Det perfekta tillfrisknandet är en lögn
Den enda sanningen om att tillfriskna från bulimi, är att det inte finns några sanningar. Det perfekta tillfrisknandet är en lögn och den gör inget annat än att förstöra för oss.
Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag kände mig ensammast i världen, ful och missanpassad. Det är okej att känna så, men det är inte okej att skälla på sig själv för att man känner det. Det händer mycket i mitt liv nu. Jag håller på att ta ännu ett steg i mitt tillfrisknande i och med boken och alla insikter det ger mig att skriva. Igår löste jag problemet med en påse godis. Idag känner jag mig bakfull och läbbig.
Jag skriver inte det för att någon skall tycka synd om mig, utan för att bekräfta faktum. Inget tillfrisknande är perfekt. Jag är frisk, men jag dämpade ändå mig ångest med godis. Idag finns det naturligtvis inget som heter "kompensera" för att jag åt så mycket igår.
Igår hade jag en fruktansvärt dålig dag. Jag kände mig ensammast i världen, ful och missanpassad. Det är okej att känna så, men det är inte okej att skälla på sig själv för att man känner det. Det händer mycket i mitt liv nu. Jag håller på att ta ännu ett steg i mitt tillfrisknande i och med boken och alla insikter det ger mig att skriva. Igår löste jag problemet med en påse godis. Idag känner jag mig bakfull och läbbig.
Jag skriver inte det för att någon skall tycka synd om mig, utan för att bekräfta faktum. Inget tillfrisknande är perfekt. Jag är frisk, men jag dämpade ändå mig ångest med godis. Idag finns det naturligtvis inget som heter "kompensera" för att jag åt så mycket igår.
Bekräftelse
Att ha bulimi innebär ofta en konstant jakt på att få bekräftelse från andra, tillsammans med ett självhat för att vi är så simpla som vi är.
Anledningen till att vi letar, är för att kompensera för den bekräftelsen vi inte lyckas ge oss själva. Helst vill vi bli bekräftade för vårt utseende, eftersom det är det vi värderar allra högst!
Om någon säger att vi är smala, så är vi de. Då är vi också bra människor som har n ågot att säga till om.
Jag kunde för mitt liv inte förstå hur vissa tjejer kunde gå ut utan smink eller hur det kunde INTE banta när de hade så breda höfter!!! Hur kunde de INTE göra det absolut bästa av sitt utseende, när mitt utseende var det jag värnade mest om i hela världen. Idag har jag svaret. Dessa kvinnor hade något som inte jag hade. De såg sitt mänskliga värde och sin inre skönhet. Inre skönhet heter utstrålning och ingen människa i världen kan gå miste om att en person som har stark utstrålning mår bra. Hon blir därmed vacker. Förr var det prio ett att vara piffig, och jag gick helst inte utanför dörren om jag inte var slående vacker och strumporna matchade med handväskan. Idag skiter jag i att sminka mig varannan dag, för att jag vill sova en kvart extra. Jag fixar aldrig håret och det blir mest samma kläder som jag hade igår. Men jag är vackrare än någonsin!
Det är inte fel att söka bekräftelse. Jag älskar att vara snygg och J får onda ögat om han inte säger till mig att jag är fin när jag sticker iväg på morgonen. Det är okej, det viktiga är att man är medveten om varför man gör det. Att förnedra sig själv gör ingen vacker.
Kärlek
Anledningen till att vi letar, är för att kompensera för den bekräftelsen vi inte lyckas ge oss själva. Helst vill vi bli bekräftade för vårt utseende, eftersom det är det vi värderar allra högst!
Om någon säger att vi är smala, så är vi de. Då är vi också bra människor som har n ågot att säga till om.
Jag kunde för mitt liv inte förstå hur vissa tjejer kunde gå ut utan smink eller hur det kunde INTE banta när de hade så breda höfter!!! Hur kunde de INTE göra det absolut bästa av sitt utseende, när mitt utseende var det jag värnade mest om i hela världen. Idag har jag svaret. Dessa kvinnor hade något som inte jag hade. De såg sitt mänskliga värde och sin inre skönhet. Inre skönhet heter utstrålning och ingen människa i världen kan gå miste om att en person som har stark utstrålning mår bra. Hon blir därmed vacker. Förr var det prio ett att vara piffig, och jag gick helst inte utanför dörren om jag inte var slående vacker och strumporna matchade med handväskan. Idag skiter jag i att sminka mig varannan dag, för att jag vill sova en kvart extra. Jag fixar aldrig håret och det blir mest samma kläder som jag hade igår. Men jag är vackrare än någonsin!
Det är inte fel att söka bekräftelse. Jag älskar att vara snygg och J får onda ögat om han inte säger till mig att jag är fin när jag sticker iväg på morgonen. Det är okej, det viktiga är att man är medveten om varför man gör det. Att förnedra sig själv gör ingen vacker.
Kärlek
Agera på sug utan att äta
När vi kommit in i vanan att alltid (försöka) tänka till innan vi reagerar på våra sug, så behöver vi lära oss att agera för att hjälpa oss själva att hantera dessa känslor på bästa tänkbara sätt. Vi kan ju inte bara plocka bort vår enda medicin (maten) utan att ge oss själv något annat istället!
När vi väl blivit medvetna om den nya värd det inebär att känna efter, så kommer vi att bli förbluffade över hur många gånger suget faktiskt går över, bara genom att vi blir medvetna om vad det är vi egentligen känner. Känslor är bara energi, och de kan inte skada oss om vi inte väljer att skada oss själva på grund av dem. När man vågar vara i en känsla och känna den, så försvinner ofta obehaget och förvirringen, som ju är den egentliga orsaken till att vi äter. Vi behöver inte vara rädda för vår egen ångest, utan kan istället försöka undersöka den och utforska den närmare.
Våga sitta i samma rum som den starka känslan som egentligen är orsaken till att vi vill äta!
Exempel på känslor som vi ofta översätter med sug;
• Psykisk trötthet
• Glädje
• Fysisk trötthet (sömnbrist)
• Uppgivenhet
• Tristess
• Ilska
• Törst (fysisk)
• Sorg
• Ensamhet
• Prestationsångest
• Positiv stress (det händer mycket kul samtidigt)
• Irritation
• Ilska
• Stress
• Nedstämdhet
Desto längre vi varit sjuka i bulimi, desto djupare rotat är våra impulser att döva alla starka känslor med mat och godis. Att plötsligt förvandlas till en allvetande guru är att kräva för mycket av sig själv. Att bli frisk från Bulimi är en jättelång process och förmågan att lära sig urskilja sina känslor (för att sedan kunna lära sig vad man kan göra åt dem istället) tar tid. Det är någonting man måste träna på, precis som man måste träna på att köra bil. Låt oss för en gångs skull bespara oss själva alltelleringettänkandet och acceptera detta faktum! Det finns väl ingen idiot som ger upp efter en körlektion för att hon inte lärt sig köra bil helt perfekt.
Jag har klippt av mig mitt långa hår. Med en kökssax. Själv. Att vara spontan är bara bra ibland...
Kärlek
När vi väl blivit medvetna om den nya värd det inebär att känna efter, så kommer vi att bli förbluffade över hur många gånger suget faktiskt går över, bara genom att vi blir medvetna om vad det är vi egentligen känner. Känslor är bara energi, och de kan inte skada oss om vi inte väljer att skada oss själva på grund av dem. När man vågar vara i en känsla och känna den, så försvinner ofta obehaget och förvirringen, som ju är den egentliga orsaken till att vi äter. Vi behöver inte vara rädda för vår egen ångest, utan kan istället försöka undersöka den och utforska den närmare.
Våga sitta i samma rum som den starka känslan som egentligen är orsaken till att vi vill äta!
Exempel på känslor som vi ofta översätter med sug;
• Psykisk trötthet
• Glädje
• Fysisk trötthet (sömnbrist)
• Uppgivenhet
• Tristess
• Ilska
• Törst (fysisk)
• Sorg
• Ensamhet
• Prestationsångest
• Positiv stress (det händer mycket kul samtidigt)
• Irritation
• Ilska
• Stress
• Nedstämdhet
Desto längre vi varit sjuka i bulimi, desto djupare rotat är våra impulser att döva alla starka känslor med mat och godis. Att plötsligt förvandlas till en allvetande guru är att kräva för mycket av sig själv. Att bli frisk från Bulimi är en jättelång process och förmågan att lära sig urskilja sina känslor (för att sedan kunna lära sig vad man kan göra åt dem istället) tar tid. Det är någonting man måste träna på, precis som man måste träna på att köra bil. Låt oss för en gångs skull bespara oss själva alltelleringettänkandet och acceptera detta faktum! Det finns väl ingen idiot som ger upp efter en körlektion för att hon inte lärt sig köra bil helt perfekt.
Jag har klippt av mig mitt långa hår. Med en kökssax. Själv. Att vara spontan är bara bra ibland...
Kärlek
Bulimiker blir tjocka av att banta
Sitter nu och skriver på min bok nätterna igenom. En tid framöver kommer jag att publicera små utdrag ur det jag skrivit här, istället för vanliga inlägg.
Bulimiker blir tjocka av att banta
Att vara överviktig är inte hälsosamt och det är heller ingenting att sträva efter när man tillfrisknar från bulimi. Problemet hos de allra flesta av oss bulimiker är inte övervikt, utan en sjuklig längtan efter att vara smala. Självklart finns det bulimiker som är både överviktiga (har ett BMI över 25) lika självklart som det är att det finns underviktiga bulimiker (BMI under 19), men jag vet av erfarenhet och tack vare forskning, att de allra flesta av oss har en helt naturlig och hälsosam vikt och det är utifrån det (och mig själv) jag skriver denna bok.
Viktminskningen för den som är överviktig kommer med tillfrisknandet och tillfrisknandet fördröjs av dieter. Dessa ord är viktiga att tro på. Man blir inte smal av att banta, utan snarare tvärtom. Forskning visar tydligt att bantning gör oss både tjockare och mer nedstämda. Dessa resultat är baserade på tester som gjorts på alla slags människor både friska och sjuka, men jag tror personligen att de stämmer särskilt bra överens på oss som lider av bulimi. Marknaden dignar av dieter och företag som marknadsför dem. Jag är ingen civilekonom, men jag kan snabbt räkna ut att om en enda av dessa hade fungerat, så hade det aldrig kommit några nya metoder.
Självklart finns det de som har genomgått lyckade bantningsprojekt och behållit sin nya vikt, men det handlar för det mesta om friska personer (utan ätstörningar), som aldrig brytt sig särskilt mycket om vad de äter eller hur de ser ut. Självklart går en sådan person ner i vikt när han eller hon plötsligt byter ut all grädde mot lättmjölk. Jag är helt säker på att det inte finns någon enda person med bulimi som gått ner och behållit en ny, hälsosammare vikt genom bantning, fasta eller stränga dieter.
Bulimiker är inte vanliga överviktiga, utan de av oss som bär på övervikt kan bara bli av med den genom att tillfriskna från bulimin och för att göra det så måste man gå den långa vägen. Detta gäller såklart även oss som har en hälsosam vikt (har ett BMI mellan 18 och 25). Den paralyserande rädslan för att gå upp i vikt kan lindras genom att jag lovar (på heder och samvete) att en person som tillfrisknar från bulimi, nästan aldrig blir överviktig. Vi kan så mycket om kost och hälsa att hur friska vi än är, så sitter valen i ryggmärgen. Vi kommer antagligen alltid att välja fullkorn före vitt mjöl, och vi kommer alltid att äta mycket frukt och grönt. Detta är inte fel, men förutsättningen för att det skall bidra med något positivt till våra liv, så behöver vi bli friska, och friska blir vi inte genom att banta. Alltså; Vill vi vara säkra på att aldrig bli överviktiga (eller på att gå ner vår eventuella övervikt, om vi har sådan), så måste vi sluta banta och istället våga ta till oss det jag har att säga.
För den utomstående som läser, kan det säkert verka groteskt att locka människor med ätstörningar med lovad viktnedgång, men min erfarenhet säger mig att så inte är fallet. För oss som lider av ätstörningar kan rädslan för att gå up i vikt hindra oss från precis vad som helst. Vi hoppar över fika med vår bästa vän, vi följer inte med på bröllop och vi försummar periodvis hel vårt sociala liv genom att leva i en illusion om att livet börjar "där framme". Tryggheten i att veta att vi inte kommer att bli tjocka är viktig att ha med sig i handbagaget när vi påbörjar resan.
Bulimiker blir tjocka av att banta
Att vara överviktig är inte hälsosamt och det är heller ingenting att sträva efter när man tillfrisknar från bulimi. Problemet hos de allra flesta av oss bulimiker är inte övervikt, utan en sjuklig längtan efter att vara smala. Självklart finns det bulimiker som är både överviktiga (har ett BMI över 25) lika självklart som det är att det finns underviktiga bulimiker (BMI under 19), men jag vet av erfarenhet och tack vare forskning, att de allra flesta av oss har en helt naturlig och hälsosam vikt och det är utifrån det (och mig själv) jag skriver denna bok.
Viktminskningen för den som är överviktig kommer med tillfrisknandet och tillfrisknandet fördröjs av dieter. Dessa ord är viktiga att tro på. Man blir inte smal av att banta, utan snarare tvärtom. Forskning visar tydligt att bantning gör oss både tjockare och mer nedstämda. Dessa resultat är baserade på tester som gjorts på alla slags människor både friska och sjuka, men jag tror personligen att de stämmer särskilt bra överens på oss som lider av bulimi. Marknaden dignar av dieter och företag som marknadsför dem. Jag är ingen civilekonom, men jag kan snabbt räkna ut att om en enda av dessa hade fungerat, så hade det aldrig kommit några nya metoder.
Självklart finns det de som har genomgått lyckade bantningsprojekt och behållit sin nya vikt, men det handlar för det mesta om friska personer (utan ätstörningar), som aldrig brytt sig särskilt mycket om vad de äter eller hur de ser ut. Självklart går en sådan person ner i vikt när han eller hon plötsligt byter ut all grädde mot lättmjölk. Jag är helt säker på att det inte finns någon enda person med bulimi som gått ner och behållit en ny, hälsosammare vikt genom bantning, fasta eller stränga dieter.
Bulimiker är inte vanliga överviktiga, utan de av oss som bär på övervikt kan bara bli av med den genom att tillfriskna från bulimin och för att göra det så måste man gå den långa vägen. Detta gäller såklart även oss som har en hälsosam vikt (har ett BMI mellan 18 och 25). Den paralyserande rädslan för att gå upp i vikt kan lindras genom att jag lovar (på heder och samvete) att en person som tillfrisknar från bulimi, nästan aldrig blir överviktig. Vi kan så mycket om kost och hälsa att hur friska vi än är, så sitter valen i ryggmärgen. Vi kommer antagligen alltid att välja fullkorn före vitt mjöl, och vi kommer alltid att äta mycket frukt och grönt. Detta är inte fel, men förutsättningen för att det skall bidra med något positivt till våra liv, så behöver vi bli friska, och friska blir vi inte genom att banta. Alltså; Vill vi vara säkra på att aldrig bli överviktiga (eller på att gå ner vår eventuella övervikt, om vi har sådan), så måste vi sluta banta och istället våga ta till oss det jag har att säga.
För den utomstående som läser, kan det säkert verka groteskt att locka människor med ätstörningar med lovad viktnedgång, men min erfarenhet säger mig att så inte är fallet. För oss som lider av ätstörningar kan rädslan för att gå up i vikt hindra oss från precis vad som helst. Vi hoppar över fika med vår bästa vän, vi följer inte med på bröllop och vi försummar periodvis hel vårt sociala liv genom att leva i en illusion om att livet börjar "där framme". Tryggheten i att veta att vi inte kommer att bli tjocka är viktig att ha med sig i handbagaget när vi påbörjar resan.
Mina tankar för fem år sedan.
Detta inlägg är av mycket personlig karaktär. Jag hittade några texter som jag skrev för fem år sedan. Då var jag mitt i tillfrisknandet och hade just börjat acceptera att jag led av bulimi. Jag hade tagit steget och berättat (delar av) sanningen för en nära vän.
Jag publicerar det med förhoppningen att åtminstone någon kommer att känna igen sig och förstå att hur sjuk man än är, så finns det en väg ut.
1 a november 2003
Återfall? Från vadå till vadå???
Ha! Livet är ändå bara en röra av återfall och framåtfall. Fall. Man har ingen kontroll ändå.
Jag vill ha återfall. Det är så skönt att slippa känna smärta, att bara titta på sig själv genom en glaskupa, då gör det ont på ett vackert och martyriskt sätt... Smal, vacker och olycklig, det är nog mitt ideal, som jag aldrig kommer att kunna slå mig fri från. Förr slapp jag veta att jag missbrukar. Jag kunde njuta av det då. Jag saknar att njuta... vara ung, fri, vacker och vild. Vara olycklig utan att veta om det och dränka och dämpa... Saker är ju i allafall lättare då. Jag är så trött på att leva och misslyckas. Karin ler och öppnar sin famn. Hos henne finns det värme. Hon klarade allt. Hon är på andra sidan nu. Hon kastar över en repstege, men jag missar varje gång. Miss-lyckas. Jag saknar allt som varit, jag saknar det vilda, bedövade livet. Jag saknar att vara i mitten och lysa. Gud har gett upp mig, jag är ett hopplöst fall. Förlåt Gud. Jag vet att du fanns där för mig. Det är jag igen, som återigen misslyckas. Inte ens relationen med dig orkar jag jobba med. Jag vill aldrig mera vakna. Jag är trött. Jag vill inte städa, jag vill inte diska alla äckliga tallrikar. Vill inte torka ingnodda spyor och slänga skräp. Nä. Jag tror jag somnar in nu. Jag är jävligt trött på denna skiten.
Den 22 november 2003
Tog ett återfall igår. Eller snarare, fortsatte på ett återfall. Åt en hel prinsesstårta och en hel chokladkartong på en timma! Efteråt var jag aspackad hela kvällen. Det sitter nog i än, för jag känner mig såååå nöjd med allt och med mig själv denna morgon. Nog är det bra att känna sig tillfreds, så länge kännslan kommer inifrån. Älskar Karin så det gör ont. Hon har verkligen lyckats... Vill dit (tror jag). Just det är problemet! Jag VET inte var jag står. Vet inte vad som är mitt Jävla inntellekt som maler, och vad som är sann sinnesro! VILL jag detta? Jag tror ju verkligen att jag vill bli frisk, men jag vet liksom inte. Har ju alltid klarat allt som jag verkligen velat... Spy i påsar, dumma ursäkter för att gå på toaletten, en ständig oro att lukta, en ständig besatthet av mat och sötsaker. KOLHYDRATBEROENDE... Jag är lika beroende som uteliggaren är av sitt heroin. Och jag fortsätter knarka av samma skäl som han. Jag är inte ett dugg bättre än han. Vi ger båda vika för vår drog, när verkligheten blir ohanterlig. Vi försöker inte hitta andra lösningar, mer en till en viss gräns. När vi tycker att vi faktiskt HAR ansträngt oss, så kan vi ju FAKTISKT inte mer göra (ehh...).
Det finns dock en skillnad. En ganska stor skillnad, faktiskt. Jag har inte förlorat allt. Ännu.
Senare på kvällen:
Är trött nu, sockret sen igår har lämnat kroppen (till viss del...) Behagligt trött. En vek önskan om att vara någon annan stans, att vara på fyllan på krogen. Att dansa och supa. Verkligheten börjar springa ikapp mig nu. Det är inte livet. Då är livet snarare att sitta hemma ensam en lördag kväll med en god bok. Tänk om någon sagt det till mig för ett halvår sedan... Nu är det bara att möta det fysiska suget som kommer att komma och försöka våldta mig!
Ännu senare:
Det gjorde det... Våldtog mig inte, men det antastade mig. Låg på sängen. Ömsom svettandes, ömsom somnandes. Ringde Karin, men börjar förstå att detta är mitt jobb, inte hennes. Vi skall träffas på tisdag eller onsdag, har hon lovat. Hon lovar ganska mycket ibland. Mitt ego, som vill ha henne bara för mig själv skriker högt. Ibland tror jag att jag vill ha hennes uppmärksamhet så till den milda grad att jag spär på min sjukdom. Än så länge är hon den enda som stått ut med mig!
Hur som helst. Låg på sängen och suget GREP TAG. Tanken om ”imorgon” flög igenom huvudet, men ingenting, INGENTING blir bättre imorgon... Gick och köpte en tvåa vispgrädde, 200 g jordnötter och två äpplen som jag rev och blandade med kanel. Har faktiskt kvar jordnötter i skåpet, som jag inte är sugen på (framsteg?). Har inte stoppat fingrarna i halsen, men känner att jag gärna går och små-spottar. Jag vet att det enda rätta är att äta fyra mål om dagen, och att inte äta däremellan. EN DAG I TAGET, skall (vill) jag ta mig ur detta helvete. Lenin ringde, och ville att jag skulle komma. Tjejjerna skall sitta och ha lite myskväll i Majorna idag. Vill, men vågar inte. Är inte den jag varit. Är inte längre kul och pigg och rapp.Å ena sidan saknar jag henne. Å andra sidan så vet jag hur det kommer att sluta för den kuliga, pigga och rappa (PRIMADONNAN). Hon kommer att gå en plågsam död till mötes, snart, allt för snart.
Desto bättre jag ”sköter” maten, desto snabbare kommer jag att komma ur detta svarta stadium. Nu går jag i en svart tunnel, men jag ser ljuset skymta långt där borta. Förr var allt ständigt grått.
Kärlek
/Sofia
Jag publicerar det med förhoppningen att åtminstone någon kommer att känna igen sig och förstå att hur sjuk man än är, så finns det en väg ut.
1 a november 2003
Återfall? Från vadå till vadå???
Ha! Livet är ändå bara en röra av återfall och framåtfall. Fall. Man har ingen kontroll ändå.
Jag vill ha återfall. Det är så skönt att slippa känna smärta, att bara titta på sig själv genom en glaskupa, då gör det ont på ett vackert och martyriskt sätt... Smal, vacker och olycklig, det är nog mitt ideal, som jag aldrig kommer att kunna slå mig fri från. Förr slapp jag veta att jag missbrukar. Jag kunde njuta av det då. Jag saknar att njuta... vara ung, fri, vacker och vild. Vara olycklig utan att veta om det och dränka och dämpa... Saker är ju i allafall lättare då. Jag är så trött på att leva och misslyckas. Karin ler och öppnar sin famn. Hos henne finns det värme. Hon klarade allt. Hon är på andra sidan nu. Hon kastar över en repstege, men jag missar varje gång. Miss-lyckas. Jag saknar allt som varit, jag saknar det vilda, bedövade livet. Jag saknar att vara i mitten och lysa. Gud har gett upp mig, jag är ett hopplöst fall. Förlåt Gud. Jag vet att du fanns där för mig. Det är jag igen, som återigen misslyckas. Inte ens relationen med dig orkar jag jobba med. Jag vill aldrig mera vakna. Jag är trött. Jag vill inte städa, jag vill inte diska alla äckliga tallrikar. Vill inte torka ingnodda spyor och slänga skräp. Nä. Jag tror jag somnar in nu. Jag är jävligt trött på denna skiten.
Den 22 november 2003
Tog ett återfall igår. Eller snarare, fortsatte på ett återfall. Åt en hel prinsesstårta och en hel chokladkartong på en timma! Efteråt var jag aspackad hela kvällen. Det sitter nog i än, för jag känner mig såååå nöjd med allt och med mig själv denna morgon. Nog är det bra att känna sig tillfreds, så länge kännslan kommer inifrån. Älskar Karin så det gör ont. Hon har verkligen lyckats... Vill dit (tror jag). Just det är problemet! Jag VET inte var jag står. Vet inte vad som är mitt Jävla inntellekt som maler, och vad som är sann sinnesro! VILL jag detta? Jag tror ju verkligen att jag vill bli frisk, men jag vet liksom inte. Har ju alltid klarat allt som jag verkligen velat... Spy i påsar, dumma ursäkter för att gå på toaletten, en ständig oro att lukta, en ständig besatthet av mat och sötsaker. KOLHYDRATBEROENDE... Jag är lika beroende som uteliggaren är av sitt heroin. Och jag fortsätter knarka av samma skäl som han. Jag är inte ett dugg bättre än han. Vi ger båda vika för vår drog, när verkligheten blir ohanterlig. Vi försöker inte hitta andra lösningar, mer en till en viss gräns. När vi tycker att vi faktiskt HAR ansträngt oss, så kan vi ju FAKTISKT inte mer göra (ehh...).
Det finns dock en skillnad. En ganska stor skillnad, faktiskt. Jag har inte förlorat allt. Ännu.
Senare på kvällen:
Är trött nu, sockret sen igår har lämnat kroppen (till viss del...) Behagligt trött. En vek önskan om att vara någon annan stans, att vara på fyllan på krogen. Att dansa och supa. Verkligheten börjar springa ikapp mig nu. Det är inte livet. Då är livet snarare att sitta hemma ensam en lördag kväll med en god bok. Tänk om någon sagt det till mig för ett halvår sedan... Nu är det bara att möta det fysiska suget som kommer att komma och försöka våldta mig!
Ännu senare:
Det gjorde det... Våldtog mig inte, men det antastade mig. Låg på sängen. Ömsom svettandes, ömsom somnandes. Ringde Karin, men börjar förstå att detta är mitt jobb, inte hennes. Vi skall träffas på tisdag eller onsdag, har hon lovat. Hon lovar ganska mycket ibland. Mitt ego, som vill ha henne bara för mig själv skriker högt. Ibland tror jag att jag vill ha hennes uppmärksamhet så till den milda grad att jag spär på min sjukdom. Än så länge är hon den enda som stått ut med mig!
Hur som helst. Låg på sängen och suget GREP TAG. Tanken om ”imorgon” flög igenom huvudet, men ingenting, INGENTING blir bättre imorgon... Gick och köpte en tvåa vispgrädde, 200 g jordnötter och två äpplen som jag rev och blandade med kanel. Har faktiskt kvar jordnötter i skåpet, som jag inte är sugen på (framsteg?). Har inte stoppat fingrarna i halsen, men känner att jag gärna går och små-spottar. Jag vet att det enda rätta är att äta fyra mål om dagen, och att inte äta däremellan. EN DAG I TAGET, skall (vill) jag ta mig ur detta helvete. Lenin ringde, och ville att jag skulle komma. Tjejjerna skall sitta och ha lite myskväll i Majorna idag. Vill, men vågar inte. Är inte den jag varit. Är inte längre kul och pigg och rapp.Å ena sidan saknar jag henne. Å andra sidan så vet jag hur det kommer att sluta för den kuliga, pigga och rappa (PRIMADONNAN). Hon kommer att gå en plågsam död till mötes, snart, allt för snart.
Desto bättre jag ”sköter” maten, desto snabbare kommer jag att komma ur detta svarta stadium. Nu går jag i en svart tunnel, men jag ser ljuset skymta långt där borta. Förr var allt ständigt grått.
Kärlek
/Sofia
Ansvar är inte samma sak som skuld
Ett tecken på bulimi, är att vi hemsk gärna vill älskas av alla. För viken enorm KATASTROF det skulle vara om någon enda människa pratade illa om oss bakom vår rygg eller inte tyckte att vi var bra nog!
Jag satt och pratade nyss med min kloka pojkvän J. Han hade en teori i ett ämne, som jag anser mig kunna väldigt mycket om. Eftersom denna teori var tvärt emot vad jag just sagt, tolkad jag den som ett personligt angrepp. Diskussionen hettade till och jag fällde en liten tår över att jag har en så enormt OFÖRSTÅENDE och ORÄTTVIS pojkvän. Tills han talade om för mig, på ren svenska, att; "jag anklagar inte dig, jag lägger fram min teori om att du har fel".
Alltså. Att någon annan människa tycker att jag har fel, gör inte mig till en dålig människa. Ett problem som vi bulimiker ofta lider av är att vi värderar os själva, inte bara utifrån hur smala vi är, utan också utifrån vad andra tycker om oss. Det låter som en trött gammal klycha, men det är vi själva som måste finna vårt eget värde, oberoende av kroppsform och om vad andra tycker. Vill gärna tipsa om Katrin Schulmans blogg. Hon är nämligen VÄRLDSMÄSTARE på just det. Att ge fan i vad andra tycker...
min nya älskling
J brukar säga; Jag älskar dig, men jag älskar inte allt du gör. Klokt...
Jag satt och pratade nyss med min kloka pojkvän J. Han hade en teori i ett ämne, som jag anser mig kunna väldigt mycket om. Eftersom denna teori var tvärt emot vad jag just sagt, tolkad jag den som ett personligt angrepp. Diskussionen hettade till och jag fällde en liten tår över att jag har en så enormt OFÖRSTÅENDE och ORÄTTVIS pojkvän. Tills han talade om för mig, på ren svenska, att; "jag anklagar inte dig, jag lägger fram min teori om att du har fel".
Alltså. Att någon annan människa tycker att jag har fel, gör inte mig till en dålig människa. Ett problem som vi bulimiker ofta lider av är att vi värderar os själva, inte bara utifrån hur smala vi är, utan också utifrån vad andra tycker om oss. Det låter som en trött gammal klycha, men det är vi själva som måste finna vårt eget värde, oberoende av kroppsform och om vad andra tycker. Vill gärna tipsa om Katrin Schulmans blogg. Hon är nämligen VÄRLDSMÄSTARE på just det. Att ge fan i vad andra tycker...
min nya älsklingJ brukar säga; Jag älskar dig, men jag älskar inte allt du gör. Klokt...
Återfall
Jag anser att jag har varit i tillfriskande enda sedan den dagen då Fanny spände ögonen i mig. Den gången var det något som brast i mig och jag bestämde mig en gång för alla att nu fick det lov att vara slut! det dröjde ungefär tre dagar tills jag hetsåt igen och jag hade misslyckats! Om man inte är bäst, så är det ju inte kul att tävla, och jag bestämde mig för att jag var misslyckad och hade extremt dålig karaktär. Jag fortsatte som förut och var snart tillbaka i gamla mönster. Någonstans i bakhuvudet grodde dock tanken på att jag faktiskt led av allvarliga ätstörningar, och att mitt liv skulle bli ohållbart vid en eller annan tidpunkt.
Jag önskar att någon talat om för mig att jag var på väg att bli frisk. Det hade varit lättare att uthärda smärtan om jag vetat att återfall är ett naturligt led i tillfriskningsprocessen! Att sluta, och förbli fri, är ju målet. Att tycka att det är ett misslyckande att ta återfall, är som att skälla på ett litet barn för att det ramlar med cykeln, medan det försöker lära sig att cykla! Klappa det lilla barnet inom dig på kinden och hjälp det upp igen. En dag så kommer ni tillsammans att kunna plocka bort stödhjulen!
Ett återfall är lika svårdefinierat som bulimi eller tillfriskning. För mig är det ett begrepp som jag använd de senaste åren, efterhand som mina "nyktra perioder" blev allt längre. Ordet klingar ganska negativt i mina öron. Jag skulle nog helst plocka bort det från den svenska ordboken. Du kommer att bli frisk, oavsett hur många gånger du kräks på vägen.
DIETER. Vara eller inte vara...
BRA ELLER DÅLIGT FÖR BULIMIKER?Det är så svårt att säga sluta banta, eftersom jag vet hur panikartat det är att vara överviktig. Men jag vet också, av erfarenhet, att ALLA dieter är för människor som har en normal relation till mat, och inte för människor med ätstörningar (du och jag). Jag har aldrig lyckats (i längden) att gå ner och behålla en lägre vikt med hjälp av någon enda diet, NÅGONSIN. Min charmanta magkänsla säger mig att vi är fler som aldrig lyckats med det och som vet med oss, innerst inne, att vi aldrig kommer att göra det heller...
FRAMGÅNGSRIKA FÖRETAG (och som tjänar enromt mycket perngar)
Jag vet att det är massor av människor som fått hjälp av viktväktarna, viktklubb.se, GI etc. Jag menar inte att dessa företag är bluff, eller dåliga, jag menar bara att det inte passar en person med bulimi. Våra resor ser annorlunda ut och vår viktminskning (för de av oss som är överviktiga) kommer genom att vi slutar hetsäta och småäta för att hantera känslor.
Steget att sluta banta är stort och det är svårt, eftersom tillfrisknandet är en så lång process. Man får inte en avspänd relation till mat på ett par månader, och kan därför inte säga till sig själv att ”jag äter PRECIIIIS vad jag vill, PRECISIIIIIIS när jag vill” eftersom våra hjärnor genast skulle ta tillfället i akt att översätta detta till ”Jag VIIIIILL äta ett halt kilo choklad”
De allra flesta människor, sjuka som friska, tänker på vad de äter, för de vet att de skulle gå upp i vikt om det åt godis hela tiden och efterrätt varje dag. Det är inte samma sak som att gå på diet.
Ett tillfrisknande är för alltid,
en diet är något tillfälligt.
En diet förlänger tillfriskningsprocessen.
...
Vad vi behöver är inte en förlängd tillfriskningsprocess,
utan tvärt om,
göra allt vi kan för att snabba på den.
en diet är något tillfälligt.
En diet förlänger tillfriskningsprocessen.
...
Vad vi behöver är inte en förlängd tillfriskningsprocess,
utan tvärt om,
göra allt vi kan för att snabba på den.
MINA TIPS:
Skippa alla dieter och rannsaka oss själva istället VARJE dag, och VARJE gång vi får en impuls att stoppa något i oss.
Tugga all mat länge (tills den har konsistensen av potatismos). Detta påskyndar mättnadskänslan och hjälper oss på sikt att inte överöta på daglig basis. Varför vill jag äta detta? Är jag nerstämd, uttråkad eller arg? Vad kan jag göra åt det (om jag väljer att inte äta detta)?
Kärlek
Bulimibibeln. Hjälp mig!
Oj vad jag SPRUTAR inlägg. Har snart tagit igen hela sommarens lucka...
I skrivandets stund så är jag väldigt inne i mitt bokskrivande. Eller, ja, jag skall för en gång skull inte kasta mig in i något jag inte orkar avsluta, så jag gör det ordentligt och med hjälp av experter. Hur som helst, i nuläget så håller jag på att brainstorma kring vad boken skall innehålla. Jag klottrar ner ALLT som jag kommer på och kommer att rensa först i nästa steg. Min bok skall vara en praktisk vägledning ut ur sjukdommen, samt öka kunskapen både bland sjuka och bland annhöriga/allmänheten. Jag kommer att ta upp det som jag behandlar i min blogg, och fördjupa mig i det.
Det är dax att bulimi behandlas som den vanliga sjukdom den är!
Nu behöver jag er hjälp*
Jag vill gärna ha e-mail till [email protected]
Vad önskar DU läsa om i bulimibibeln?
Har du tips om böcker jag borde läsa i mitt researcharbete eller andra kommentarer?
Vad hade du som tillfrisknat önskat att du visste tidigare?
Vill du dela med dig av din historia? (anonymt)
Har du annat material som du tror skulle vara intressant (Kan tyvärr inte betala något för sådant som ev blir publicerat)?
Har du fotografier?
SKRIV!
Puss
*Observera att jag i detta läge endast vill ha åsikter och önskemål från er som LIDER av bulimi (eller hetsätnings-störningar) eller HAR LIDIGT av bulimi (eller hetsätnings-störningar) , samt er som har en familjemedlem, en nära vän eller flick-/pojkvän som lider/ har lidit av bulimi (eller hetsätnings-störningar).
I skrivandets stund så är jag väldigt inne i mitt bokskrivande. Eller, ja, jag skall för en gång skull inte kasta mig in i något jag inte orkar avsluta, så jag gör det ordentligt och med hjälp av experter. Hur som helst, i nuläget så håller jag på att brainstorma kring vad boken skall innehålla. Jag klottrar ner ALLT som jag kommer på och kommer att rensa först i nästa steg. Min bok skall vara en praktisk vägledning ut ur sjukdommen, samt öka kunskapen både bland sjuka och bland annhöriga/allmänheten. Jag kommer att ta upp det som jag behandlar i min blogg, och fördjupa mig i det.
Det är dax att bulimi behandlas som den vanliga sjukdom den är!
Nu behöver jag er hjälp*
Jag vill gärna ha e-mail till [email protected]
Vad önskar DU läsa om i bulimibibeln?
Har du tips om böcker jag borde läsa i mitt researcharbete eller andra kommentarer?
Vad hade du som tillfrisknat önskat att du visste tidigare?
Vill du dela med dig av din historia? (anonymt)
Har du annat material som du tror skulle vara intressant (Kan tyvärr inte betala något för sådant som ev blir publicerat)?
Har du fotografier?
SKRIV!
Puss
*Observera att jag i detta läge endast vill ha åsikter och önskemål från er som LIDER av bulimi (eller hetsätnings-störningar) eller HAR LIDIGT av bulimi (eller hetsätnings-störningar) , samt er som har en familjemedlem, en nära vän eller flick-/pojkvän som lider/ har lidit av bulimi (eller hetsätnings-störningar).
Att vara frisk är (bl.a.) att inte vara tjock OCH INTE HELLER SMAL.
Igår kväll så såg jag en dokumentär om några tjocksmockar som bantade och vägde sig på potatisvågar. Dessa dunderklumpar vägde omkring 260 kilo och någonting i mig mös för fullt. Jag räknade ut att jag med min YNKA sextiosju kilon, skulle, till och med efter att ha gått upp hundra kilo, skulle se smal ut bredvid dem!
Gulligt, va?
På natten dröme jag att jag också fick göra en sån där praktisk magopreation. Gud så prktiskt! Allt liksom bara rinner rätt igenom… Jag skulle bli riktigt jävla SMAL igen för första gången på tio år. Men finns det någon läkare som kan tänka sig att operera en som är helt normalviktig? (För DET vill man ju inte vara. Man vill ju vara ASSMAL, såklart!). Hmmmm. Man kanske kan muta någon typ thailändsk läkare... Eller så kan jag helt enkelt gå ner på egen hand. Det handlar ju bara om max tio kilo... Har ju bantat för, liksom. Är ju nästan svensk mästarinna! Effedrin och amfetamin funkade bra på mig. Synd bara att jag gick upp allt igen, på rekordtid... Grapefruktdieten har jag nte prövat än...
Ja. ELLER så fortsätter jag att hålla mig frisk, och låter min vikt hålla sig på den nivån som den själv har valt at göra. Inte smal och inte tjock.
För är det någonting som jag är jävligt trött på, så är det just detta...
(detta är altså inte jag, utan en bild tagen från aftonbladet.se)
Puss
Gulligt, va?På natten dröme jag att jag också fick göra en sån där praktisk magopreation. Gud så prktiskt! Allt liksom bara rinner rätt igenom… Jag skulle bli riktigt jävla SMAL igen för första gången på tio år. Men finns det någon läkare som kan tänka sig att operera en som är helt normalviktig? (För DET vill man ju inte vara. Man vill ju vara ASSMAL, såklart!). Hmmmm. Man kanske kan muta någon typ thailändsk läkare... Eller så kan jag helt enkelt gå ner på egen hand. Det handlar ju bara om max tio kilo... Har ju bantat för, liksom. Är ju nästan svensk mästarinna! Effedrin och amfetamin funkade bra på mig. Synd bara att jag gick upp allt igen, på rekordtid... Grapefruktdieten har jag nte prövat än...
Ja. ELLER så fortsätter jag att hålla mig frisk, och låter min vikt hålla sig på den nivån som den själv har valt at göra. Inte smal och inte tjock.
För är det någonting som jag är jävligt trött på, så är det just detta...
(detta är altså inte jag, utan en bild tagen från aftonbladet.se)
Puss
Vikten av vikten
Tittar lite förfärat ner på mina nya kurvor. Magen har fått ännu en liten ring sedan sommarlovet började. Som vanligt, så reagerar jag blixtsnabbt med ett sting av ångest.
Att jag har lagt till två kilo på två månader, MÅÅÅÅSTE ju betyda att jag kommer fortsätta lägga till ett kilo i månaden tills jag börjar rå-banta... Shit! Det blir 60 kilo till på fem år. Kul att fira sin 30-årsdag och väga 127 kilo... Lika bra att trösta mig med en snickers med en gång.
Noooooooooope. DET är sjukdommen som bråkar igen. Anledningen till att jag gått upp två kilo på två månader är att jag valt att inte träna och för att jag valt att äta glass och "onyttig" (och GOD) mat, nästan VARJE dag. Jag har ätit ute, grillat och fikat och njuteit som en prinsessa. Så ser livet ut periodvis (tack och lov!) och mitt förnuft ( och mitt friska jag) vet att det det är värt två trivselkilon på magen. Jag vet också att så länge jag håller mig frisk från min bulimi, så kommer jag inte gå upp ett kilo i månaden i all evinnerlighet.
Det är den omtalade vågen igen. Hur många kilon är det värlt att bli frisk från sjukdommen/fängelset bulimi? Hur många kilon skulle du kunna tänka dig att låta vara för att äntligen bli FRI?
Mitt svar är: SÅ MÅNGA SOM BEHÖVS (Jag vet också att en frisk person med all den kunskap som jag (och ni!) har genom alla år av ätstörningar, kommer aldrig väga åt helvete för mycket)
Att jag har lagt till två kilo på två månader, MÅÅÅÅSTE ju betyda att jag kommer fortsätta lägga till ett kilo i månaden tills jag börjar rå-banta... Shit! Det blir 60 kilo till på fem år. Kul att fira sin 30-årsdag och väga 127 kilo... Lika bra att trösta mig med en snickers med en gång.
Noooooooooope. DET är sjukdommen som bråkar igen. Anledningen till att jag gått upp två kilo på två månader är att jag valt att inte träna och för att jag valt att äta glass och "onyttig" (och GOD) mat, nästan VARJE dag. Jag har ätit ute, grillat och fikat och njuteit som en prinsessa. Så ser livet ut periodvis (tack och lov!) och mitt förnuft ( och mitt friska jag) vet att det det är värt två trivselkilon på magen. Jag vet också att så länge jag håller mig frisk från min bulimi, så kommer jag inte gå upp ett kilo i månaden i all evinnerlighet.
Det är den omtalade vågen igen. Hur många kilon är det värlt att bli frisk från sjukdommen/fängelset bulimi? Hur många kilon skulle du kunna tänka dig att låta vara för att äntligen bli FRI?
Mitt svar är: SÅ MÅNGA SOM BEHÖVS (Jag vet också att en frisk person med all den kunskap som jag (och ni!) har genom alla år av ätstörningar, kommer aldrig väga åt helvete för mycket)
Att vara frisk är inte alltid ball!
Att bli frisk från bulimi handlar (återigen) inte om att aldrig ha ångest. Man har ångest, men man är så illa tvungen att känna på den. Idag är en sådan där dag. Solen skiner och både jag och J har vaknat på fel sida. Hade det varit fem år sedan så hade jag fått panik över att slösa bort en såhär vacker (och ledig!) dag på att vara sur och likgiltig. Jag hade galopperat iväg med J till glasskiosken och löst det med en riktig megavåffla. Sen hade jag varit hög i ett par timmar och trott att jag mådde bra. Fram åt eftermiddagen så hade ångesten krupit sig på igen och jag hade fått panik igen... Ni känner igen karusellen... En ständig jävla jakt på att slippa känna ångest. Jag skiter i glassen idag och bara "slösar" bort den hr dagen på att vara nere, och inte hetsäta!
Förresten. Under min paus i bloggandet, så har jag äntlign bestämt mig för att skriva en bok. Bulimibibeln. Boken med alla svar. Det är tack vare er och all respons som jag insett att det jag har att säga är viktigt.
Kärlek
Förresten. Under min paus i bloggandet, så har jag äntlign bestämt mig för att skriva en bok. Bulimibibeln. Boken med alla svar. Det är tack vare er och all respons som jag insett att det jag har att säga är viktigt.
Kärlek
Höga krav = lättare att misslyckas
Suck, att man aldrig lär sig...
För några veckor sedan fick jag en knäpp och slog vad med min pojkvän att jag skulle springa fem mil i veckan hela sommaren. Jag mådde inte bra vid det tillfället, och som vanligt så översatte jag det i att kände mig tjock och ful. Sagt och gjort. Jag sprang som en gasell. I två veckor. Sen tröttnade jag. När förlusten av vadet var ett faktum (för två veckor sedan), så köpte jag ett paket cigaretter och sedan dess har jag inte rört en fena.
I morse vaknade jag, på min egen 25-årsdag och kände att. Nix. Slut på detta fjanteri. Jag kan bättre än så. Så mina födelsedagspresenter till mig själv blev idag föjande.
1. Att börja blogga igen. Att få ner tankarn här, och dessutom på massor v underbar respons hjälper mig att rannsaka mig själv varje dag.
2. Att acceptera att jag numera väger 67 kilo och att jag förmodligen aldrig mer kommer att väga 64, utan kanske snarare 69.
3. Att skippa skitsnacket om att man måste träna för att vara en bra människa.
HÄRMED SLUTAR JAG ATT TRÄNA HELT, OCH VARJE EVENTUELLT TRÄNINGSPASS BLIR DÄRMED EN LITEN HÄLSOBONUS, ISTÄLLET FÖR ATT VARJE TRÄNINGSPASS JAG INTE TRÄNAR BLIR ETT MISSLYCKANDE.
Kärlek!
För några veckor sedan fick jag en knäpp och slog vad med min pojkvän att jag skulle springa fem mil i veckan hela sommaren. Jag mådde inte bra vid det tillfället, och som vanligt så översatte jag det i att kände mig tjock och ful. Sagt och gjort. Jag sprang som en gasell. I två veckor. Sen tröttnade jag. När förlusten av vadet var ett faktum (för två veckor sedan), så köpte jag ett paket cigaretter och sedan dess har jag inte rört en fena.
I morse vaknade jag, på min egen 25-årsdag och kände att. Nix. Slut på detta fjanteri. Jag kan bättre än så. Så mina födelsedagspresenter till mig själv blev idag föjande.
1. Att börja blogga igen. Att få ner tankarn här, och dessutom på massor v underbar respons hjälper mig att rannsaka mig själv varje dag.
2. Att acceptera att jag numera väger 67 kilo och att jag förmodligen aldrig mer kommer att väga 64, utan kanske snarare 69.
3. Att skippa skitsnacket om att man måste träna för att vara en bra människa.
HÄRMED SLUTAR JAG ATT TRÄNA HELT, OCH VARJE EVENTUELLT TRÄNINGSPASS BLIR DÄRMED EN LITEN HÄLSOBONUS, ISTÄLLET FÖR ATT VARJE TRÄNINGSPASS JAG INTE TRÄNAR BLIR ETT MISSLYCKANDE.
Kärlek!
Jag är tillbaka
Hej mina älskade vänner. Jag har gjort ig själv en björntjänst genom att sluta skriva. Är ni fortfarande med mig?
Kärlek!
Kärlek!
