Att prioritera sig själv och sitt tillfrisknande
Hej min godingar. Som jag har tjatat mycket om i den här bloggen, så är det väldigt viktigt att prioritera sig själv och sitt tillfrisknande och man behöver lära sig att inte ta på sig för mycket. Därför skall jag göra en vårstädning i min agenda. Jag skall rensa bort allt som inte är viktigt för min egen överlevnad. Typ.
MIN PRIORITERINGSLISTA
På första plats kommer (som alltid) mitt tillfrisknande och min egen mentala och fysiska hälsa. Jag kommer att fortsätta att varje dag ifrågasätta varje impuls jag får att stoppa något i munnen. Är detta ångest, trötthet, irritation eller ledsenhet? Jag kommer att fortsätta äta tårta till kaffet och om ångesten tittar fram för det så skall jag vänligen men bestämt att be den lämna mig ifred. Jag kommer fortsätta att träna några gånger i veckan men inte ge mig själv skäll om det inte blir av.
På andra plats kommer skolan. Jag har prioriterat bort den alldeles för mycket och detta har gett mig ångest och en känsla av att jag ligger efter. Jag har alltid velat bli designer och det kommer jag inte bli genom att placera min designutbildning längst ner på min lista hela tiden. Jag kommer att gå på varenda lektion och vara i skolan nio till fem måndag till fredag.
På tredje plats kommer min relation till min J. Den är i och för sig viktigast i mitt liv, men den är så pass stabil att den inte måste daltas med. Jag kommer att ägna honom alla mina helger, från klockan fem på fredagen till sent på söndagen. Dels för att han är värd det och dels för att jag mår så bra av att vara med honom. Jag kommer att lägga alla måsten i en låda och försöka ägna mig åt mig och min relation på helgerna.
På fjärde plats kommer relationerna till alla mina (få) vänner, som finns kvar på listan efter att jag rensade ut allt ytligt skräp och sa till mig själv att många kompisar är rolig, men det är inte viktigt. Jag kommer att rensa så mycket i mitt enormt späckade schema så jag äntligen får tid att spontanträffa de människor som jag älskar!
På delad sistaplats kommer allt annat, däribland bloggandet. Tyvärr. Jag kommer därför göra ett uppehåll i bloggandet, åtminstone fram till sommaren. Jag kommer att skriva en sammanställning över vad jag anser viktigt eller nödvändigt för att man skall lyckas bli frisk från bulimi, på 26 punkter. Denna lista önskar jag att samtliga som har intresse av att bli friska, skriver ut och placerar den någonstans där det syns.
1. Acceptera att vi lider av en svår sjukdom, och att det kommer att ta flera år att bi friska. För att underlätta detta kn man säga det högt för sig själv eller för en annan människa som man litar på eller skriva ner det i blocket. (eller posta det till [email protected]). Jag har bulimi! Fatta att det är sant, så är första steget taget.
2. Bestämma oss för att vi vill bli friska (eller åtminstone önskar att vi ville!) Fundera ut och skriv ner varför vi vill bli friska..
3. Förstå att frisk inte är samma sak som våra sk. bra perioder. Perioder med massor av träning, och extremt sund mat är bara en annan sida av bulimin...
4. Kom fram till (och skriva ner!) exakt vad ordet frisk innebär för just dig. Om det är att vara smal och inte kräkas, så måste du nog tvara beredd at tänka igen...
5. Förstå att magrutor på en kvinnokropp är förenat med hälsofara. En kvinna skall bestå av mellan 20 och 30 % fett, och då är det i stort sett omöjligt att se konturerna av några magmuskler.
6. Visste du föresten att livet blir mycket roligare om tycker om sig själv? (och då menar jag inte å ner fem kilo)
7. Förstå att kroppsideal är något som växlar och påverkas av pengar, ekonomi och trender. Ingen ser ut så och man kan kämpa mot det luftspöket tills man dör (även bokstavligt) om man har lust.
8. Var inte rädd att pröva antideppresiv medicin! För väldigt, väldig väldigt många (mig själv inkluderat) så blir det en hjälp att ta de första stegen ut ur sjukdomen. (Fråga efter Floutetin rathiopharm, som inte orsakar viktuppgång) Medicinen är inte för alltid.
9. Skaffa ett block där vi skriver ner våra känslor. Försök att översätta åtminstone var tionde ät-impuls till någon specifik känsla. (Vaniga känslor att äta på är; trötthet, känslan av otillräcklighet, törst, sorg/ledsenhet, ilska, irritation och ensamhet)
10. Räkna ut vårt BMI. (http://www.halsomalet.se/bmi.asp) Om detta ligger inom ramen för vad som anses normalt 19-25, så måste vi förstå att vår övervikt är mental. Om vi inte förstår det, eller vill tro på det, så måste vi ändra på det. Anstränga oss!
11. Om BMI ligger över det normala (över 25) så måste vi acceptera att så är fallet och att vikten kommer att gå ner i takt med att vi blir friska, men det kommer inte att ske på några månader, utan det kommer att ske om vi prioriterar vårt tillfrisknande. (Inget annat har ju hjälpt, så det kanske är värt ett försök!)
12. Ställ en våg på skrivbordet. I ena skålen lägger vi ett liv utan bulimi, och i en andra lägger vi den där kroppen som vi önskar oss så innerligt. Fundera över vilken som väger tyngst. Ljug inte för oss själva, men om kroppen känns viktigare, så måste detta omvärderas innan vi fortsätter.
13. Träna på att tycka om oss själva som vi är! Läs normalochfin av Caroline Eriksson och fatta att dagens skönhetsideal är ett jävla fucking kvinnoförtryck! Skriv på speglar att vi duger och visa magen på gymmet (den PUTIGA magen, alltså, INTE vänta tills den är platt)
14. Träna på att SLÄPPA kontrollen, istället för tvärt om. (Att släppa kontrollen handlar inte om att äta hejdlöst med godis, utan att ta en dag i taget och analysera varenda liten impuls att hetsäta.)
15. Träna på att ha tråkigt och att göra ingenting, utan att hetsäta för att det är så hemskt.
16. Träna på att lära sig att ingenting är bara antingen eller. Det finns alltid ett mellanting, och man måste inte vara världsmästare på att vara frisk.
17. Läs om sjukdomen. Köp/låna/ladda ner böcker, dokumentärer och rapporter. På detta sätt lär vi känna vår sjukdom. Detta är ett viktigt steg.
18. Söka professionell vård, och bråka om vi nekas det.
19. Kontakta Overeaters Anonomous OA, (anonyma överätare), ett anonymt sällskap som stöttar varandra i tillfrisknandet. Där kommer några av er säkert att träffa mig också ☺
20. Tugga all mat (vare sig vi tänkt behålla den eller kräkas upp den) länge. Tugga den tills den har konsistensen av potatismos. Detta är för att påskynda processen av att återfå mättnadskänslan som för de allra flesta bulimiker är helt fucked upp. Inom ett halvår efter att vi tuggat allt noga så kommer vi plötsligt en dag känna den riktiga, organiska mättnaden. Den där som talar om att vi faktiskt inte har lust att ta den sista biten på tallriken. (Inte den där mekaniska; fy, nej, propp-korv-ångest-mätt-full.)
21. Börja äta mat. Vanlig mat och riktiga portioner. Våga vara mätta. Vågar man inte bli mätt så försvåras arbetet mot tillfrisknandet.
22. Äta oss mätta minst tre gånger om dagen. (Detta måste ske gradvis eftersom vi inte riktigt vet vad riktig mättnad innebär). Låt det komma naturligt, men börja med att äta tre mål mat per dag.
23. Eventuellt skippa godis. Jag skriver eventuellt för att just detta steg är enormt individuellt och triggar igång vissa så de springer till godisaffären. Jag, personligen klarar tyvärr inte av att hantera godis, utan jag har fått acceptera att det bara ställer till det för mig i form av blodsocker-berg-och-dal och ångest. Någon gång i framtiden? Absolut! Förhoppningsvis... Äter dock efterrätter om det bjuds!
24. Skrivit en lista på tio saker som jag älskar med min kropp (Skriv tio saker som du inte hatar, om du inte lyckas)
Placerat listan där den ofta syns. I kalendern, eller i en ram på ditt nattduksbord.
25. Sätt upp bilder på kvinnor som du anser vackra, och som inte är smala (personligen är jag tokig i Marilyn Monroe, och min vackra kompis Maja!)
26. Läs bloggen www.bulimifri.blogg.se rån början.
KOM IHÅG:
1. Bulimi är inte ett tecken på dumhet eller brist på karaktär.
2. Bulimi är en sjukdom.
3. Alla kan bli friska från bulimi.
Jag finns alltid på [email protected], om någon behöver skriva av sig.
MIN PRIORITERINGSLISTA
På första plats kommer (som alltid) mitt tillfrisknande och min egen mentala och fysiska hälsa. Jag kommer att fortsätta att varje dag ifrågasätta varje impuls jag får att stoppa något i munnen. Är detta ångest, trötthet, irritation eller ledsenhet? Jag kommer att fortsätta äta tårta till kaffet och om ångesten tittar fram för det så skall jag vänligen men bestämt att be den lämna mig ifred. Jag kommer fortsätta att träna några gånger i veckan men inte ge mig själv skäll om det inte blir av.
På andra plats kommer skolan. Jag har prioriterat bort den alldeles för mycket och detta har gett mig ångest och en känsla av att jag ligger efter. Jag har alltid velat bli designer och det kommer jag inte bli genom att placera min designutbildning längst ner på min lista hela tiden. Jag kommer att gå på varenda lektion och vara i skolan nio till fem måndag till fredag.
På tredje plats kommer min relation till min J. Den är i och för sig viktigast i mitt liv, men den är så pass stabil att den inte måste daltas med. Jag kommer att ägna honom alla mina helger, från klockan fem på fredagen till sent på söndagen. Dels för att han är värd det och dels för att jag mår så bra av att vara med honom. Jag kommer att lägga alla måsten i en låda och försöka ägna mig åt mig och min relation på helgerna.
På fjärde plats kommer relationerna till alla mina (få) vänner, som finns kvar på listan efter att jag rensade ut allt ytligt skräp och sa till mig själv att många kompisar är rolig, men det är inte viktigt. Jag kommer att rensa så mycket i mitt enormt späckade schema så jag äntligen får tid att spontanträffa de människor som jag älskar!
På delad sistaplats kommer allt annat, däribland bloggandet. Tyvärr. Jag kommer därför göra ett uppehåll i bloggandet, åtminstone fram till sommaren. Jag kommer att skriva en sammanställning över vad jag anser viktigt eller nödvändigt för att man skall lyckas bli frisk från bulimi, på 26 punkter. Denna lista önskar jag att samtliga som har intresse av att bli friska, skriver ut och placerar den någonstans där det syns.
Här kommer listan med 26 punkter (klipp ut och klistra in i ett nytt, tomt word-dokument, och skriv ut!)
1. Acceptera att vi lider av en svår sjukdom, och att det kommer att ta flera år att bi friska. För att underlätta detta kn man säga det högt för sig själv eller för en annan människa som man litar på eller skriva ner det i blocket. (eller posta det till [email protected]). Jag har bulimi! Fatta att det är sant, så är första steget taget.
2. Bestämma oss för att vi vill bli friska (eller åtminstone önskar att vi ville!) Fundera ut och skriv ner varför vi vill bli friska..
3. Förstå att frisk inte är samma sak som våra sk. bra perioder. Perioder med massor av träning, och extremt sund mat är bara en annan sida av bulimin...
4. Kom fram till (och skriva ner!) exakt vad ordet frisk innebär för just dig. Om det är att vara smal och inte kräkas, så måste du nog tvara beredd at tänka igen...
5. Förstå att magrutor på en kvinnokropp är förenat med hälsofara. En kvinna skall bestå av mellan 20 och 30 % fett, och då är det i stort sett omöjligt att se konturerna av några magmuskler.
6. Visste du föresten att livet blir mycket roligare om tycker om sig själv? (och då menar jag inte å ner fem kilo)
7. Förstå att kroppsideal är något som växlar och påverkas av pengar, ekonomi och trender. Ingen ser ut så och man kan kämpa mot det luftspöket tills man dör (även bokstavligt) om man har lust.
8. Var inte rädd att pröva antideppresiv medicin! För väldigt, väldig väldigt många (mig själv inkluderat) så blir det en hjälp att ta de första stegen ut ur sjukdomen. (Fråga efter Floutetin rathiopharm, som inte orsakar viktuppgång) Medicinen är inte för alltid.
9. Skaffa ett block där vi skriver ner våra känslor. Försök att översätta åtminstone var tionde ät-impuls till någon specifik känsla. (Vaniga känslor att äta på är; trötthet, känslan av otillräcklighet, törst, sorg/ledsenhet, ilska, irritation och ensamhet)
10. Räkna ut vårt BMI. (http://www.halsomalet.se/bmi.asp) Om detta ligger inom ramen för vad som anses normalt 19-25, så måste vi förstå att vår övervikt är mental. Om vi inte förstår det, eller vill tro på det, så måste vi ändra på det. Anstränga oss!
11. Om BMI ligger över det normala (över 25) så måste vi acceptera att så är fallet och att vikten kommer att gå ner i takt med att vi blir friska, men det kommer inte att ske på några månader, utan det kommer att ske om vi prioriterar vårt tillfrisknande. (Inget annat har ju hjälpt, så det kanske är värt ett försök!)
12. Ställ en våg på skrivbordet. I ena skålen lägger vi ett liv utan bulimi, och i en andra lägger vi den där kroppen som vi önskar oss så innerligt. Fundera över vilken som väger tyngst. Ljug inte för oss själva, men om kroppen känns viktigare, så måste detta omvärderas innan vi fortsätter.
13. Träna på att tycka om oss själva som vi är! Läs normalochfin av Caroline Eriksson och fatta att dagens skönhetsideal är ett jävla fucking kvinnoförtryck! Skriv på speglar att vi duger och visa magen på gymmet (den PUTIGA magen, alltså, INTE vänta tills den är platt)
14. Träna på att SLÄPPA kontrollen, istället för tvärt om. (Att släppa kontrollen handlar inte om att äta hejdlöst med godis, utan att ta en dag i taget och analysera varenda liten impuls att hetsäta.)
15. Träna på att ha tråkigt och att göra ingenting, utan att hetsäta för att det är så hemskt.
16. Träna på att lära sig att ingenting är bara antingen eller. Det finns alltid ett mellanting, och man måste inte vara världsmästare på att vara frisk.
17. Läs om sjukdomen. Köp/låna/ladda ner böcker, dokumentärer och rapporter. På detta sätt lär vi känna vår sjukdom. Detta är ett viktigt steg.
18. Söka professionell vård, och bråka om vi nekas det.
19. Kontakta Overeaters Anonomous OA, (anonyma överätare), ett anonymt sällskap som stöttar varandra i tillfrisknandet. Där kommer några av er säkert att träffa mig också ☺
20. Tugga all mat (vare sig vi tänkt behålla den eller kräkas upp den) länge. Tugga den tills den har konsistensen av potatismos. Detta är för att påskynda processen av att återfå mättnadskänslan som för de allra flesta bulimiker är helt fucked upp. Inom ett halvår efter att vi tuggat allt noga så kommer vi plötsligt en dag känna den riktiga, organiska mättnaden. Den där som talar om att vi faktiskt inte har lust att ta den sista biten på tallriken. (Inte den där mekaniska; fy, nej, propp-korv-ångest-mätt-full.)
21. Börja äta mat. Vanlig mat och riktiga portioner. Våga vara mätta. Vågar man inte bli mätt så försvåras arbetet mot tillfrisknandet.
22. Äta oss mätta minst tre gånger om dagen. (Detta måste ske gradvis eftersom vi inte riktigt vet vad riktig mättnad innebär). Låt det komma naturligt, men börja med att äta tre mål mat per dag.
23. Eventuellt skippa godis. Jag skriver eventuellt för att just detta steg är enormt individuellt och triggar igång vissa så de springer till godisaffären. Jag, personligen klarar tyvärr inte av att hantera godis, utan jag har fått acceptera att det bara ställer till det för mig i form av blodsocker-berg-och-dal och ångest. Någon gång i framtiden? Absolut! Förhoppningsvis... Äter dock efterrätter om det bjuds!
24. Skrivit en lista på tio saker som jag älskar med min kropp (Skriv tio saker som du inte hatar, om du inte lyckas)
Placerat listan där den ofta syns. I kalendern, eller i en ram på ditt nattduksbord.
25. Sätt upp bilder på kvinnor som du anser vackra, och som inte är smala (personligen är jag tokig i Marilyn Monroe, och min vackra kompis Maja!)
26. Läs bloggen www.bulimifri.blogg.se rån början.
KOM IHÅG:
1. Bulimi är inte ett tecken på dumhet eller brist på karaktär.
2. Bulimi är en sjukdom.
3. Alla kan bli friska från bulimi.
Jag finns alltid på [email protected], om någon behöver skriva av sig.
Konkreta tips
Suget att hetsäta är som en osynlig handbojja. Förnuftet och all intelligens skriker att det är fel och sjukt men reptilhjärnan lyssnar inte. Man känner lite dräggel i gommen och känner kicken i kroppen av vetskapen om att snart, snart är det Du och jag, min älsklingsefterrätt tillsammans i mörkret. Inget kan stoppa oss när vi genomför vår förbjudna ritual!
Suget kan vara så starkt att man ljuger för de man älskar, plockar upp mat ur soporna. Hur många gånger har vi inte hällt diskmedel över godiset för att rädda oss själva, för att senare skölja av det och äta det i alla fall? Bulimi kan få den mest smarta och snälla människa att begå de mest vidriga brott för att få sitt begär tillfredställt. Dessa lögner, stölder och störda handlingar bidrar till ännu mer ångest som dämpas med ...Just det?
När jag var som mest aktiv i bulimi så var jag övertygad om att jag var en dålig människa. Att ljuga för de man älskar (och alla andra) är det enda sättet att skydda sin ensamma hemlighet. Jag är ingen dålig människa. Möjligen en smula omoralisk när det kommer till vissa saker, men va fasen. Det kan jag leva med?
bulimi är en enormt ensam sjukdom!
Som jag skrivit tidigare, så måste man inte berätta allt för alla, men det är viktigt att våga vara medveten om att man ljuger och se varför. Man behöver bena ut sitt trassliga inre och kartlägga sina små grå. Det är okej att ljuga för andra i detta läget. Vi har bestämt oss för att bli friska en gång för alla och alla har inte den kraft som krävs för att ?komma ut ur garderoben?. Men. Det är inte okej att ljuga för sig själv! Fortsätter vi med det, så blir vi aldrig friska. Gilla läget. Exakt så här jävla illa är det ställt med oss. Men. Bollen är i rullning nu, och en dag så kommer det plötsligt gått ett år utan hetsätande. En dag kommer vi bara insé att saker har hänt med oss som vi inte riktigt kan förklara. Jag vet. För det har hänt mig.
Jag var längst ner på botten. Jag försökte ta mitt liv, eftersom jag kände att det inte fanns NÅGON annan utväg. Jag hade kämpat mot min bulimi i ÅRATAL och insett att jag var instängd. Jag hade prövat allt, och ingenting hjälpte. Jag var instängd i ett låst rum med en giftig orm och det var lika bra att göra slut på eländet.
Det har gått ytterligare fem år nu, och jag anser mig idag vara frisk (även om jag också fallae dit ibland!!!).
Här är min checklista över vad milstolpar i mitt tillfrisknande:
OA (overeaters anonomous) Samma upplägg som AA, fast för människor som har ätstörningar. Hitta närmaste möte här.
Läs. Ta lånekortet och gå till biblioteket. Låna ALLT som heter något med bulimi, bulimia nervosa, hetsätningssyndrom, BED eller ätsörningar. Gå hem och läs, läs, läs. Lär känna din sjukdom. Det är skitjobbigt att stå i kassan på bibblan med en icakasse med ätstörda böcker. Men. Sådant är livet. Det är viktigare att vi blir friska än att vi håller stilen på bibblan.
Vård. Bråka, krångla, gråt, skrik och skäll. Vi lider av en dödlig sjukdom och vi MÅSTE ha vård. Ge inte upp! Kämpa mot byråkratin. Jag har vunnit två gånger ☺ Klicka här för att hitta kontaktuppgifter till närmaste vårdenhet.
Skriv! Köp ett block och en penna och skriv, skriv, skriv! Det behöver (och SKALL) inte vara snyggt. Det skall vara lika fult som våra förvirrade hjärnor. Skriv skriv skriv och lär känna dina sjuka tankar.
Berätta. Prata om din sjukdom, så fort du kommit dit att du klarar det. Berätta SANNINGEN hur många lögner du än trasslat in dig i tidigare. Säg inte att du är frisk, säg att du kommit in i tillfriskningsprocessen. Ta lite i taget, du behöver inte frälsa världen ännu (Det är min uppgift :-P ). Jag finns alltid på mailen om det inte finns någon annan som vill lyssna! [email protected]
Träna på att vara mätt! Viktigt steg? Och svårt eftersom många bulimiker förknippar mättnad med viktuppgång. I mitt fall (och jag TROR INTE att jag är ensam) så är det tvärt om. Det låter så pretto så jag skäms, men det är sant. Den som först lär känna mättnad och blir vän med den (den naturliga mättnaden som uppstår när man ätit TILLRÄCKLIGT, men inte för mycket) är ofta den som kommer ur skiten snabbast.
Eftersom jag vet hur ångestladdat mättnad kan vara så skall jag ge ett praktiskt exempel:
När jag hetsåt som mest (och kräktes som mest) så var jag nästan alltid hungrig. Blodsockret var alltid på zombie-nivå och jag vägde åtta kilo mer än vad jag väger idag. Idag äter jag mig mätt tre gånger om dagen och väger åtta kilo mindre. Jag är inte så bra i matte, men det funkar i alla fall.
Ha en underbar vecka i solen!
Kram
Suget kan vara så starkt att man ljuger för de man älskar, plockar upp mat ur soporna. Hur många gånger har vi inte hällt diskmedel över godiset för att rädda oss själva, för att senare skölja av det och äta det i alla fall? Bulimi kan få den mest smarta och snälla människa att begå de mest vidriga brott för att få sitt begär tillfredställt. Dessa lögner, stölder och störda handlingar bidrar till ännu mer ångest som dämpas med ...Just det?
När jag var som mest aktiv i bulimi så var jag övertygad om att jag var en dålig människa. Att ljuga för de man älskar (och alla andra) är det enda sättet att skydda sin ensamma hemlighet. Jag är ingen dålig människa. Möjligen en smula omoralisk när det kommer till vissa saker, men va fasen. Det kan jag leva med?
bulimi är en enormt ensam sjukdom!
Som jag skrivit tidigare, så måste man inte berätta allt för alla, men det är viktigt att våga vara medveten om att man ljuger och se varför. Man behöver bena ut sitt trassliga inre och kartlägga sina små grå. Det är okej att ljuga för andra i detta läget. Vi har bestämt oss för att bli friska en gång för alla och alla har inte den kraft som krävs för att ?komma ut ur garderoben?. Men. Det är inte okej att ljuga för sig själv! Fortsätter vi med det, så blir vi aldrig friska. Gilla läget. Exakt så här jävla illa är det ställt med oss. Men. Bollen är i rullning nu, och en dag så kommer det plötsligt gått ett år utan hetsätande. En dag kommer vi bara insé att saker har hänt med oss som vi inte riktigt kan förklara. Jag vet. För det har hänt mig.
Jag var längst ner på botten. Jag försökte ta mitt liv, eftersom jag kände att det inte fanns NÅGON annan utväg. Jag hade kämpat mot min bulimi i ÅRATAL och insett att jag var instängd. Jag hade prövat allt, och ingenting hjälpte. Jag var instängd i ett låst rum med en giftig orm och det var lika bra att göra slut på eländet.
Det har gått ytterligare fem år nu, och jag anser mig idag vara frisk (även om jag också fallae dit ibland!!!).
Här är min checklista över vad milstolpar i mitt tillfrisknande:
OA (overeaters anonomous) Samma upplägg som AA, fast för människor som har ätstörningar. Hitta närmaste möte här.
Läs. Ta lånekortet och gå till biblioteket. Låna ALLT som heter något med bulimi, bulimia nervosa, hetsätningssyndrom, BED eller ätsörningar. Gå hem och läs, läs, läs. Lär känna din sjukdom. Det är skitjobbigt att stå i kassan på bibblan med en icakasse med ätstörda böcker. Men. Sådant är livet. Det är viktigare att vi blir friska än att vi håller stilen på bibblan.
Vård. Bråka, krångla, gråt, skrik och skäll. Vi lider av en dödlig sjukdom och vi MÅSTE ha vård. Ge inte upp! Kämpa mot byråkratin. Jag har vunnit två gånger ☺ Klicka här för att hitta kontaktuppgifter till närmaste vårdenhet.
Skriv! Köp ett block och en penna och skriv, skriv, skriv! Det behöver (och SKALL) inte vara snyggt. Det skall vara lika fult som våra förvirrade hjärnor. Skriv skriv skriv och lär känna dina sjuka tankar.
Berätta. Prata om din sjukdom, så fort du kommit dit att du klarar det. Berätta SANNINGEN hur många lögner du än trasslat in dig i tidigare. Säg inte att du är frisk, säg att du kommit in i tillfriskningsprocessen. Ta lite i taget, du behöver inte frälsa världen ännu (Det är min uppgift :-P ). Jag finns alltid på mailen om det inte finns någon annan som vill lyssna! [email protected]
Träna på att vara mätt! Viktigt steg? Och svårt eftersom många bulimiker förknippar mättnad med viktuppgång. I mitt fall (och jag TROR INTE att jag är ensam) så är det tvärt om. Det låter så pretto så jag skäms, men det är sant. Den som först lär känna mättnad och blir vän med den (den naturliga mättnaden som uppstår när man ätit TILLRÄCKLIGT, men inte för mycket) är ofta den som kommer ur skiten snabbast.
Eftersom jag vet hur ångestladdat mättnad kan vara så skall jag ge ett praktiskt exempel:
När jag hetsåt som mest (och kräktes som mest) så var jag nästan alltid hungrig. Blodsockret var alltid på zombie-nivå och jag vägde åtta kilo mer än vad jag väger idag. Idag äter jag mig mätt tre gånger om dagen och väger åtta kilo mindre. Jag är inte så bra i matte, men det funkar i alla fall.
Ha en underbar vecka i solen!
Kram
Jag behöver hjälp
Hej mina änglar och systrar (och bröder!)
Ni är mina bästa supportrar och jag behöver er hjälp!
Förr året så gjorde jag en nakenkalender mot ätstörningar. Om denna kan man läsa mer om på www.vanligsexigkalender.se
Akademibokhandeln i Växjö
Nu är det så att jag håller på att avveckla detta projekt och jag har ett stort lager kalendrar kvar. För att bli kvitt dessa, så har jag bestämt mig för att sälja ut dem billigt (95 kr inkl frakt, mot ord. 220 kr). Först till kvarn gäller och jag har tryckt upp tre tusen flyers ang detta. På baksidan av dessa flyers så gör jag lite smygreklam för denna blogg.
Jag behöver nu hjälp att dela ut dessa. Om någon känner att ni orkar/klarar och vill hjälpa mig med detta så maila namn och adress till [email protected], så skickar jag typ hundra stycken (plus en kalender, som tack för hjälpen :-)
Lite ideer kan vara att dela ut dem under stora idrottsevenemang (ex lopp eller fotbollsmatchet), andra evenemang som kan tänkas hållas, eller bara dela ut dem på stan. Någon får gärna sättas upp på gym och andra ätstörnings-täta ställen, med informationen om bloggen utåt.
Jag är jättetacksam för all eventuell hjälp, men jag vill inte att några flyers blir liggande hemma hos någon, för det känns bara onödigt. Om du vill hjälpa till, så måste de delas ut.
PUUUUUUUSS å KRAAAAAAAM
Ni är mina bästa supportrar och jag behöver er hjälp!
Förr året så gjorde jag en nakenkalender mot ätstörningar. Om denna kan man läsa mer om på www.vanligsexigkalender.se
Akademibokhandeln i Växjö
Nu är det så att jag håller på att avveckla detta projekt och jag har ett stort lager kalendrar kvar. För att bli kvitt dessa, så har jag bestämt mig för att sälja ut dem billigt (95 kr inkl frakt, mot ord. 220 kr). Först till kvarn gäller och jag har tryckt upp tre tusen flyers ang detta. På baksidan av dessa flyers så gör jag lite smygreklam för denna blogg.
Jag behöver nu hjälp att dela ut dessa. Om någon känner att ni orkar/klarar och vill hjälpa mig med detta så maila namn och adress till [email protected], så skickar jag typ hundra stycken (plus en kalender, som tack för hjälpen :-)
Lite ideer kan vara att dela ut dem under stora idrottsevenemang (ex lopp eller fotbollsmatchet), andra evenemang som kan tänkas hållas, eller bara dela ut dem på stan. Någon får gärna sättas upp på gym och andra ätstörnings-täta ställen, med informationen om bloggen utåt.
Jag är jättetacksam för all eventuell hjälp, men jag vill inte att några flyers blir liggande hemma hos någon, för det känns bara onödigt. Om du vill hjälpa till, så måste de delas ut.
PUUUUUUUSS å KRAAAAAAAM
STADIUM BIKINI-KAMPANJ!
((En liten parentes))
Nu har det hänt igen! Stadiums reklamkampanj för årets BIKINI-collection använder sig av NORMALVIKTIGA (genomsnittliga) MODELLER. Det är en fröjd att gå på stan!!!!!!!!!!!!!!! (hittar tyvärr ingen bild och har ingn kamera, men om någon springer på en sådan reklamskylt, så maila gärna en bild till [email protected])
Jag skall i alla fall köpa min bikini (och allt annat jag kan komma på) på STADIUM i år, och jag hoppas alla andra gör det samma!
Kontakta STAIUM! och uppmana till mer!
Kram
Nu har det hänt igen! Stadiums reklamkampanj för årets BIKINI-collection använder sig av NORMALVIKTIGA (genomsnittliga) MODELLER. Det är en fröjd att gå på stan!!!!!!!!!!!!!!! (hittar tyvärr ingen bild och har ingn kamera, men om någon springer på en sådan reklamskylt, så maila gärna en bild till [email protected])
Jag skall i alla fall köpa min bikini (och allt annat jag kan komma på) på STADIUM i år, och jag hoppas alla andra gör det samma!
Kontakta STAIUM! och uppmana till mer!
Kram
Sanningen. HELA sanningen...
Sanningen ja... Den är ju inte vacker när det gäller bulimi. Den är kladdig, nerspydd, blodig och ångestdrabbad! Sanningen är något man bär själv, och inte ens vågar erkänna för sin dagbok.
Den nakna sanninge...
Man behöver inte säga allt till alla när man börjar sin resa mot tillfrisknandet. Jag har fortfarande hemligheter (efter SJU ÅR), som jag väljer att inte berätta. Det handlar inte om att jag är en dålig människa, utan om att det är det bästa alternativet för just m och för att jag skulle känna mig naken och utlämnad om alla runt mig visste allt. Du går väl knappast runt och berättar för alla hur många sexpartners du haft, eller inte haft?
Men. Du måste berätta HELA sanningen för NÅGON. (Inte att du HAR varit sjuk, eller att du BRUKADE hetsäta. Nej. Den faktiska och sanna sanningen. Precis som den är JUST NU) Den måste du berätta för någon, därför att i samma ögonblick som du berättar den för någon, så berättar du den också för dig själv, vilket är hela poängen. Du måste våga se hela sanningen, innan du kan ändra på den, och börja bygga upp den nya, friska verkligheten. Så länge man förnekar (och kämpar emooooot, och VÄGRAR erkänna) den exakta sanningen, så går den ju aldrig att förändra. Detta är ju helt logiskt när vi tänker efter? Eller hur! (Denna någon som du berättar för kan faktiskt vara dig själv!)
Här uppstår ett problem. Att berätta sin story för någon är ett mycket stort steg, och det är svårt att hitta orken och modet att berätta alla vidriga detaljer. Kruxet är att det är en förutsättning för att man skall kunna komma vidare. Att prata med en nära vän kan vara en god idé, men det kan också bli tokigt. En vän är (oftast) ingen psykolog och det kan bli tungt att ta för en person som har sina egna problem att tackla. Skolsyster eller psykolog är såklart kanonbra, men ärligt? Hur många kommer till skott med ett sådant projekt? Psykologen är ju någon vi antagligen kommer att prata med framöver, men många av oss har inte tillgång till någon just nu. (och kanske manipulerar vi denne, om vi faktiskt har någon)
Ta ett papper, och en penna, eller öppna ett tomt dokument i word? Börja skriv. Ta den tid du behöver för att få med så många detaljer som möjligt. Skriv ner alla detaljer som du egentligen inte vill berätta ens för dig själv. De som du egentligen bara vill glömma!
Varsågod. Här är din grund, som du skall förändra sakta men säkert.
Våga läs din egen text och våga stå för att allt som står där är sant och för att det är dig det handlar om.
Den som vill att någon annan människa skall läsa texten är välkomna att posta den till [email protected]. Jag kommer att läsa igenom alla eventuella texter som skickas dit. Jag kommer inte att tycka, tänka, dömma eller fråga. Observera att det inte är fråga om nyfikenhet från min sida, utan ett sätt att underlätta ditt eget tillfrisknande!
Ett annat alternativ är att klicka på denna länk och där leta upp närmaste möte hos OA. OA (Overeaters Anonymous), är anonyma möten dit människor kan gå och dela sina erfarenheter och prata om sina ätstörningar. Det är gratis och 100% anonymt!
Kram
Den nakna sanninge...
Man behöver inte säga allt till alla när man börjar sin resa mot tillfrisknandet. Jag har fortfarande hemligheter (efter SJU ÅR), som jag väljer att inte berätta. Det handlar inte om att jag är en dålig människa, utan om att det är det bästa alternativet för just m och för att jag skulle känna mig naken och utlämnad om alla runt mig visste allt. Du går väl knappast runt och berättar för alla hur många sexpartners du haft, eller inte haft?
Men. Du måste berätta HELA sanningen för NÅGON. (Inte att du HAR varit sjuk, eller att du BRUKADE hetsäta. Nej. Den faktiska och sanna sanningen. Precis som den är JUST NU) Den måste du berätta för någon, därför att i samma ögonblick som du berättar den för någon, så berättar du den också för dig själv, vilket är hela poängen. Du måste våga se hela sanningen, innan du kan ändra på den, och börja bygga upp den nya, friska verkligheten. Så länge man förnekar (och kämpar emooooot, och VÄGRAR erkänna) den exakta sanningen, så går den ju aldrig att förändra. Detta är ju helt logiskt när vi tänker efter? Eller hur! (Denna någon som du berättar för kan faktiskt vara dig själv!)
Här uppstår ett problem. Att berätta sin story för någon är ett mycket stort steg, och det är svårt att hitta orken och modet att berätta alla vidriga detaljer. Kruxet är att det är en förutsättning för att man skall kunna komma vidare. Att prata med en nära vän kan vara en god idé, men det kan också bli tokigt. En vän är (oftast) ingen psykolog och det kan bli tungt att ta för en person som har sina egna problem att tackla. Skolsyster eller psykolog är såklart kanonbra, men ärligt? Hur många kommer till skott med ett sådant projekt? Psykologen är ju någon vi antagligen kommer att prata med framöver, men många av oss har inte tillgång till någon just nu. (och kanske manipulerar vi denne, om vi faktiskt har någon)
Ta ett papper, och en penna, eller öppna ett tomt dokument i word? Börja skriv. Ta den tid du behöver för att få med så många detaljer som möjligt. Skriv ner alla detaljer som du egentligen inte vill berätta ens för dig själv. De som du egentligen bara vill glömma!
Varsågod. Här är din grund, som du skall förändra sakta men säkert.
Våga läs din egen text och våga stå för att allt som står där är sant och för att det är dig det handlar om.
Den som vill att någon annan människa skall läsa texten är välkomna att posta den till [email protected]. Jag kommer att läsa igenom alla eventuella texter som skickas dit. Jag kommer inte att tycka, tänka, dömma eller fråga. Observera att det inte är fråga om nyfikenhet från min sida, utan ett sätt att underlätta ditt eget tillfrisknande!
Ett annat alternativ är att klicka på denna länk och där leta upp närmaste möte hos OA. OA (Overeaters Anonymous), är anonyma möten dit människor kan gå och dela sina erfarenheter och prata om sina ätstörningar. Det är gratis och 100% anonymt!
Kram