Brevkonversation med tjej 20 år
Här följer en mailkonversation med en tjej på 20 år. Jag tror att många kan känna ign sig i hennes problematik. Jag har därför valt att publicera breven och mina svar, så att fler kan ta del av dem.
Brev1:
Hej Sofia!
Jag insåg för bara ett par månader sen att jag faktiskt har typ bulimi, pga av att det var först då jag lärde mig stoppa fingrarna i halsen (nyligen fyllt 20 så det var ju ganska sent i livet ändå). Mådde piss då, o gjorde det kanske i snitt 2 ggr i veckan i typ en o en halv månad (sen kom jag in i en må-bra-period).
Jag har haft en onormal relation till ätande sen jag var kanske 8 år o har haft ?mindre? ätstörningar då o då i perioder o dom senaste 2, 3 åren har jag hets- o/eller ?ångestdämpningsätit? o sen försökt få upp det på andra sätt, då typ 1 gång/månad i snitt. Men jag insåg inte att jag faktiskt sett ätande som något ångestdämpande halva livet förrän då jag insåg att jag har typ bulimi. Allt gick upp för mig då. Tex att jag oftast shoppar för att dämpa ångest (mkt mer skonsamt!). O efter lite grubblande tror jag att jag kommit fram till kärnan i allt, vilket är ensamhet eller rädsla för ensamhet.
Till saken: När jag började läsa din blogg (då du nyligen börjat blogga) så var jag fast besluten att bli av med mitt sjuka beteende. Jag har försökt definiera vad frisk är för mig. Först var jag tvärsäker på att det helt enkelt var att ha en normal relation till mat. Men nu har jag börjat tänka i andra banor. Jag tror inte jag någonsin kommer bli ?frisk? utan att jag måste lära mig leva med det, o att det är friskheten.
Ett stort problem har alltid varit att jag tyckt att jag ser bra ut med smink, fixat hår, kläder som framhäver det man vill o döljer det man vill o formar det man vill, o framför allt brun-utan-sol. Men att jag utan allt det där ser hemsk o äcklig o skabbig ut naken o utblottad framför spegeln. Nu har jag insett att jag ser ganska ok ut naken ändå, fast utan BUS är skabbigheten ett faktum, så rejält med BUS är ett måste. Sen kvarstår mina fula överviktiga hängiga tuttar också men förutom det så. Nu har det uppstått ett omvänt problem. Jag tycker jag ser konstig ut i kläder istället. O tycker det är ännu viktigare att gå ner i vikt pga det. Jag tycker jag mår rätt bra just nu o att jag har en relativt avslappnad inställning till mitt utseende för tillfället. Jag hoppas verkligen att det håller i sig. Men med den här förrädiska sjukdomen vet man ju aldrig.
är bara nyfiken på vad du tänker.. om friskhet speciellt. Om du har något tips typ :P
Svar1:
Hej, och tack för ditt brev!
Du är i ett tidigt stadium av begynnande bulimi och det kan bara gå på två sätt nu. Bli värre eller bättre. Jag kan nämligen berätta att bulimi är en accelererande sjukdom och både jag och de flesta som läser min blogg kan intyga att vi också började med att kräkas endast några gånger per månad. Bara genom att du accepterat faktum att du har bulimi och börjat fundera över det så har du kommit en bra bit på vägen. Jag känner igen mig mycket i ditt brev men jag får en känsla av din väg emot friheten inte är så jäääätttelååååååång (som min har varit).
Kan det vara så att du är en person som ställer väldigt höga krav på dig själv? Att alltid vara fixad och trimmad, ha bra betyg och samtidigt vara en hypersocial och stöttande kompis är väldigt påfrestande och man hinner inte alltid med sig själv, vilket skapar ångest. Jag var där själv, och reflekterade inte ens över det, eftersom det alltid varit så och eftersom det var en så naturlig del av mitt liv. JAG VAR BRA OM JAG SÅG BRA UT. Det låter så gryyyyymt tråkigt, men du behöver bli vän med dig själv. Ditt brev är fullt av kloka insikter, men en del av dig letar fortfarande desperat efter vad som är fel/inte perfekt på din kropp. Detta handlar, tror jag om att du är ganska trygg i din roll som snygg/social/duktig-tjejen och inte riktigt är redo att släppa taget om henne. Du vet inte riktigt vad som döljer sig bakom.
Först när man älskar sig själv precis som man är (blekfisig och med hängbröst och putis-mage), så han man må riktigt bra. Ditt brev fokuserar på lite fel saker och jag tror att ändra detta fokus är det enda du behöver göra! Det handlar om insikter och man kan tyvärr inte fuska sig igenom det, men jag hoppas att detta svar sår ett frö i dig. Du kommer att fixa detta galant!
ps. Brun-utan-sol e skabbit.Sola solarium i stället, det e snyggare :-P
Kraaaaaam
Sofia
Brev 2:
Hej, och tack för ditt svar!
Men hallå, att B-U-S är skabbigt är ju bullshit! :P Min blir jättefin o jämt o inge orange lr överbrunt :P Men jag kan gärna leva med att behöva B-U-S:a mig, dom andra komplexen vill jag inte ha.
Hmm jag önskar att jag kunde tänka som du..
Grejen är den att jag älskar mig själv så otroligt mycket! Jag tycker om mig själv, men inte hur jag ser ut o hur jag är/beter mig. Men kärnan = jag:et, älskar jag. Senaste tiden har jag insett att jag tycker manlighet på kvinnor o tvärtom är jätteavtändande, o typ hatar allt manligt över mig själv. O att om det inte fanns normer om manligt o kvinnligt att förhålla sig till så har jag ingenting. Inget att stå på. Tycker dock absolut att man ska försöka bryta normer man inte trivs i! Men jag trivs i den, den ger mig otrolig trygghet. Men att jag inte kan leva upp till att vara så omanlig som jag vill ger mig ångest.
Sen måste jag bara berätta en sak..
Jag o en kompis (som vet om mina ätstörningar) har pratat mycket senaste dagarna om utseende vs. personlighet. O en kommentar hon sa var att bilder måste vara så perfekta o snygga för att det inte finns någon personlighet där. Personligheten är liksom en stor del av attraktionen o jag har inte tänkt så mkt i dom banorna förr. Lite grann, men då bara insett att min personlighet inte lever upp till mitt utseende (med mask på dvs) lr så som jag lr den som spanar in mig vill att jag ska vara. Jag vill att dom hetaste killarna (o tjejerna för den delen) spanar in mig o blir attraherade av mig, vilket sällan händer. Jag vill inte nöja mig med någon halvattraktiv (både till utseende o personlighet) person. Jag tror min personlighet drar ner mig. Dom kan få så mkt bättre. Ngn mer säker, rolig, feminin, onördig.. Så min insikt om att det inte bara är utseendet som attraherar ger mig bara ångest :/
Svar2:
Hej BUS-bruden :-)
Du älskar dig själv, men du får ångest över att personligheter kan vara attraherande, eftersom din personlighet är så skabbig att den skulle dra ner ditt totala? Hmmmm.
Jag tycker om det som din kompis sa ang. att bilder måste vara perfekta, eftersom de saknar personlighet. Jag vänder på resonemanget i mitt huvud och tänker att; okej. Jag behöver kanske inte se perfekt ut, eftersom jag faktiskt har en fantastisk personlighet som lyser igenom!
Jag köper alla dina argument om att du inte tycker det är attraktivt med maskulina drag på kvinnor. Det är många som inte tycker och det är ingen idé att låtsas som om det inte finns ett skönhetsideal. Dagens skönhetsideal är smalt, plattmagad, små och fasta tuttar, dyra kläder och alltid på topp. Idealet FINNS, och ditt problem är att din strävan efter att uppnå det, skitar ner din livssituation. Jag vill att du beställer (och läser!) boken ?normalochfin? av Caroline Eriksson. I den beskriver hon mycket av det du känner (att strävan efter att vara perfekt överskuggar allt annat)
Jag tycker inte att det låter som om du älskar dig själv, ditt JAG. Återigen så är det något som jag inte kan tvinga på dig, men jag tror att det är där (och bara där) ditt problem ligger. Jag vet ju inte vad du väger, men jag gissar mig till att du har en hälsosam vikt, men att den inte är bra nog för dig. Du får banta så mycket du vill för min del, men jag kan tala om för dig med säkerhet att du börjar i fel ände? Om du verkligen vill bli frisk, så måste du göra upp med den här skiten. Du utkämpar ett krig mot dig själv som du aldrig kommer att vinna. Använd ditt liv och din energi till något bättre.
Jag har några konkreta tips som jag brukar tillämpa när jag känner att kärleken till mig själv börjar svalna.
1. Titta på en bild av mig själv som barn. Oskyldig och söt. Bebisar är perfekta, precis som det är (och det är vi fortfarande)
2. Ta ett träningspass i en kort topp, som visar magen (precis som den är). Tvinga dig själv att se stolt ut och dra inte ner toppen när den glider upp. Min mage är definitivt inte platt, men jag är stolt över den (och stolt över att jag ör stolt)). Killar ääääälskar rakryggade brudar med eller utan putmage.
3. Tänk på någon du älskar (ett syskon?). Vilka krav ställer du på den personen? Kräver du att den personen alltid är i topptrim? Kräver du att den personen är cool och har snygga kläder? Nix pix. Du VET mycket väl vad ÄKTA kärlek handlar om. Tilllämpa den på dig själv också!
4. Tänk den snyggaste tjejen du kan föreställa dig (jag exempelvis är tokig i Angelina Jolie). Visualisera den personens liv. Till vardags! Jag misstänker att Angelina är hungrig (och därmed småtjurig) i stort sett dygnet runt. Jag tror även att hon har en massa ytliga kindpussarkompisar som inte ens funderar över om de älskar henne för den hon är eller inte. Slutligen så tror jag att hon upplever väldigt mycket avundsjuka och det kan ju knappast vara lätt att hitta riktiga vänner då.
Blablabla. Nu har jag skrivit ett helt jävla testamente, IGEN.
Puss/Sofia
Alkohol och bulimi
Alkohol, ja... I mitt fall så är i stort sett varenda ordentlig fylla förenad med en heldag av fysiska matbegär av ENOOOORMA mått. Jag kan med lätthet (utan att kräkas) äta en pizza, ett Big Mac & co samt fem mellanmål bestående av allt som kommer i min väg; choklad, müsli och mackor. Framåt kvällen blir ångesten enorm. Hur kan jag utsätta mig för detta vanvett? Hur kan jag göra såhär mot mig själv efter allt jag käääääämpat för. Det är väldigt synd om mig kl. 21.00 en söndagskväll skall jag meddela... Ojojoj. Samma visa varenda gång. Jag festar loss och skiter i konsekvenserna. Jag är den som snarare bänkar mig vid en chipsskål än runt grogg-buffén. Redan samma natt blir jag lite fylle-mat-sugen och lommar iväg till Staoil för en mosbricka med extra gojs. Dagen därpå är det liksom inte ens någon idé att resonera med mig själv och framåt kvällen är jag övertygad om att jag antagligen gått upp minst tre kilo på en dag.
MÅNDAG MORGON: Fantastiska dag. Dagen då jag får alla svar!
Nej. Jag hade inte gått upp tre kilo denna vecka heller. (Möjligtvis ett, men det är nog mest vätska.)
Ja. Det var värt det. Lätt att det var. För visst hade vi kul på dansgolvet i lördagsnatten, och visst är det gött med räksallad kl. tre på natten!
Förmodligen känner du igen en del i det jag skrivit ovan... Kanske du tom skrattat lite för dig själv. Kanske är dina bakis-dagar (om du har sådana!) orgier av hetsätande och kompensation, kanske ligger du som en platt sill i soffan oförmögen att äta alls...
Alkohol ställer till det mer i vissa människors kroppar och hjärnor, och det är ett faktum som vi inte kan ändra på, hur gärna vi än vill.
Om du skall dricka (nu pratat jag alltså om de ordentliga fyllor, som några av oss vilsna själar tar oss ibland) så är här en liten komihåg (tidigare kallad order ;-)
1. Räkna inte kalorier. Varenda alkohol-kalori skall vara UTÖVER ditt dagsbehov av FAST FÖDA. Detta kommer du tjäna in i längden kalorimässigt, även om det tar emot.
2. Sluta larva dig. Så gott är det inte med vodka och lightläsk. Om du ändå skall dricka, så drick det som bjuds eller det du är sugen på och bespara dig dina fixa idéer just denna kväll.
3. Acceptera att det förbannade kaloriintaget totalt sett kommer att bli högre under denna och efterföljande (om du brås på mig) dag. Var beredd att låta det vara så och förstå att man inte kan dricka upp kakan och ha den kvar. Är du inte beredd att acceptera det, så låt bli att dricka och bespara dig själv massor av ångest.
4. Ha blocket redo när solen stiger den andra dagen. Mycket av begären kommer du att märka är fysiska och de beror på att hela kroppen är i obalans. Ge din kropp det den vill ha, men använd gärna ditt sunda förnuft (om du inte råkat glömma det i jackfickan på jackan, som naturligtvis hänger kvar i garderoben på gårdagens uteställe...) Många av sugen kommer du också märka är psykiska och beror helt säkert till stor del på att du har ångest över det faktum att vi ätit/druckit FÖÖÖÖÖR mycket och känner oss feta, fula och ofräscha. Antagligen så glömde vi tvätta bort sminket igår, smakar död sork i munnen och gått hem med fel person. Skippa DEN maten, och möt den ångesten på andra sätt.
5. Våga njut av att du hade riktigt kul också. Om du nu hadde det...
Kärlek
Sofia viker ut sig!
Föreställ dig en person i din närhet, som aldrig gjort dig illa eller sårat dig. Personen har snarare ställt upp för dig efter bästa förmåga och hans enda önskan har varit att du skall acceptera honom precis som han är, och låta honom vara. Men icke. Du skäller, skriker och slår. Du talar om för personen att om han hade varit annorlunda så hade ditt liv varit bättre. Skalan du placerar den här personen på, går från okej, men inte bra nog till att det inte finns någonting som är bra med den persoen.
NEEEJ! Vi som är så snälla, insiktsfulla och intelligenta, skulle naturligtvis aldrig göra något sådant mot någon. Vi som har kommit sååååå långt i vår personliga utveckling, skulle aldrig göra någon så illa. Eller?
Jag talar naturligtvis om våra kroppar. De som aldrig varit (och aldrig kommer att bli (?)) bra nog.
En förutsättning för att kunna njuta av livet och sin friskhet är att man lär sig att se skillnad på övervikt och underhudsfett. Jag har vägt både tio kilo mer och tio kilo mindre än vad jag gör idag, men först nu mår jag bra och älskar min friska och naturliga kropp! Eftersom problematiken sitter i huvudet, så sär det tyvärr inte så enkelt som att gå ner ett par kilo? Att börja banta när man har bulimi är dessutom ungefär lika lyckat som att hoppa bungyjump utan gummisnoddar. Det är helt enkelt dömt på förhand. I takt med att man blir frisk från bulimin, så försvinner eventuell övervikt naturligt.
Jag vet av erfarenhet att alla människor måste göra sin egen resa. Jag sket fullständigt i alla äckligt välmenande människor som sa att jag var fin som jag var och att naturliga kvinnor var vackrare än nerbantade kvinnor. Fuck them, jag ville vara smalast! Etftersom jag sket i dem, så förutsätter jag att ni skiter i mig, men jag hoppas i alla fall kanske kunna skynda på denna process hos någon av mina älskade läsare?
När jag själv var som allra mest kroppsfixerad så kunde jag känna att jag saknade referenser i media, eftersom alla är så grymt smala (oftast). Därför lägger jag ut en bild på min kropp, precis som den ser ut, för att underlätta för dem som inte får ordning på din kroppsuppfattning. Jag är 170 cm och väger 66 kilo, vilket ger ett BMI på 22.8 och som är helt normalt. Jag hade kunnat gå ner 12 kilo (till 54) och fortfarande vara normalviktig med ett BMI 18,7 (normalvikt innebär ett BMI mellan 18,5 och 25), men jag har faktiskt bättre saker för mig än att banta bort mitt liv och min tid. (Bör också tilläggas att jag kan gå upp sex kilo (till 72) och fortfarande vara normalviktig *Gött)
Kram från Sofia, 170 cm lång och 66 kilo lätt.
Ps. Jag letar efter fem frivilliga tjejer som kan tänka sig att låta sig intervjuas ang. sin bulimi. Det är en släkting till mig som skriver en uppsats om skönhetsidealens samband med ätstörningar. Jag tycker det är bra att ätstörningsproblematiken upmärksammas och hoppas att några av er känner att ni skulle klara av det.
Du får vara hur frisk/sjuk/smal/tjock/lycklig/olycklig/gammal/ung som helst (det enda kravet är att du är tjej). Intervjuerna kan ske anonymt, via mail (genom mig, så bara jag får se er riktiga mail-adress) eller per telefon eller live. Släng iväg ett e-mail till [email protected] om du känner dig manad! ds.
GIRRRRRLPOWER!
Jag hatar inte män, jag skyller inte min sjukdom på män, och jag vet att de flesta män älskar hälsosamma kurvor. Detta inlägg är inte menat som en provokation, utan är skrivet för att ge dig en ny vinkel. Ätstörningar har nämligen en social aspekt, och handlar inte bara om känslor och ångest...
Visst har vi bantat i tio år och visst vill vi vara smala, men vi är ju inte sånna. Sådana där korkade brudar som bantar för att passa in i samhället och för att få bekräftelse av anabolastinna bilmekaniker på krogen? Nähä. Vi har ofta stil vi och vi vet vad vi tycker om mode och ideal. Många av oss kallar oss för feminister, och detta gör det ju än mer komplicerat? HUR i hela fridens namn skall vi kunna förklara för världen att vi inte är SÅNNA!?
(en SÅN) Nu lugnar vi ner oss en smula och vågar se att vi är offer. Vi är sånna. Vi bantar och bantar och bantar för att passa in i en mall och för att vi tror att ett helt samhälle förväntar sig det av oss. Men: Det är helt okej att inte leva som man lär alltid. Vi är offer för ett ideal som egentligen inte har något värde i sig. De flesta av oss är inte så överviktiga så att det hindrar oss från att leva normala liv, och killarna skiter ju i vilket (för det tycker att vi är såååå fina precis som vi är). Och ärligt... De flesta av oss kommer aldrig att bli fotomodeller eller mannekänger hur smala vi än blir (och där med tjäna en massa pengar på revbenen som pickar fram).
(en lyckligt lottad som tjänar pengar på att vara smal) VAD vill vi åt, dååhh?
Jo. Social status och inget annat. Skyll du på att du vill må bra och vara hälsosam, men skit på dig, för du vet att du bara ljuger för dig själv. Det finns ingenting hälsosamt i att pina sin kropp till bristningsgränsen och sedan hetsäta socker och fett och kräkas upp det. Nej. Vi vill synas på mingelbilder tillsammans med andra människor som också är lyckade och perfekta.
(Perfekta människor) Vi vill trippa runt på stan och se ut som just vi råkade födas med obegränsade ekonomiska tillgångar, IQ Mattebok och gener som skriker HÄLSA. Varför? Jo, för vi är formade till det. Hela samhället bygger på att vi inte skall vara nöjda med oss själva.
Skäll gärna på mig, men en hungrig och osäker kvinna är en ofarlig kvinna och farliga kvinnor skapar obalans i gubbsverige. Om du vill läsa mer om denna komplexa geggamojja så rekomenderar jag
Naomi Wolfs bok Skönhetsmyten. Den är tung och full med fakta och om du inte orkar det så kan du försöka besvara nedanstående frågor:
# Visste du att på 20-talet, då kvinnor började kräva rösträtt i USA och i delar av Europa, så skapades de första bantningsartiklarna i amerikanska veckotidningar och hela 20- och 30-talet blev en period då man skulle vara smal och idealet var pojklikt och platt?
(Greta Garbo 1920-tal) # Visste du att när kvinnorna lugnat ner sig igen, framåt femtiotalet, så blev idealet kurvigt igen?
(Marilyn Monroe 1950-tal)# Visste du att i slutet av 60-talet, när kvinnor ville ut på manligt dominerade arbetsområden, lansedares Twiggy-idealet? En slump?
(Twiggy 1960-tal)# Visste du att Fröken Sverige 2004 har växt åtta centimeter på längden och gått ner sexton kilo sedan hon vann 1951?
(171 cm/68 kg 1951) 
(178 cm/52 kg 2004)# Visste du att platt mage på kvinnor är vansinnigt farligt, eftersom det kräver att vi bantar bort vårt underhudsfett, och därmed vårt naturliga skydd?
(OHÄLSOSAM kvinna).# Visste du att undervikt är vanligare än övervikt bland kvinnor mellan 15 och 24?
# Visste du att många av de män som har inflytande över modeindustrin (och därmed kroppsidealen) är homosexuella, och tänder på MÄN och inte kvinnor?
# Visste du sextiosex procent av Sveriges kvinnor önskar att de var lite smalare (och kan därför inte säga att de är helt nöjda med sig själva). Siffran bland kvinnor under 30 är antagligen mycket högre än så?
# Visste du att livet blir mycket roligare om tycker om sig själv?
(HÄLSOSAM kvinna)# Visste du att skönhetsinustrin omsätter 668 MILJARDER kronor varje år i världen, varav ca en fjärdedel går till plastikoperationer (och att det därmed finns ENORMA ekonomiska intressen i att Du och jag inte accepterar oss själva som vi är)?
# Ställer du upp på det? Egentligen?
Avslutar med en hyllning till DOVE, och jag vill UPPMANA ALLA ATT KÖPA DERAS PRODUKTER!
Kram från mig
Påminnelse
Alla som har bulimi är inte likadana, även om det kan låta så när jag skriver mina inlägg. Anledningen till att det ibland låter så är att jag av erfarenhet vet att vissa drag är särskilt vanliga och typiska för oss som utvecklar bulimi.
Om det är sjukdomen som formar oss att tänka på ett visst sätt om det är en viss typ av människor som utvecklar bulimi kan inte jag svara på, men jag har valt at tro på det senare alternativet. Jag hoppas inte jag får någon professor efter mig nu, men detta svart-eller-vitt-tänkandet är något jag nästan alltid stöter på hos tjejer (och killar) med bulimi.
Jag kan bara förklara det som en oförmåga att låta livet vara ?lagom?. Vi vill inte vara lagom, vi vill vara bäst! Det räcker sällan för oss att ligga innanför ramen för vad som anses vara en hälsosam vikt, vi vill ligga i NEDERKANT (eller strax under). Att träna en gång i veckan eller två ger oss bara dåligt samvete över att vi inte tränar tre eller fyra gånger istället (och då kan det ju lika gärna va!). Att äta en glass på stan en varm sommardag (med gott samvete) kommer inte på fråga! Glass är onödigt gift och sådant man bara äter hemma bakom stängda gardiner. Och då äter man INTE bara EN? När spelade vi TP eller Monopol senast? Var vi megataggade i början för att tröttna och kanske ge upp så fort vi insåg att vi inte skulle vinna?
Detta är något jag tjatar om, men det är en viktig aspekt. Vi kommer aldrig att bli friska så länge vi inte vågar förstå att ?frisk? innebär just? LAGOM. Lagom mycket fett på kroppen, lagom många springrundor och choklad lagom ofta och i lagom mängd.
Det bästa är att ganska lätt fixat? Det räcker nämligen att vi blir MEDVETNA om att vi fungerar på detta sätt, vi behöver nödvändigtvis inte ändra på oss, och absolut inte just nu.
Ex. Du har inte tränat på två månader och har massor av ångest över det (denna ångest dämpas som vanligt genom att hetsäta). Du behöver i det här läget inte ta tag i dig själv och börja träna, men genom att bli medveten om att du tänker svart-eller-vitt (träna massor eller inget alla), så kan du bespara dig själv en massa ångest. Kanske du lär dig att njuta av att träna en gång varannan vecka och ser att det är mycket bättre än ingenting, eller så kanske du lär dig tänka att ok. Jag är en person som har väldigt svårt att komma iväg till gymmet och då är det väl så och jag tänker inte slå på mig själv med piska för det.
Kram
Brev
Idag har jag valt att publicera två av de mailkonversationer som jag haft med unga tjejer som lider av bulimi (tjejerna har naturligtvis godkänt publiceringen!). Adressen är [email protected]:
Brev 1
Hej Sofia!
Först och främst vill jag tacka dig för att du skriver din blogg. Genom den har jag fått massvis med bra tips och motivation till att bli bättre från mina ätstörningar. Jag har långt ifrån lika lång historia som de flesta, eftersom jag bara har haft bulimi i 2 år. Efter ett och ett halvt år utav dagliga kompensationer fick jag nog och har nu lyckats hålla mig borta från toaletten i ca 3 veckor. Tror att det var kombinationen utav din blogg och boken 'Mattillåtet' (som du rekommenderade) som gav mig den extra motivationen och energin för att försöka bryta mönstret en gång för alla. Känner verkligen av en av de 'bieffekter' som 'Mattilåtet' nämnde när man slutade kräkas och det är att jag är otroligt kissnödig.
I alla fall, förutom att tacka dig för allt, vill jag be dig om råd. Det är nämligen så att jag insåg att jag sökte någon form utav kick när jag hetsåt. Ibland var det maten jag ville åt och ibland var det själva kompensationen som tillfredställde mig. Idag var jag på väg att få ett återfall, men stannade upp just när jag hade inlett min 'ätning'. I vanliga fall skulle jag ha kunnat få i mig uppemot tio mackor + en massa fil och flingor, men kom på mig själv efter tre mackor och en liten skål fil och flingor. Kände då att jag försökte få den där 'kicken', men den kom aldrig. Så, till min fråga. Har du något knep för att antingen undvika impulserna efter att få kicken eller något substitut till att få en kick? Träning brukar ge mig liknande känsla, men det är inte alltid man har tid till ett helt träningspass.
Återigen, TACK för allt!
Många Kramar
Svar
Hej
Du är ju helt klart inne på rätt spår och jag blir lipfärdig av glädje när jag hör att jag gör nytta...
Du är i en tidig fas av tillfrisknandet, och just nu använder du dig av vad jag brukar kalla "vita knogar". Det är när man med viljestyrka låter bli att kräkas (man kämpar emot så knogarna vitnar :-) Det är en jättebra början, men det kan hända att du åker dit både en och tusen gånger innan du är fri. Lova mig att du inte ger upp för det!
Din fråga "hur gör jag för att inte få impulsen att hetsäta/kopmensera", skulle jag vilja översätta till "hur gör jag för att hantera de känslor som ger mig impulsen att vilja hetsäta/kompensera".
Svaret på frågan är att det kan variera jättemycket vad det är som din kropp och hjärna egentligen vill, men som du översätter med "impulsen att hetsäta/kompensera". Allt från att grina en skvätt, äta mat, meditera/lugna ner sig, träna, sova etc. Blocket som jag tjatar så om i min blogg (läs inlägget "varsågod, här är lösningen) är personligen mitt bästa redskap. Genom att skriva ner impulsen man får och översätta känslan på pappret (vad är det EGENTLIGEN jag känner och behöver), så brukar lusten att hetsäta bli mindre och man får lite tid att lista ut vad man behöver i stället. För mig är det viktigt att göra detta, snarare än att äta (ibland är ju faktiskt suget ett tecken på att man inte ätit ordentligt och då skall man ju naturligtvis äta), eftersom att äta på alla impulser (även om man äter lite) och inte kompensera på lång sikt leder till viktuppgång, som i sin tur bäddar för återfall.
Det är ju en stor fördel att du bara kräkts i två år! Du är grym som vaknar upp så tidigt och tro mig, du besparar dig själv många, många år av lidande!
Kram Sofia
Brev 2
hej!
jag är 21 år (fyller 22 i år).
jag har haft ätstörningar fram o tillbaka sedan jag var 12 år ungefär. det är dock bara typ de senaste 3 åren jag har börjat kräkas. i början var det någonting jag gjorde bara någon gång ibland, när jag tyckte att jag hade ätit för mycket. det kunde gå flera veckor mellan gångerna. sen blev det mer o mer. men det var nog först i somras som det ökade o blev till ett problem. sen har det ökat mer o mer sen dess, tills nu, när det knappt går en dag utan att jag spyr. varje söndag så tänker jag såhär; NU ska jag sluta kräkas. nu denna vecka ska jag börja träna, äta regelbundet och INTE kräkas mer. det brukar hålla en dag. på tisdagen brukar jag ligga där igen, med huvudet i toalettstolen o tycka synd om mig själv. har kommit på de senaste tisdagarna vad det är som får mig att vilja kräkas igen. det är att jag inte klarar av att känna mig så tjock. efter all mat jag behöll under måndagen så står ju magen rakt ut. jag klarar inte av det, jag får panik, jag känner mig så fruktansvärt tjock o uppsvullen. sanningen är att jag har varit underviktig väldigt många år. det är först det senaste året som jag har gått upp till normalvikt. jag är 159 cm o väger nu 48 kg. men nu har tankarna börjat komma igen på att vilja gå ner i vikt. eftersom jag har gått upp typ 10 kg sen i augusti så är det många klädesplagg som jag inte kan ha längre. nu har tankarna börjat tala omför mig att jag ska gå ner till 45. jag vill träna ca 4 dagar i veckan, o gå morgonpromenad varje dag. så ser mina planer ut på söndagarna. men dom brukar ju gå i stöpet ungefär samtidigt som när jag kräks första gången på veckan. när jag har kräkts på tisdagen brukar jag oftast tänka att nu är hela veckan förstörd, nu kan jag lika gärna kräkas resten av veckan också... så sitter jag där på söndagen o gör nya planer inför mitt NYA kräkfria liv. jag KAN inte sluta kräkas, eftersom jag varje tisdag känner mig så jävla uppblåst och tjock. jag vet att man bir uppblåst de första dagarna när man slutar kräkas på grund av allt vatten som kroppen samlar, men det hjälper inte att tänka att det bara är vatten.
hittade din blogg ganska nyligen, och har läst igenom alla inlägg väldigt snabbt. det är så fruktansvärt mycket man känner igen sig i. men jag avundas dig. att du har den styrkan. den styrkan som jag int ehar. som jag VILL ha. jag orkar inte kräkas mer. jag orkar inte gömma mig, smyga iväg, ljuga, kräkas, äta! jag vill bli frisk. men alltför ofta så tappar jag motivationen. jag kan inte bli frisk.. jag har försökt så många gånger, o det har inte lyckats.... så varför försöka igen???
ja vet egentlogen inte varför jag skriver till dig. det är nog mest för att få några tips från en som har varit där själv, som tagit sig upp till ytan.
jag avundas din styrka!
varma hälsningar
Svar:
Hej och tack för ditt brev!
Först och främst så blir jag lite mallig när du säger att du avundas mig för att jag kommit så långt. å andra sidan så avundas jag dig för att du kommit längre än vad jag hade gjort när jag var lika gammal som du! Jag läser mellan raderna att du även har en lättare depression, och jag vet av erfarenhet att allt går lite extra trögt då.
När jag läser ditt brev, så ser jag direkt vad som är ditt (just nu) huvudsakliga problem. Du har ett BMI (body mass index) på 19, vilket är undervikt för en kvinna i din ålder. Du har kroppen hos en normalviktig sjuttonåring ungefär. Att du inte "lyckas" gå ner i vikt är helt enkelt att din kropp kämpar för livet just nu för att inte tappa ett gram till. "Men duuuuuuuu är ju inte tjock, sluta!" Säger folk, utan att fatta att det inte spelar ett skit roll vad de säger, men jag vet vad jag pratar om. Du är smal just nu, väldigt smal (du behöver inte lyssna på det örat om du inte vill) men du är i den absoluta underkanten för vad som anses hälsosamt.
I ditt fall måste du göra ett val, här och nu. Antingen ge gärnet och gå ner till dina 45 kilo (vilket ger dig ett BMI på 17,5 som likställs med hälsoskadlig undervikt), eller bestämma dig för att du vill bli frisk från din bulimi, och därmed vara tvungen att gå den jobbiga vägen (att lära sig acceptera sin kropp).
Om du väljer alternativ två (och jag garanterar dig att det inte finns något tredje val eller mellanting), så är jag mer än villig att stötta dig. Det svåraste i detta är att VÅGA VILJA börja älska sig själv som man är, men när man kommit över den gränsen så är halva arbetet gjort.
Det finns två böcker som jag vill att du köper (och läser). Mattillåtet av Gisela van der Ster och Normal och fin av Caroline Eriksson. Investera dessa hundralappar och tid i dig själv, för det är du värd!
KRAM/Sofia
Fortsättning på föregående brev:
Hej!
är glad för att du svarade, känns bra!
känns konstigt att du avundas mig, för känns inte som om jag har kommit så himla långt faktiskt... känns ganska dött just nu. hur förstår du att jag har en lätt depression? äter lyrica just nu, har presis höjt dosen, får se om det hjälper något.
är väldigt svårt för mig att lyssna, och att TRO på dig när du säger att jag är smal. jag tycker ju absolut inte att jag är det. jag vill träna mer, jag vill få en fin kropp. speciellt mycket har jag hakat upp mig på magen, som jag inte alls tycker är fin just nu. vill få en fin mage, vill ha rutor! tycker verkligen inte alls om min kropp just nu. tycker inte om att alla de kilona jag har gått upp har satt sig på höfterna. har ju mer former nu än vad jag hade innan, och däet är det jag int etycker om. har en tjejkompis som är nästan helt rak, utan några former alls typ, och det tycker jag är jättefint. hon å andra sidan tycker ju inte alls om det.
jag VILL verkligen bli frisk från bulimin, men just nu känns det nästan omöjligt att kunna börja älska sig själv. jag vet inte hur jag skulle kunna klara av att börja lita på att vilket int ebara rusar iväg så fort jag slutar kräkas o slutar tänka på vad jag sstoppar i mig. jag tycker ju inte ens om min kropp nu, så hur skulle jag kunna göra det med några kilo plus till?
har redan boken mattillåtet, och den tycker jag väldigt mycket om. ska ta o kolla efter den andra boken också, redan nu!
är återigen så glad att du svarade, känns bra!
kram!!!
Svar:
Hej!
Jag kan inte tvinga dig att älska dig själv, det är ett hårt arbete som du måste göra själv. Det är mycket enklare att hata sig själv än tvärt om. Kvinnor har sk underhudsfett som finns för att skydda oss och våra framtida barn i magen. Detta underhudsfett är jätteviktigt och gör det i stort sett omöjligt att få rutor på magen. Rutor på magen är något som passar på killar, och sluta upp med att kasta bort ditt liv på att jaga sådana, ditt liv är för världefullt för det.
Kram Sofia
Magrutor är sexigt. Så länge de sitter på en man.
Själv föredrar jag att vara kvinna!
Viktig vikt
1. Köpa en snickers på fikarasten.
2. Sorg över att jag hade gått upp et kilo i morse och en känsla av uppgivenhet.
Trötthet över att vara tillbaka i skolbänken.
3. Köpte ingen snickers, (för jag kom på att det kanske inte är lösningen på ovenstående känslor)
Om att tappa motivationen
Bra! Då är du ju precis en av dem som jag vänder mig till! Du är på pricken lik mig själv i ditt beteende.
Allting har alltid varit svart eller vitt i mitt huvud och antingen så har jag levt på nyttiga proteiner, sunda oljor, långsamma kolhydrater och tränat som en tok, eller så har jag suttit hemma i min soffa med gardinerna fördragna och grinat, ätit, spytt och tänkt att det inte finns någon lösning på mina problem.
Jag tänker fortfarande ofta i svart eller vitt, men idag är jag mer medveten om det, och kan därmed ha lite distans till det hela. Till exempel så älskar jag att planera inför mitt bröllop (som INTE är på gång!! :-) så fort allt fungerar som det skall mellan mig och J, men så fort vi bråkar eller är oense om minsta lilla så; Nej. Det kommer aaaaaaaldrig att funka. Lika bra att jag gör slut. Att gifta sig eller göra slut, alltså, ingenting där emellan. Hahaha. Som jag tidigare skrivit så är insikten om vad frisk faktiskt betyder nästan lika stor som att faktiskt bli det. Jag accepterar mina tankar idag och har tålamod med att jag varannan dag tycker att jag ser ut som en griskulting färdig att serveras helstekt, för att nästa dag se mig i spegeln och tycka att jag är världens sexigaste pingla. Sällan något mellanting. Jag accepterar mitt sätt att vara (mig själv) idag, utan att äta på känslorna, villket är en del i att bli frisk. Vi kommer antagligen alltid att fungera på det här sättet, så är det bara. Det kommer att ge oss en del problem i livet men det kommer också att bjuda oss på många äventyr och vi kommer att vinna i längden. Allså. Det är inte vår personlighet vi skall ändra på, utan vårt sätt att se på vår personlighet och vårt sätt att behandla starka känslor.
Att du kanske tappat sugen nu är bara ett bevis på att du är på rätt väg, hur kontigt det än låter. Vägen ser ut såhär och den är rätt lång. Men vi har ju hela livet på oss, eller hur ;-)
Fröt är sått och resan påbörjad och det finns ingen återvändo.
!Känns allt hopplöst? Jag har skapat en speciell mailadress för att kunna ha personlig mailkontakt med mina läsare. Jag kommer att läsa alla brev och svara efter bästa förmåga. Adressen är [email protected] och den är alltså till endast för er som HAR bulimi eller har någon närstående som lider och är i behov av hjälp. Är du bara nyfiken och vill veta mer om sjukdomen så rekommenderar jag Riksföreningen anorexi- och bulimi-kontakt. Om du har ris eller ros till bloggen så skriv det istället som en kommentar till aktuellt inlägg.
Kram, Sofia
Människovärdet. Om att värdera sig själv på rätt villkor.
En sak som jag äntligen börjar lära mig (men gud så svårt det är) är mitt s.k. människovärde. Det låter ju fint. Alla människor är lika mycket värda. Det tycker ju vi också, och lägger ett par kronor i burken på ICA som det står rädda barnen på. Men stopp! Vad är det egentligen det betyder? Blanda inte ihop det med mänskliga rättigheter (som ju självklart också är viktiga).
Människovärde handlar om rätten att få vara precis den man är och bli älskad, respekterad och accepterad precis så. Människovärdet är något man föds med och det påverkas inte av bra betyg eller en känsla för trender.
Jag kommer alltid att sträva framåt och försöka nå nya mål när det gäller både vårgarderoben och mitt utseende. Det som är så enormt skönt är att det (som vanligt) inte motsäger sig varandra. Det handlar om att inte värdera sig själv utifrån dessa aspekter, utan se dem som en krydda i tillvaron, grädden på moset! Jag kommer aldrig att sluta läsa Klick eller googla på Britney. Jag älskar att göra mig snygg och jag kommer alltid (?) att vara mån om mitt utseende. Men bortom detta, har jag äntligen lärt mig att det finns en plattform, mitt människovärde.
Vi vet ju alla hur världen ser ut idag, och att kräva att alla andra plötsligt skall börja älska en för den man är väl kanske att klämma väl hårt? Vi kan heller inte kräva av oss själva att helt plötsligt sluta värdera oss själva efter sådant som alltid varit självklart för oss;
hur smala vi är, hur bra betyg vi har, vilken utbildning vi har, hur socialt kompetenta vi är och hur bra vi är på att passa in i olika grupper och sammanhang, hur stolta våra föräldrar är över oss, hur bra vi är på att inte kläcka ur oss töntiga kommentarer, hur bra vi är på att förutse höstens modefärger, hur ofta vi tränar, vilken typ av träning man tränar, om vi har rätt träningsskor till rätt sorts träningspass, vilka politiska partier vi röstar på, hur allmänbildade vi är och om vi är snälla och omtänksamma medmänniskor. Att bli medveten om att det finns något helt annat att värdera är en bra början, även om det tar lång tid för en sådan pollett att trilla ner. DET ÄNDA SOM PÅVERKAR MÄNNISKOVÄRDET ÄR FAKTUM ATT DU EN GÅNG FÖDDES, och när vi vågar älska oss själva fullt ut helt enkelt för att vi är värda att älskas, så är det mycket roligare att gå till gymmet. Jag lovar! Faktum är att en förutsättning för att man skall kunna ta sig ur en ätstörning är att man innerst inne tycker att man förtjänar att bli frisk. (Smisk har vi ju redan testat i många år, och det funkar ju bara i max tre månader, och då pratar vi en lång period)
Vad man kan göra för att skynda på denna process är att plocka fram (eller maila mamma eller pappa efter ett) ett foto av sig själv som barn. Titta på den lilla snorvalpen och försök förstå att den förtjänar att älskas bara för att den existerar. Snorvalpen är du!
Mina läsare
Ledsen att det dröjt. Det har varit någon form av renoveringsarbete på portalen.
Ändring frånåme nu. Skall skriva oftare. Därför att det ger mig så enormt mycket och därför att jag själv mår så bra av det. Vill passa på att skriva hur glad jag är över alla mina ärliga, kloka, sjuka, friska, tjocka, smala och underbara läsare. Jag vill också uppmana er att kommentera mina inlägg. Jag menar inte att ge er ett extra måste, utan snarare så ber jag er att aldrig hålla igen i rädsla för att ta för mycket plats eller på grund av någon känsla av att det ni känner inte har någon betydelse.
Jag hjälper er i min blogg, och ni hjälper mig, och varandra genom att skriva kommentarer till mina inlägg.
Skriver Snart igen. Kärlek.
