bulimifri

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Vissa dagar vaknar jag, tittar mig själv i spegeln och tänker surt att jag är ful, fläskig och att mina bröst hänger väl långt söder ut. Jag tycker att mitt hår har en tråkig längt, en trött färg och jag känner att mina glansdagar över lag är över. Ibland irriterar jag mig på andra människor och då och då händer det att jag pratar illa om någon bakom dennes rygg. Jag är med andra ord inte perfekt. Faktum är att jag har ganska många fel och brister. Jag har alltid haft fel och brister. Jag är människa och perfekta människor existerar inte.



Skillnaden på mig idag och för fem år sedan, då jag fortfarande var aktiv i bulimi, är att idag accepterar jag mig själv, inklusive alla dessa fel och brister. Jag kräver inte av mig själv att jag skall vara perfekt och jag strävar heller inte efter att vara det. Jag vet att jag är en värdefull människa, som är värd att älskas även om jag har en dålig dag, uppför mig klumpigt eller känner mig ful och blekfet. Skillnaden på mig idag och för fem år sedan syns kanske inte på utsidan, men idag älskar jag mig själv och tycker att jag är en bra människa oavsett vad jag presterar. När jag gör fel fokuserar jag på att ställa till rätta, istället för att rättfärdiga felet inför mig själv eller inför andra. Jag är inte längre beroende av att andra påpekar min nya tröja, min häftiga frisyr eller ser att jag testat en ny ögonmakeup. Idag är den viktigaste relationen den jag har med mig själv. Eftersom jag har accepterat att jag inte är perfekt och vågar jag se mina brister, så tar jag också ansvar för mina egna handlingar.

Förr skyllde jag all olycka som drabbade mig på yttre omständigheter och kände att jag var ett offer för en orättvis värld. Jag blev ledsen och arg om någon främling var otrevlig i mataffären och ödslade energi på att banna denne. Idag sitter jag själv vid ratten i mitt eget liv och väljer vad jag vill lägga min energi på. Den slösar jag på mig själv och mina relationer. Mannen i mataffären tycker jag på sin höjd lite synd om under en kort sekund. Jag är en god vän som lyssnar på vad andra har att säga, utan att fundera på vad jag skall säga så fort de tystnar. För fem år sedan var jag egocentrerad och bulimisk. Idag är jag lycklig och frisk.

Om någon vill beställa boken bulimibibeln så görs det HÄR: www.sofiajensfelt.se

Hej alla friska och sjuka. Är i full färd med att skriva ett kapitel i boken om självkänsla. Detta begrepp är så viktigt, att jag vill lägga ut det här:

En dålig självkänsla är ett gemensamt drag för alla som lider av bulimi. Det är samtidigt en av nycklarna till tillfrisknandet. Mycket av det som jag skriver i den här boken, handlar indirekt om självkänslan, och för att vi skall kunna ta till oss det maximalt, så behöver vi förstå innebörden av ordet självkänsla. Många människor, sjuka som friska, blandar ihop begreppet med självförtroende, vilket är en annan sak. Självförtroende handlar om att ha tilltro till sin förmåga att prestera. Alltså, vi vet att vi kan och att vi är duktiga på mycket. Självkänsla, däremot, handlar om att vara medveten om sitt egenvärde. Alltså, att veta om att man är värdefull, oavsett vad man presterar.
Just det faktum att många aldrig funderat över skillnaden mellan dessa två begrepp skapar ofta förvirring. Vi vet ju att vi är duktiga på många saker, och vi vet ju egentligen om att vi ser ganska bra ut. Varför håller vi då på och utsätter oss för denna tortyr.  Svaret är att vi förmodligen har ett bra självförtroende och samtidigt en låg självkänsla. Vi vet om att vi kan, men vi känner inte, i våra hjärtan, att vi är bra människor. Vi bedömer oss själva utifrån våra prestationer, vårt utseende och vad andra tycker och tänker (eller vad vi tror att andra tycker och tänker) om oss. Tycker andra att vi är bra, så är vi bra.
Att öva upp självkänslan (=att träna på att älska sig själv, för den man ÄR, och inte för det man GÖR) är ett måste för att bli frisk från bulimi. Vår självkänsla är ofta körd i botten, och det är inte så lätt att ta de första stegen. Fler tips om hur man går till väga kommer såklart i boken, men jag vill tipsa alla som lider av bulimi, eller bara är generellt trötta på livet att läsa ”Självkänsla nu!” av Mia Törnblom. Den är väldigt bra, och utgör en förträfflig botten, lagom till bulimibibleln kommer ut ;-). Den finns på ljudbok (...), och är väldigt härlig att lyssna på i mp3-spelaren.





Kärlek

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se



I någon kommentar till mitt förra inlägg (som ju var en smula virrigt), så var det någon som undrade varför man inte kan äta godis, bar för att man lider av bulimi (eller är i tillfrisknande från). Jag kanske uttryckte mig klumpigt. Jag menar alltså inte att vi inte får äta choklad, utan att vi, för vårt eget bästa, skall fråga oss själva varför vi vill ha chokladen. Någon nämnde ”höstmys framför TV:n”. För mig, och för de allra flesta andra av oss, så är inte en chokladkaka förknippad med mys i första hand. Kanske de första två raderna, resten är förknippat med massor av ångest och tankar och dividerande. Varför köper vi den där chokladkakan i tron att vi skall ha det mysigt, när vi innerst inne vet att vi målar vår kväll blå med den? Att kunna äta choklad och godis i precis ”lagom” mängd (dvs sluta när vi inte är sugna längre, och utan att få ångest, är ju målet med vår resa, och ingenting vi kan kräva av oss själva i början av tillfrisknandet. Godis är, och förblir vår (de flesta av oss) största trigger. Skall vi äta, inte äta, äta lite eller bara på lördagar?



Hur i helvete förhåller man sig till något som bidragit till att förpesta ens liv i åratal?!

Jag kan ju bara prata för mig själv, å andra sidan så har jag prövat allt, och jag vet vad som fungerar för mig. Begränsningar fungerar inte i mitt fall. Att säga ”du får inte” till mig själv, väcker det upproriska barnet i mig och jag kilar iväg till pressbyrån illa kvickt. För mig gäller det att ta varje specifik situation (varje specifikt sug, och impuls att äta) för sig. Vad är det jag känner, och vad försöker jag rymma bort ifrån genom att äta? Godis är lika mysigt för mig, som ”gå ut och ta en öl” är för en alkoholist. Visst, det går fint att ta något då och då, när det bjuds eller när jag är på café etc. Men kopplingen mellan ”mys” och godis/choklad har jag varit tvungen att offra. Nej, godis passar jag mig för, för mitt eget bästas skull. De gånger jag äter det, så är det väl genomtänkt.