Brev från en anonym tjej, 15 år
Jag fick ett väldigt fint e-mail idag fårn en 15-årig tjej. Jag kände igen mig själv otroligt mycket i hennes rader och tänkte att det är nog fler som skulle göra det. Därför har jag valt att publicera det här (med hennes godkännande såklart!!!) tilsammans med mitt svar till henne;
Brev:
Hej, jag vet inte om du fortfarande svarar på mail men jag känner att jag behöver berätta för någon.
Jag är en 15 årig tjej som råkade klicka mig in på din blogg. Jag har under några veckor misstänkt att jag har bulimi men inte riktigt vågat erkänna det för mig själv. Jag känner mig tjock och äcklig efter att jag har ätit mat. Varje gång. Men jag kan inte sluta äta, det går inte. Men jag äter aldrig när någon ser. När andra är med äter jag väldigt lite, nästan ingenting.
Jag har försökt kräkas upp maten en gång. Det gick inte så jag blev frustrerad, gav mig själv en örfil och bröt ihop. Jag låg på badrumsgolvet i ungefär en kvart, grät och önskade att jag skulle tryckas ihop till något obefintligt.
Jag har aldrig trott på att prata om hur man känner. Prata känslor. Jag har ingen att prata med. Jag litar inte på mina föräldrar och mitt sociala liv har bara gått utför det senaste halvåret. Men jag vill så gärna dela med mig av det med någon som förstår. Det är bara det att det inte finns någon jag litar på tillräckligt mycket så därför berättar jag för dig, för du är för mig en okänd människa. Men det är mycket lättare att prata med dig än att prata med de runtomkring mig.
Förstår du om jag säger att jag bara vill försvinna? Det finns inget kvar förutom musiken(och möjligtvis fotbollen) som gör mig glad. Alla andra glädjeämnen har ryckts undan. Från att ha varit mittpunkten till att bli den som aldrig riktigt är med på väldigt kort tid är hemskt.
Jag tror att hela den här jag-måste-ha-mat grejen började för några månader sen. Jag har bakat kladdkakor och gömt dom för att sen gå och små äta. Efter det ser jag mig själv som ett äckligt monster. Inget på mig är fint längre. Jag försöker intala mig själv att jag inte är tjock men sen ser jag mig själv i den jävla spegeln och jag förbannar mig återigen för att jag inte tar tag i det och slutar äta. Men det går inte, jag har försökt och klarat det i nån dag men sen äter jag lite för mycket och då rasar allt samman igen.
Skolan går också utför. Jag har alltid klarat mig bra i skolan, aldrig haft fel på ett prov. Men idag fick jag för första gången underkänt på ett franska prov. Det kändes hemskt att inte ens få godkännt. Jag har också börjat skolka för att jag inte orkar med att misslyckas. Än går jag bara i 7an men i 8an börjar betygen. Det kommer gå åt helvetet.
Helst vill jag bara ligga ihopkrupen till en boll på mitt golv med Lars Winnerbäck underbara röst i huvudet. Det skulle vara himmelriktet. Men jag måste fortsätta låtsas att allt är som det ska vara och att jag mår hur bra som helst även fast jag håller på och bryta ihop. Vissa dagar är bättre men andra vill jag inte ens gå upp på morgonen. Jag klarar det inte länge till.
Förlåt för ett rörigt mail men jag behövde bara skriva av mig allt det här. Jag hoppas att du läser det här och kan svara. Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det men du verkar vara en väldigt stark människa och jag behöver det. Jag vill bli stark igen.
/Anonym
Svar:
Hej, och tack för ditt UNDERBARA mail! Det kunde varit Sofia Jensfelt, 15 år som skriver...
Du har en ätstörning! Jag skulle tro att det kan klassas som bulimi, kanske med ett släng av BED (googla!). Att vissa människor utvecklar en ätstörning beror på massor av saker. Inte alls bara negativa bitar som dålig självkontroll etc. Jag själv har insett att min otroliga känslighet inför livet och min kreativitet har varit bidragande orsaker. Idag, mer än tio år senare är dessa drivkrafter mina största tillgångar och det jag försörjer mig på. Det är knepigt att vända ett så destruktivt mönster till något positivt, men det går alldeles utmärkt. Dock kommer du att behöva någon att prata med även om det känns omöjligt. Du har några egenskaper som talar väldigt starkt för dig; Du är intelligent (det kan jag läsa mellan raderna i ditt mail) och du har insikt. Trots att du bara (!) är 14 år har du en medvetenhet och en förmåga att sätta åtminstone några ord på kaoset i dit huvud. Den förmågan utvecklade jag först när jag var kanske 17! Förutom det så har du, genom att skriva detta brev till mig, tagit det första steget mot att ta dig loss ur dina ätstörningar. Att du agerar så tidigt och så modigt kommer antagligen att bespara dig många många år av lidande. Om jag själv hade gjort som du så hade jag kanske aldrig försökt ta mitt livnär jag var 19. Du är modig och du kommer att lyckas. Du måste vara medveten om att du har en del jobb framför dig, men när det är överstökat kommer du att ha frigjort enormt mycket kraft och kommer att kunna bli vad fan du vill! Tyvärr är det så att om man en gång insjuknat i en ätstörning så kommer man inte ur den utan hjälp utifrån. Jag rekommenderar dig att gå in på www.abkontakt.se och bli medlem där. Då får du information hemskickad (i ett vitt vanligt kuvert utan tryck) och en egen sponsor. Vill du inte bli medlem så kan du hitta lite information om vart du kan vända dig. Du kan även låna min bok "Bulimibibeln" på bibleoteket eller köpa den här (boken kostar 120 kr och skickas hem i ett vanligt kuvert, som inte "avslöjar" någonting). Den kan kanske ge dig en liten kick-start!
Kram Sofia Jensfelt
Brev:
Hej, jag vet inte om du fortfarande svarar på mail men jag känner att jag behöver berätta för någon.
Jag är en 15 årig tjej som råkade klicka mig in på din blogg. Jag har under några veckor misstänkt att jag har bulimi men inte riktigt vågat erkänna det för mig själv. Jag känner mig tjock och äcklig efter att jag har ätit mat. Varje gång. Men jag kan inte sluta äta, det går inte. Men jag äter aldrig när någon ser. När andra är med äter jag väldigt lite, nästan ingenting.
Jag har försökt kräkas upp maten en gång. Det gick inte så jag blev frustrerad, gav mig själv en örfil och bröt ihop. Jag låg på badrumsgolvet i ungefär en kvart, grät och önskade att jag skulle tryckas ihop till något obefintligt.
Jag har aldrig trott på att prata om hur man känner. Prata känslor. Jag har ingen att prata med. Jag litar inte på mina föräldrar och mitt sociala liv har bara gått utför det senaste halvåret. Men jag vill så gärna dela med mig av det med någon som förstår. Det är bara det att det inte finns någon jag litar på tillräckligt mycket så därför berättar jag för dig, för du är för mig en okänd människa. Men det är mycket lättare att prata med dig än att prata med de runtomkring mig.
Förstår du om jag säger att jag bara vill försvinna? Det finns inget kvar förutom musiken(och möjligtvis fotbollen) som gör mig glad. Alla andra glädjeämnen har ryckts undan. Från att ha varit mittpunkten till att bli den som aldrig riktigt är med på väldigt kort tid är hemskt.
Jag tror att hela den här jag-måste-ha-mat grejen började för några månader sen. Jag har bakat kladdkakor och gömt dom för att sen gå och små äta. Efter det ser jag mig själv som ett äckligt monster. Inget på mig är fint längre. Jag försöker intala mig själv att jag inte är tjock men sen ser jag mig själv i den jävla spegeln och jag förbannar mig återigen för att jag inte tar tag i det och slutar äta. Men det går inte, jag har försökt och klarat det i nån dag men sen äter jag lite för mycket och då rasar allt samman igen.
Skolan går också utför. Jag har alltid klarat mig bra i skolan, aldrig haft fel på ett prov. Men idag fick jag för första gången underkänt på ett franska prov. Det kändes hemskt att inte ens få godkännt. Jag har också börjat skolka för att jag inte orkar med att misslyckas. Än går jag bara i 7an men i 8an börjar betygen. Det kommer gå åt helvetet.
Helst vill jag bara ligga ihopkrupen till en boll på mitt golv med Lars Winnerbäck underbara röst i huvudet. Det skulle vara himmelriktet. Men jag måste fortsätta låtsas att allt är som det ska vara och att jag mår hur bra som helst även fast jag håller på och bryta ihop. Vissa dagar är bättre men andra vill jag inte ens gå upp på morgonen. Jag klarar det inte länge till.
Förlåt för ett rörigt mail men jag behövde bara skriva av mig allt det här. Jag hoppas att du läser det här och kan svara. Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det men du verkar vara en väldigt stark människa och jag behöver det. Jag vill bli stark igen.
/Anonym
Svar:
Hej, och tack för ditt UNDERBARA mail! Det kunde varit Sofia Jensfelt, 15 år som skriver...
Du har en ätstörning! Jag skulle tro att det kan klassas som bulimi, kanske med ett släng av BED (googla!). Att vissa människor utvecklar en ätstörning beror på massor av saker. Inte alls bara negativa bitar som dålig självkontroll etc. Jag själv har insett att min otroliga känslighet inför livet och min kreativitet har varit bidragande orsaker. Idag, mer än tio år senare är dessa drivkrafter mina största tillgångar och det jag försörjer mig på. Det är knepigt att vända ett så destruktivt mönster till något positivt, men det går alldeles utmärkt. Dock kommer du att behöva någon att prata med även om det känns omöjligt. Du har några egenskaper som talar väldigt starkt för dig; Du är intelligent (det kan jag läsa mellan raderna i ditt mail) och du har insikt. Trots att du bara (!) är 14 år har du en medvetenhet och en förmåga att sätta åtminstone några ord på kaoset i dit huvud. Den förmågan utvecklade jag först när jag var kanske 17! Förutom det så har du, genom att skriva detta brev till mig, tagit det första steget mot att ta dig loss ur dina ätstörningar. Att du agerar så tidigt och så modigt kommer antagligen att bespara dig många många år av lidande. Om jag själv hade gjort som du så hade jag kanske aldrig försökt ta mitt livnär jag var 19. Du är modig och du kommer att lyckas. Du måste vara medveten om att du har en del jobb framför dig, men när det är överstökat kommer du att ha frigjort enormt mycket kraft och kommer att kunna bli vad fan du vill! Tyvärr är det så att om man en gång insjuknat i en ätstörning så kommer man inte ur den utan hjälp utifrån. Jag rekommenderar dig att gå in på www.abkontakt.se och bli medlem där. Då får du information hemskickad (i ett vitt vanligt kuvert utan tryck) och en egen sponsor. Vill du inte bli medlem så kan du hitta lite information om vart du kan vända dig. Du kan även låna min bok "Bulimibibeln" på bibleoteket eller köpa den här (boken kostar 120 kr och skickas hem i ett vanligt kuvert, som inte "avslöjar" någonting). Den kan kanske ge dig en liten kick-start!
Kram Sofia Jensfelt
