Kroppen. Älska eller hata?
Denna kropp som jag har ser inte ut som en fotomodells kropp. Den är dock i god kondition och varken överviktig eller underviktig. Men för oss bulimier räcker det sällan att inte vara överviktiga. Vi vill vara SMAAAALA, och ha LIIIITE kroppsfett. Vi hatar nödvändigtvis inte våra kroppar, men vi ser dem som objekt som alltid kan bli lite bättre. Lite mindre fett eller lite mer muskler. Kanske lite större bröst, eller lite fastare. Vi har vår egen mall som vi ständigt strävar efter. Mentalt vet vi att detta är omöjliga krav, och om vi nådde dit ändå, så skulle det antagligen vara olidligt att behålla kroppen i det skicket. Dessutom skulle den nog inte vara bra nog ändå. För den kan ju alltid bli bättre den där stackars kroppen.
Jag är 170 cm lång och väger runt sjuttio kilo. Tränar då och då och äter när jag är hungrig. När jag var sjuk pendlade jag mellan sextio och närmare åttio kilo. Vad jag vägde var egentligen irrelevant. Jag var ändå aldrig nöjd. När jag var överviktig så var det "skit samma" och när jag var smal, så var jag "nästan perfekt". Vi har bulimi, och då är man sällan nöjd med sin kropp. Vi är nödvändigtvis inte missnöjda, men vi får aldrig känna på känslan av att vara helt nöjda.
Till skillnad från våra anorektiska systrar, så har vi för det mesta en normal kroppsuppfattning. Vi tror inte att vi är större än vi verkligen är, men våra KRAV på våra stackars kroppar är orimligt höga.
När vi hetsäter och kräks är det svårt att hålla vikten. Den sticker iväg så fort vi är inne i perioder "utan kontroll", och det skapar massor av ångest. Vad dämpar vi den ångesten med? Jodå. Choklad, såklart... Korkat? Nej, men sjukligt. När vi blir friska, så kommer våra kroppar att hamna på hälsosamma nivåer. Om vi är underviktiga, så kommer vi gå upp och är vi underviktiga, så kommer vi att gå ner. De flesta som liter av bulimi är varken underviktiga eller överviktiga. Vi vet oftast om det också (om du är osäker, så kan du kolla ditt BMI här http://www.halsomalet.se/bmi.asp)
Du är perfekt som du är
Du behöver inte gå ner i vikt
Du duger
Älska dig själv
Har du hör dem förut? Det har jag också! Men precis som med mycket annat, så är det lättast att ta till sig det intellektuellt. Hjärnan fattar precis, men lider man av bulimi, så hänger inte alltid själen med. Vi vet att vi egentligen inte BEHÖVER gå ner i vikt, men innerst inne VILL vi gå ner bara ett par kilo... Vi tror att någonting skall förändras då.
Det är HÄR vi skall börja. Om vi inte accepterar våra kroppar (inkl hängiga bröst och putande magar), så blir vi aldrig friska från bulimin. Som jag skrivit innan, så blir man oftast smalare när man blir frisk, om man skulle vara överviktig. Men vi måste börja här och NU. Detta är ett av de svåraste stegen att ta, men det är tyvärr ett måste. Vi börjar inte om ett kilo eller två, utan nu. Vikten kommer att gå ner (om vi väger för mycket), men vi måste ge den sin tid och älska den så länge. Om vi är normalviktiga, så kommer detta steg att frigöra enormt mycket energi.
Jag har gjort såhär:
*Skrivit på alla speglar i min lägenhet att jag är vacker (precis såhär)
*Införskaffat bilder på normalviktiga kvinnor (eller män) som jag placerat där jag ofta ser dem. (Googla eller införskaffa dem på annat sätt. Filmstjärnor från 50-talet (ex Marilyn Monroe) är utmärkta att rama in. Jag har gjort en nakenkalender med tolv normalviktiga tjejer som du kan köpa på www.vanligsexigkalender.se)
*Skrivit en lista på tio saker som jag älskar med min kropp (Skriv tio saker som du inte hatar, om du inte lyckas)
*Placerat listan där den ofta syns. I kalendern, eller i en ram på ditt nattduksbord.
*Skrivit fem saker som jag hatar mest med min kropp. Den listan kan vi titta på då och då, och fundera på om vi skall ändra på det, eller om vi kan tänka oss att faktiskt låta det vara, precis som det är. Den dagen du kan titta på den listan, utan att få ångest så har vi kommit långt!
Ta hand om oss, jag skriver till oss snart igen!
Kärlek
Jag är 170 cm lång och väger runt sjuttio kilo. Tränar då och då och äter när jag är hungrig. När jag var sjuk pendlade jag mellan sextio och närmare åttio kilo. Vad jag vägde var egentligen irrelevant. Jag var ändå aldrig nöjd. När jag var överviktig så var det "skit samma" och när jag var smal, så var jag "nästan perfekt". Vi har bulimi, och då är man sällan nöjd med sin kropp. Vi är nödvändigtvis inte missnöjda, men vi får aldrig känna på känslan av att vara helt nöjda.
Till skillnad från våra anorektiska systrar, så har vi för det mesta en normal kroppsuppfattning. Vi tror inte att vi är större än vi verkligen är, men våra KRAV på våra stackars kroppar är orimligt höga.
När vi hetsäter och kräks är det svårt att hålla vikten. Den sticker iväg så fort vi är inne i perioder "utan kontroll", och det skapar massor av ångest. Vad dämpar vi den ångesten med? Jodå. Choklad, såklart... Korkat? Nej, men sjukligt. När vi blir friska, så kommer våra kroppar att hamna på hälsosamma nivåer. Om vi är underviktiga, så kommer vi gå upp och är vi underviktiga, så kommer vi att gå ner. De flesta som liter av bulimi är varken underviktiga eller överviktiga. Vi vet oftast om det också (om du är osäker, så kan du kolla ditt BMI här http://www.halsomalet.se/bmi.asp)
Du är perfekt som du är
Du behöver inte gå ner i vikt
Du duger
Älska dig själv
Har du hör dem förut? Det har jag också! Men precis som med mycket annat, så är det lättast att ta till sig det intellektuellt. Hjärnan fattar precis, men lider man av bulimi, så hänger inte alltid själen med. Vi vet att vi egentligen inte BEHÖVER gå ner i vikt, men innerst inne VILL vi gå ner bara ett par kilo... Vi tror att någonting skall förändras då.
Det är HÄR vi skall börja. Om vi inte accepterar våra kroppar (inkl hängiga bröst och putande magar), så blir vi aldrig friska från bulimin. Som jag skrivit innan, så blir man oftast smalare när man blir frisk, om man skulle vara överviktig. Men vi måste börja här och NU. Detta är ett av de svåraste stegen att ta, men det är tyvärr ett måste. Vi börjar inte om ett kilo eller två, utan nu. Vikten kommer att gå ner (om vi väger för mycket), men vi måste ge den sin tid och älska den så länge. Om vi är normalviktiga, så kommer detta steg att frigöra enormt mycket energi.
Jag har gjort såhär:
*Skrivit på alla speglar i min lägenhet att jag är vacker (precis såhär)
*Införskaffat bilder på normalviktiga kvinnor (eller män) som jag placerat där jag ofta ser dem. (Googla eller införskaffa dem på annat sätt. Filmstjärnor från 50-talet (ex Marilyn Monroe) är utmärkta att rama in. Jag har gjort en nakenkalender med tolv normalviktiga tjejer som du kan köpa på www.vanligsexigkalender.se)
*Skrivit en lista på tio saker som jag älskar med min kropp (Skriv tio saker som du inte hatar, om du inte lyckas)
*Placerat listan där den ofta syns. I kalendern, eller i en ram på ditt nattduksbord.
*Skrivit fem saker som jag hatar mest med min kropp. Den listan kan vi titta på då och då, och fundera på om vi skall ändra på det, eller om vi kan tänka oss att faktiskt låta det vara, precis som det är. Den dagen du kan titta på den listan, utan att få ångest så har vi kommit långt!
Ta hand om oss, jag skriver till oss snart igen!
Kärlek
Kommentarer
Postat av: inte vanlig
naknatjejerinykalender071004145359-607.html" rel="nofollow">www.kamerabild.se/artikel/nojdanaknatjejerinykalender071004145359-607.html
såg denna artikel om kalendern. kände mig lite ledsen att det inte kunde vara några mulliga tjejer i den. som att man inte kan vara vanlig och sexig fast man är lite mullig, typ bmi 24 och så.. jag kan väl förstå att vanligen har man kanske bmi 20 eller så, eller det är väl det som uppfattas som mest vanligt. men varför kan man inte vara fin och platsa i den sånhär kalender fast man är på övre gränsen för normalvikt? känner mig ledsen och onormal när jag läser artikeln, men har inte sett kalendern eftersom sidan för den verkar vara borta nu, men hoppas att artikeln inte stämmer..
Trackback
