till att göra är att äta? Äta och kanske gråta.
Egentligen är det ganska lätt. Antingen så gör man det eller så låter man bli. Det första kan vi ju ganska bra vid det här laget, men alternativ två är knepigare.
Om vi väl valt (eller åtminstone har en önskan om att vilja välja) alternativ två, så måste vi förstå och acceptera en sak;
De allra flesta människor (som jag anser vara det minsta intressanta) vaknar vissa dagar och känner så här. Vad skall det bli av oss? Ekonomin är instabil, lägenheten är stökig (och självklart fult inredd). Skolböckerna ligger olästa. Måstena tornar upp sig och vi vet inte i vilken ende vi skall börja och vi har ingen som helst motivation att börja eller ens ta reda på den där änden.
Skillnaden på oss och ?de normaaaaala? är att vi har hittat våran unika lösning som gör att vi glömmer all denna ångest för en stund, medan de är så illa tvungna att möta den. Som vi alla vet så är ångest inget annat än energi och den är inte farlig och den är inte konstant. Man kan se ångest (som är grunden till bulimin) som en dimma. Den är lite otäck, men helt ofarlig, och om man vågar gå in i den och traska på en stund, så klarnar allt snart igen.
Evelina kommenterade mitt förra inlägg (tack alla för era kommentarer!) med att skriva att hon antagligen kommer att ställa in påskfirandet hos mormor av rädsla för att tappa kontrollen. Vi andra vet hur det känns, inte minst jag, men det finns bättre sätt. Genom att ge vika för rädslan ger vi efter för sjukdomen. Vi skulle ju aldrig låta en manipulativ kompis säga åt oss att vi inte får åka till mormor?! Nä. Fan ta kontrollen. Åk till mormor och gör fuckyou åt bulimin. Tala om för henne att hon inte skrämmer oss. Ta henne med i handväskan, och låt henne vara med kring bordet om hon så gärna vill, men om vi aldrig accepterar henne, så blir vi aldrig av med henne.
Det finns ett par konkreta saker vi kan göra för att klara en påskafton någorlunda smärtfritt;
- Äta en rejäl frukost (så att man åtminstone de första timmarna kan fokusera på något annat än ett dalande blodsocker)
- Planera hur mycket mat vi tänker äta och hur mycket godis (och nej. Detta är ingen bra dag att banta. Vi måste våga vara realistisk och ge oss själva förutsättningarna att fira en vettig påsk) Ex En rejäl portion Påskmat (eller två små), en liten tårtbit till kaffet (när det serveras) och x antal (fem?) praliner eller godisbitar ur skålarna utöver det.
- Tala om för någon som skall närvara på festen att du har problem och att du tänker (försöka) fira din första påsk utan att kräkas eller dö av ångest. Det är alltid svårt att prata om sin sjukdom, men vi är världa den hjälpen vi behöver! Vissa släktingar har ofta en tendens att inte ens försöka förstå sig på bulimi. Respektera det och prata med någon som klarar av att ta in. Be personen att läsa detta och kanske det förra blogginlägget, innan ni börjar prata.
Eftersom jag vet mycket väl hur viktigt det är för oss som lider av bulimi att känna oss smala och hälsosamma, så tänker jag köra en tio-dagars-kur med start måndagen den 24e tom den 2a april. Det är en reningskur som hjälper kroppen att göra sig av med påskens gifter och få den i balans.
Den består i att äta hälsosamt (i det här fallet så är det jag som bestämmer vad som är hälsosamt och rätt mängd) och samtidigt dricka en lösning som finns att köpa i hälsokostbutikerna (ex Life), och som heter KUREN. Det skall vara vätska och inte tabletter.
Under denna kur skall vi inte äta eller dricka kaffe, alkohol, rött kött eller socker.
jag vill påpeka att jag (självklart) är helt oberoende, och inte gör smygreklam för produkten.
Eftersom jag är väldigt rädd om er (och mig själv) så vill jag påpeka att det INTE ÄR NÅGON BANTNINGSKUR (även om något kilo ofta slinker med, om man har sådana över). De av er som vill hänga på är välkomna och jag kommer att skriva varje dag under dessa tio dagarna. Biverkningarna är ofta många och jobbiga (i form av ångest, sug, diaréer, snuva och huvudvärk) och det kan kännas skönt att bli påmind om att de går över och att de är av godo.
(Eftersom jag vet att många (trots mitt påpekande) nu gnuggar händer och tänker att jippiiiii, ner i vikt, så vill jag skriva att det är helt ok att reagera så när man lider av bulimi, men att man i längden blir bra mycket smalare av att bli frisk från bulimi än man blir på en tiodagars bantningskur (antagligen följd av minst lika många dagars hetsätarorgier).
Alltså: Om du vill bli smal, gör som jag säger, och inte på något annat sätt.)
Glad påsk på er nu alla underbara läsare. Stick iväg och köp "kuren" och GLÖM INTE ATT ANVÄNDA BLOCKET OCH PENNAN i påsk.
Kärlek!
Påsk. Med eller utan godis-ångest?
Detta inlägg skriver jag utifrån min egen familjetradition. Jag vet att alla inte firar påsk, men tillämpa det på jul eller när fan som helst!
Den närmar sig. Med stormsteg. Det är med blandade känslor vi möter påsken, i år igen. En enorm ångest inför vad som komma skall. Godiset är framdukat överallt och det finns färgglada påskägg i varje skyltfönster och i varje annons. För de av oss som fortfarande bor hemma, så vet vi att det finns extra mycket godis att inte kunna motstå. Under den kommande veckan kommer vi att få extra mycket skäll av våra föräldrar för att vi ätit upp familjens godsaker. IGEN (att vi aldrig ?lär oss?)!
Parallellt med denna ångest, så känner vi en slags lättnad. På påsken ?får? man ju. Under påsken äter alla människor för mycket godis och efter påsk kommer vi ju ändå ?börja om? (igen) med nya tighta dieter och hårda träningspass.
Men. Kanske just denna påsk inte behöver bli ännu en familjemiddag där tankarna kretsar kring hur mycket påskmat vi kan äta utan att släkter undrar. Hur vi på bästa sätt skall smita ifrån och spy, utan att någon misstänker något.
Låt oss föreställa oss en påskafton helt utan blodsocker toppar (och dalar) och helt utan matångest! Det går, vart vi än befinner oss i tillfrisknandet, men som vanligt krävs det en del arbete av oss också. Dels behöver vi en sann önskan om en påskafton, (eller annan tillställning) fri från vårt monster och dels behöver vi förstå en sak
Anledningen till att vi överäter på påsk är inte bara att det finns mycket mat på borden, utan, som vanligt så handlar det om att dämpa känslor. Väljer vi bort bulimin på påsk, så väljer vi också bort vår säkraste rustning mot pratsamma mostrar, skrikande småkusiner och misstänksamma mammor. Vi kan inte plocka bort den utan att ge oss själva det skydd vi kan tänkas behöva på andra sätt. Pauser, frisk luft, protein eller vad det nu kan tänkas vara. Om vi skall klara oss utan vår ?vän? bulimia, kommer vi att behöva vara mentalt närvarande hela dagen, och ha blocket nära till hands.
Jag kommer att skriva mer innan lördag, men vill bara göra klart för oss alla att denna veckan inte skall bli kaos bara för att påsken nalkas. En (1) dag i taget nu!
Och glöm inte att på påsken ?får man? äta lite för mycket, men inte för att man är trött, stressad eller arg!
GLAD PÅSK!
Man kan inte både spy upp kakan, och ha den kvar
Jag skulle vilja förenkla hela tillfrisknadsproceduren genom att säga att vi har två alternativ (förutom att fortsätta som vanligt);
1. Gå en annan väg eller
2. Packa om.
Som ni säkert räknat ut så valde jag nummer två. Det livet jag vill leva är ett liv med full fart och lite tid att varva ner på. I den där ryggsäcken låg min ångest och alla mina starka känslor och där ligger de kvar. Jag bär fortfarande runt på min ryggsäck, för jag har lärt mig nu att den innehåller förutsättningar för det liv jag väljer att leva. Ångest och andra obehagliga känslor är en del av livet (det är sättet att hantera dem vi skall ändra på), men ryggsäcken är ENORMT mycket lättare sedan jag plockade ur bulimin. (för blocket väger inte så mycket)
Dagen lbefallning är att på insidan av pärmen på blocket skriva de TRE viktigaste anledningarna till varför vi vill packa om (eller gå en annan väg). På insidan av mitt block står det;
SLIPPA LJUGA FÖR J (min pojkvän som jag står mycket nära)
SLIPPA BLODSOCKERSVÄNGNINGARNA (jag blir en obrukbar ångest-klump-deg-hjärna de perioder jag äter (mycket/endast) osund mat.
SLIPPA BLI TJOCK
Banalt? Kanske. Det hade känts lite coolare att påstå att det står komma vidare i livet, eller utvecklas som människa. Men det står SLIPPA BLI TJOCK, eftersom just det är ett språk som min sjukdom förstår. Det är en av de enda punkterna där vi är överens min sjukdom och jag. Jag är frisk, men jag är fortfarande livrädd för att bli tjock. Att ha bulimi är att pendla upp-och-ner-upp-och-ner och upp och ner om än så lite och de där uppen är jag helst utan.
Våga vara banal och skit i alla slitna samhällsklyshor om att älska sig själv. Det får man på köpet senare!
:-*
Matnojjor
Det finns en bok som jag tycker att alla som har ätstörningar bör läsa (anorexi, bulimi, ortorexi eller annan form av hetsätningsstörning). Den heter Mattillåtet och är skriven av Gisela van der Ster. Boken hjälper oss att lära oss handskas med mat (och därmed gå ner i vikt, om vi behöver det).
Det är allt, och det är en ORDER. Läs den! :-)
Kram.
Att lära sig ha tråkigt
Känner vi igen oss? Misstänkte det. I åratal har vi haft fullt upp med antingen alla våra projekt eller med våra svåra depressioner. När vi väl haft en stund över så har vi passat på att låsa dörren, stänga av telefonen, dra ner persiennerna och hetsäta.
När man sakta men säkert tillfrisknar så är dessa luckor en svår del att jobba med. Att lära sig att ha tråkigt. Att lära sig att inte göra någonting är en konst. Vi får lätt ångest då och känner att våra liv är ju rätt meningslösa eftersom vi alltid är så nere och det är ju inte ens någon idé...
I mitt block står det ofta 2. (1. impuls, 2. översättning, 3 reaktion, remember?). För att jag har tråkigt. När man väl fått ner det på pappret är det ofta lite lättare att acceptera. Vi måste försöka förstå att innehållslösa stunder är en del av ett friskt liv (vilket är vårt slutgiltiga mål, eller hur?!) och acceptera dem. Försök att njut av att ha tråkigt just därför!
Här är en länk till en artikel i aftonbladet om ortorexi. Ortorexi är närbesläktat med bulimi.
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1777198.ab
En sväng på stan
På denna länk kan du skicka ett mail till Åhléns huvudkontor och uppmana till fler sådana! http://www.ahlens.se/opencms/common/top_menu/kontakt.html
Vill även visa mitt nya block från ORDNING OCH REDA (39 KR) 8x10,5 cm och med ett skyddande plasthöjle. Finns i flera färger.
Kram
Det är okej
Det är OKEJ att ta återfall, det är okej att göra "fel" val och äta godis istället för att möta ångesten. Det är okej att ha dåliga dagar då allt surrar och man undrar om man någonsin kommer att bli lycklig. Det är okej att misslyckas för att man inte orkar vara stark och det är okej att ha ångest över att man gått upp ett halvt kilo eller missat träningen, igen.
det är däremot INTE okej att ge upp hoppet. Det är inte okej att slå på sig själv, anklaga sig själv och förklara krig mot sig själv. Det är heller inte okej att tycka synd om sig själv och göra sig till ett offer för omständigheterna.
Att bli frisk handlar om att återfallen kommer mer och mer sällan och att skillnaderna på "galet sjuk" och "sjukt frisk" blir mindre och mindre. Jag vill tacka signaturen Tess för att du talade om för mig att min blogg gör skillnad. Tack också till alla er andra för era kommentarer.
Nu har jag censurerat gårdagens inslag :-)
Jag tar själv fortfarande återfall då och då. Jag skriver det för att alla som läser och kämpar skall förstå att denna sjukdom inte är svart-vit. Man är inte "frisk" eller "sjuk". Jag kallar mig frisk för att jag äntligen knäckt koden och för att jag vet att en dag kommer det plötsligt att ha gått tio år sedan jag hetsåt sist. Jag kallar mig frisk för att återfallen kommer mer och mer sällan och från att ha stoppat fingrarna i halsen fem gånger per dag så är några gånger per år samma sak som ett enormt framsteg.
Valen är alltid våra. Nu sticker jag in till stan och köper mig ett nytt block. Kanske på ordning och reda eller Åhléns... Hm. Spännande sjukdom det här.
Kärlek
/Sofia
Att släppa kontrollen.
För oss finns ingenting som är bra nog. Det finns ?katastrofalt fel? och det finns ?ok, men kan bli bättre?.
De perioder som vi anser oss vara okej är de perioder då vi äter exakt och precis och tränar hårt och mycket. Guuuuuud så bra vi mår. Nu. NU skall vi hålla detta. INTE TAPPA KONTROLLEN IGEN! Andra (?normala?) människor (tjejer) tittar på våran hälsosamma sallad och suckar att de ööööönkade att de var lika nyttiga som oss. Vi ler brett och känner att vi är nog ganska lyckade människor ändå. Och så pang. Samma kväll? Benen går som av sig själva till Statoil och tankarna surrar någon stans i bakhuvudet och vi ?misslyckas?. Igen. Vi tappar kontrollen totalt och vi slår oss själva i huvudet för det. Skall det vara så JÄVLA svårt?!?!?! Tvärt emot vad de flesta av oss tror så är det inte bristen på kontroll som är vårt problem, utan tvärt om. Paradoxalt nog så är det inte mer kontroll under de ?aktiva? perioderna vi behöver, utan mindre kontroll de ?bra? perioderna.
Detta inlägg är svårt men det är viktigt.
De perioder som vi lever som vi som regel kallar ?friska? eller ?bra?, är som regler perioder med extremt mycket kontroll på ätandet och tränandet. Desto längre vi är sjuka, desto ovanligare blir dessa perioder och livet blir till slut en enda lång ?dålig? period, med inslag av ?rena?, eller ?bra?. Om vi skall bli friska från bulimi så måste vi förstå att även dessa extrema perioder är en del av sjukdomen. De, i kombination med de ?sjuka? perioderna utgör sjukdomen bulimi. Vår relation till mat och ätande är sjuk 7 dagar i veckan, även om vi lyckas låta bli att kräkas två av de dagarna. För att bli friska måste vi våga förstå att livet är en ojämn kurva och att känslor går upp och ner vare sig man lider av bulimi eller inte. Jag känner ingen (frisk) tjej som aldrig får en smula dåligt samvete när hon ätit ?fel? eller som alltid är i mental balans och förstår sitt eget huvudsurr.
Att vara frisk från bulimi är inte att ha en konstant ?bra? period och träna enligt schemat och äta ?rätt?. Att vara frisk från bulimi är att acceptera livets ?ups-and-downs? utan att reagera med att hetsäta på dem. Till hjälp har vi våra ?känslo-block? och massor med tålamod.
OBS. Att släppa kontrollen handlar inte om att äta hejdlöst med godis, utan att ta en dag i taget och analysera varenda liten impuls att hetsäta.
Kram
