bulimifri

Idag har jag valt att publicera två av de mailkonversationer som jag haft med unga tjejer som lider av bulimi (tjejerna har naturligtvis godkänt publiceringen!). Adressen är [email protected]:


Brev 1

Hej Sofia!
Först och främst vill jag tacka dig för att du skriver din blogg. Genom den har jag fått massvis med bra tips och motivation till att bli bättre från mina ätstörningar. Jag har långt ifrån lika lång historia som de flesta, eftersom jag bara har haft bulimi i 2 år. Efter ett och ett halvt år utav dagliga kompensationer fick jag nog och har nu lyckats hålla mig borta från toaletten i ca 3 veckor. Tror att det var kombinationen utav din blogg och boken 'Mattillåtet' (som du rekommenderade) som gav mig den extra motivationen och energin för att försöka bryta mönstret en gång för alla. Känner verkligen av en av de 'bieffekter' som 'Mattilåtet' nämnde när man slutade kräkas och det är att jag är otroligt kissnödig.
I alla fall, förutom att tacka dig för allt, vill jag be dig om råd. Det är nämligen så att jag insåg att jag sökte någon form utav kick när jag hetsåt. Ibland var det maten jag ville åt och ibland var det själva kompensationen som tillfredställde mig. Idag var jag på väg att få ett återfall, men stannade upp just när jag hade inlett min 'ätning'. I vanliga fall skulle jag ha kunnat få i mig uppemot tio mackor + en massa fil och flingor, men kom på mig själv efter tre mackor och en liten skål fil och flingor. Kände då att jag försökte få den där 'kicken', men den kom aldrig. Så, till min fråga. Har du något knep för att antingen undvika impulserna efter att få kicken eller något substitut till att få en kick? Träning brukar ge mig liknande känsla, men det är inte alltid man har tid till ett helt träningspass.
 
Återigen, TACK för allt!
 
Många Kramar




Svar

Hej

Du är ju helt klart inne på rätt spår och jag blir lipfärdig av glädje när jag hör att jag gör nytta...

Du är i en tidig fas av tillfrisknandet, och just nu använder du dig av vad jag brukar kalla "vita knogar". Det är när man med viljestyrka låter bli att kräkas (man kämpar emot så knogarna vitnar :-) Det är en jättebra början, men det kan hända att du åker dit både en och tusen gånger innan du är fri. Lova mig att du inte ger upp för det!

Din fråga "hur gör jag för att inte få impulsen att hetsäta/kopmensera", skulle jag vilja översätta till "hur gör jag för att hantera de känslor som ger mig impulsen att vilja hetsäta/kompensera".

Svaret på frågan är att det kan variera jättemycket vad det är som din kropp och hjärna egentligen vill, men som du översätter med "impulsen att hetsäta/kompensera". Allt från att grina en skvätt, äta mat, meditera/lugna ner sig, träna, sova etc. Blocket som jag tjatar så om i min blogg (läs inlägget "varsågod, här är lösningen) är personligen mitt bästa redskap. Genom att skriva ner impulsen man får och översätta känslan på pappret (vad är det EGENTLIGEN jag känner och behöver), så brukar lusten att hetsäta bli mindre och man får lite tid att lista ut vad man behöver i stället. För mig är det viktigt att göra detta, snarare än att äta (ibland är ju faktiskt suget ett tecken på att man inte ätit ordentligt och då skall man ju naturligtvis äta), eftersom att äta på alla impulser (även om man äter lite) och inte kompensera på lång sikt leder till viktuppgång, som i sin tur bäddar för återfall.

Det är ju en stor fördel att du bara kräkts i två år! Du är grym som vaknar upp så tidigt och tro mig, du besparar dig själv många, många år av lidande!

Kram Sofia



Brev 2

hej!

jag  är 21 år (fyller 22 i år).
jag har haft ätstörningar fram o tillbaka sedan jag var 12 år ungefär. det är dock bara typ de senaste 3 åren jag har börjat kräkas. i början var det någonting jag gjorde bara någon gång ibland, när jag tyckte att jag hade ätit för mycket. det kunde gå flera veckor mellan gångerna. sen blev det mer o mer. men det var nog först i somras som det ökade o blev till ett problem. sen har det ökat mer o mer sen dess, tills nu, när det knappt går en dag utan att jag spyr. varje söndag så tänker jag såhär; NU ska jag sluta kräkas. nu denna vecka ska jag börja träna, äta regelbundet och INTE kräkas mer. det brukar hålla en dag. på tisdagen brukar jag ligga där igen, med huvudet i toalettstolen o tycka synd om mig själv. har kommit på de senaste tisdagarna vad det är som får mig att vilja kräkas igen. det är att jag inte klarar av att känna mig så tjock. efter all mat jag behöll under måndagen så står ju magen rakt ut. jag klarar inte av det, jag får panik, jag känner mig så fruktansvärt tjock o uppsvullen. sanningen är att jag har varit underviktig väldigt många år. det är först det senaste året som jag har gått upp till normalvikt. jag är 159 cm o väger nu 48 kg. men nu har tankarna börjat komma igen på att vilja gå ner i vikt. eftersom jag har gått upp typ 10 kg sen i augusti så är det många klädesplagg som jag inte kan ha längre. nu har tankarna börjat tala omför mig att jag ska gå ner till 45. jag vill träna ca 4 dagar i veckan, o gå morgonpromenad varje dag. så ser mina planer ut på söndagarna. men dom brukar ju gå i stöpet ungefär samtidigt som när jag kräks första gången på veckan. när jag har kräkts på tisdagen brukar jag oftast tänka att nu är hela veckan förstörd, nu kan jag lika gärna kräkas resten av veckan också... så sitter jag där på söndagen o gör nya planer inför mitt NYA kräkfria liv. jag KAN inte sluta kräkas, eftersom jag varje tisdag känner mig så jävla uppblåst och tjock. jag vet att man bir uppblåst de första dagarna när man slutar kräkas på grund av allt vatten som kroppen samlar, men det hjälper inte att tänka att det bara är vatten.

hittade din blogg ganska nyligen, och har läst igenom alla inlägg väldigt snabbt. det är så fruktansvärt mycket man känner igen sig i. men jag avundas dig. att du har den styrkan. den styrkan som jag int ehar. som jag VILL ha. jag orkar inte kräkas mer. jag orkar inte gömma mig, smyga iväg, ljuga, kräkas, äta! jag vill bli frisk. men alltför ofta så tappar jag motivationen. jag kan inte bli frisk.. jag har försökt så många gånger, o det har inte lyckats.... så varför försöka igen???

ja vet egentlogen inte varför jag skriver till dig. det är nog mest för att få några tips från en som har varit där själv, som tagit sig upp till ytan.

jag avundas din styrka!

varma hälsningar



Svar:

Hej och tack för ditt brev!

Först och främst så blir jag lite mallig när du säger att du avundas mig för att jag kommit så långt. å andra sidan så avundas jag dig för att du kommit längre än vad jag hade gjort när jag var lika gammal som du! Jag läser mellan raderna att du även har en lättare depression, och jag vet av erfarenhet att allt går lite extra trögt då.

När jag läser ditt brev, så ser jag direkt vad som är ditt (just nu) huvudsakliga problem. Du har ett BMI (body mass index) på 19, vilket är undervikt för en kvinna i din ålder. Du har kroppen hos en normalviktig sjuttonåring ungefär. Att du inte "lyckas" gå ner i vikt är helt enkelt att din kropp kämpar för livet just nu för att inte tappa ett gram till. "Men duuuuuuuu är ju inte tjock, sluta!" Säger folk, utan att fatta att det inte spelar ett skit roll vad de säger, men jag vet vad jag pratar om. Du är smal just nu, väldigt smal (du behöver inte lyssna på det örat om du inte vill) men du är i den absoluta underkanten för vad som anses hälsosamt.

I ditt fall måste du göra ett val, här och nu. Antingen ge gärnet och gå ner till dina 45 kilo (vilket ger dig ett BMI på 17,5 som likställs med hälsoskadlig undervikt), eller bestämma dig för att du vill bli frisk från din bulimi, och därmed vara tvungen att gå den jobbiga vägen (att lära sig acceptera sin kropp).

Om du väljer alternativ två (och jag garanterar dig att det inte finns något tredje val eller mellanting), så är jag mer än villig att stötta dig. Det svåraste i detta är att VÅGA VILJA börja älska sig själv som man är, men när man kommit över den gränsen så är halva arbetet gjort.

Det finns två böcker som jag vill att du köper (och läser). Mattillåtet av Gisela van der Ster och Normal och fin av Caroline Eriksson. Investera dessa hundralappar och tid i dig själv, för det är du värd!


KRAM/Sofia






Fortsättning på föregående brev:

Hej!

är glad för att du svarade, känns bra!

känns konstigt att du avundas mig, för känns inte som om jag har kommit så himla långt faktiskt... känns ganska dött just nu. hur förstår du att jag har en lätt depression? äter lyrica just nu, har presis höjt dosen, får se om det hjälper något.

är väldigt svårt för mig att lyssna, och att TRO på dig när du säger att jag är smal. jag tycker ju absolut inte att jag är det. jag vill träna mer, jag vill få en fin kropp. speciellt mycket har jag hakat upp mig på magen, som jag inte alls tycker är fin just nu. vill få en fin mage, vill ha rutor! tycker verkligen inte alls om min kropp just nu. tycker inte om att alla de kilona jag har gått upp har satt sig på höfterna. har ju mer former nu än vad jag hade innan, och däet är det jag int etycker om. har en tjejkompis som är nästan helt rak, utan några former alls typ, och det tycker jag är jättefint. hon å andra sidan tycker ju inte alls om det.

jag VILL verkligen bli frisk från bulimin, men just nu känns det nästan omöjligt att kunna börja älska sig själv. jag vet inte hur jag skulle kunna klara av att börja lita på att vilket int ebara rusar iväg så fort jag slutar kräkas o slutar tänka på vad jag sstoppar i mig. jag tycker ju inte ens om min kropp nu, så hur skulle jag kunna göra det med några kilo plus till?

har redan boken mattillåtet, och den tycker jag väldigt mycket om. ska ta o kolla efter den andra boken också, redan nu!

är återigen så glad att du svarade, känns bra!

kram!!!




Svar:

Hej!
 
Jag kan inte tvinga dig att älska dig själv, det är ett hårt arbete som du måste göra själv. Det är mycket enklare att hata sig själv än tvärt om. Kvinnor har sk underhudsfett som finns för att skydda oss och våra framtida barn i magen. Detta underhudsfett är jätteviktigt och gör det i stort sett omöjligt att få rutor på magen. Rutor på magen är något som passar på killar, och sluta upp med att kasta bort ditt liv på att jaga sådana, ditt liv är för världefullt för det.
 
Kram Sofia

                 
Magrutor är sexigt. Så länge de sitter på en man.
Själv föredrar jag att vara kvinna!