bulimifri

Long time no seen... Om en vecka börjar skolan och jag längtar tillbaka till vardagen. Längtar efter rutiner, träning och åtta timmars sömn per natt.

Första utkastet av boken är färdigt. Nästan alla modeller är färdigfotade och boken kommer att uttrycka allt jag vill ha sagt, på ett mer samlat sätt än mitt snurriga, vulgära och dyslektiska sätt att blogga på ;-)

Nu är det diverse finslipningar kar att göra, och, naturligtvis att distrubiera boken. Jag kommer att prioritera den framför bloggandet tills den är klar, och hoppas att ni ser fram emot den och att ni fortsätter att läsa gamla blogginlägg under de stunder som det känns som värst.

Jag har skapat ännu en blogg. Denna blogg har adressen http://bulimifricomunity.blogg.se/ och jag har tänkt att ni (och jag ibland) skall skriva den tilsamans. Denna blogg redigeras via http://www.blogg.se/

Användarnamn: [email protected]
Lösenord:            bulimifri



Jag har ingen aning om ifall det kommer fungera, men min förhoppning är att detta kan bli en mötesplats för oss som lider, där vi kan stötta varndra och som samtidigt kan läsas och kommenteras av allmänheten.

Kram

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


I min bok kommer jag att presentera sjutton steg ut ur bulimin. Här är ett smakprov!


Steg 1:

För att bli frisk så måte man ha något att tillfriskna ifrån. Många av oss har kommit så långt att vi redan pratat med någon närstående och andra har inte ens erkänt för sin dagbok ännu. Förnekelsen är kroppens viktigaste psykiska skyddsmekanism och den arbetar så det ryker när det gäller just denna sjukdom. Förnekelsen gör att vi vägrar att se hela sanningen. Kanske erkänner vi att vi har ”ätstörningar”, men skulle aldrig ta ordet ”bulimi” i våra munnar. Några av oss anser att vi lever i en ”dålig period”. Att denna varat i fem år är ett faktum som gör att vi kniper ihop ögonen hårt och tänker på något annat.

Förnekelsen är livsviktig. Utan den så hade vi kanske inte levt idag. Att uthärda all den smärta som det innebär att vara sjuk i bulimi är ingen enkel sak! Men nu skall vi altså knacka ett hål i denna och ta oss ända ner på botten. Vi skall ta till oss orden ”jag lider av bulimi”, både på ett intellektuellt plan (det gör vi kanske redan idag), och också förstå det med våra hjärtan. För att lyckas med detta krävs det träning. Vi kan börja med att läsa orden ”Jag har bulimi” ett par gånger. När vi vant oss vid det så kan vi säga det högt för oss själva, vilket ofta är ett stort steg att ta. Vi måste vara beredda på den smärta som kan utlösas när vi krashar förnekelsen. Vi måste också vara beredda på att vår reaktion på den smärtan kommer att bli sug att hetsäta. Var beredd och klandra inte oss själva för det.

Detta är ett utdrag ur (första, obearbetade utkastet) ur stegarbetet i bulimibibeln.

Kontroll är det mest överskattade begreppet i vår tid. Vi strävar efter att kontrollera en vardag som är helt omöjlig att ha kontroll över. Livet är här och nu, och jorden kommer att fortsätta snurra även om vår lägenhet är ostädad och läxböckerna ligger kvar där vi la dem för tre veckor sedan. . Det är inte kontroll vi behöver. Tvärt om, vi behöver släppa kontrollen. Jag menar inte att vi skall sluta ta ansvar för våra liv och handlingar, utan jag menar att vi skall träna på att skilja på vad som är väsentligt och vad som är mindre viktigt. Vi måste inte vara fixade från topp till tå, ha koll på det senaste modet och ha en lägenhet som dels är trendigt inredd och dels välstädad. Genom att gradvis släppa kontrollen över vad vi äter, så lägger vi över ansvaret på vad vi skall äta och inte äta på våra kroppar. Detta steg låter paradoxalt för oss som alltid trott at det är just för lite kontroll vi haft. Vi har lagt ner hundratals timmar på att försöka kontrollera vårt ätande. Vi har skrivit listor över vad vi inte får äta, vad som innebär sötsaker och vad som innebär godis. Vi har fört diagram över vår vikt och varje år insett att vi inte ”lyckats”. Desto fler regler vi sätter upp för oss själva, desto fler regler kommer vi att bryta mot. Exempel; En lista på vad vi inte får äta genererar garanterat mer sug och ångest än att inte ha någon lista alls och istället ta en dag i taget. 




Fortsätter kämpa med denna bok, som jag arbetat på i så många år nu...

Skulle gärna ha lite tips. Håller på med delen som heter "anhöriga" och vad de kan göra för att hjälpa oss.

Dessutom så är jag nu redo att ta emot berättelser ur verkliga livet till det kapitlet som skall heta just så. Jag söker texter på max ca en A4. Gärna en berättelse om var, hur och varfr det böjade, hur du blev frisk (eller varför du tror att du inte lyckats bli det) etc. Förnamn skall vara med, (och gärna längd och vikt eftersom jag funderar på att göra det som en kul grej, att identifiera ala medverkande med förnamn, längd och vikt eftersom det är tal som vi hakat up oss på.) Några har redan mailat, men jag har tappat kollen på vad som är till mig privat och vad som får publiceras, så maila gärna igen, och gör klart och tydligt exakt vad som får tryckas!

Maila dem till [email protected]. Min korrekturläsare kommer att rätta eventuella stavfel innan publicering.

Sist men inte minst, så vill jag tipsa om en annan bok som håler på att ta form.  Den heter "Mat, träning och ångest" av Frida Lindström. Hemsidan är inte helt klar än, men tjuvkika redan nu.



Kram!

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Som ni alla vet så håller jag (som en del av reaserchen inför min bok) på att testa diverse olika kombinationer av kolhydrater, fett och protein.

Jag inledde med s.k. HFLC (70% fett och 5% kolhydrater) och skulle testa detta i fyra veckor. Egentligen hade jag tänkt att redovisa detta först när hela perioden var över, men jag har valt att utfärda en varning här!

Jag är övertygat om att HFLC är en passande sammansätning för många människor, men för mig (och de som har samma känsliga och "störda" kroppskemi som jag) så är det ingen bra idé alls.

Sympton jag fick var; Ångest, sömnsvårigheter, minskad impulskontroll, viktuppgång och mer ångest eftersom jag inte kunde sova. Jag har avbrutit denna "diet" efter en vecka och vill avråda alla som är nyfikna att inte pröva.

Imorse åt jag gröt till frukost igen (som jag alltid gjort) istället för ägg och bacon och redan vid lunchtid mådde jag mycket bättre.



Alltså, som jag misstänkte, och många med mig. Kolhydrater behövs.

Kram

Blir så glad när jag ser alla kloka inlägg och hur ni stöttar varandra!

Att vara besatt av mat är en del av sjukdomen och besattheten minskar i takt med tillfrisknandet. Jag kan fortfarande inte ha godis hemma (eller andra livsmedel som triggar mig vanvettigt) och det accepterar jag. Det funkar om det är något speciellt eller så, en jag skulle aldrig köpa hem ett "lager". Rekomenderar att ni alla ber era familjer (om ni kommit så långt) att ha förståelse för vad ni går igenom. Om pappa var nykter alkoholist, så skulle väl ingen komma på tanken att ha ett barskåp hemma?!

Att acceptera sjukdomen (vilket jag brukar kalla det första steget), är att acceptera besattheten och bulimins alla andra mystiska bieffekter. Låt besattheten var och bli vän med den. Den kommer att försvinna den dagen ingenting är förbjudet längre. 

(Och, nej, jag trodde inte heller på det när jag var sjuk)

Puss

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Att skilja på ansvar och skuld är en konst som vi sällan behärskar. Att ta ansvar handlingar är inte samma sak som att anklaga sig själv för att man hetsäter och kräks. Om vi ständigt gör oss själva till offer för omständigheterna, så är det omöjligt att förändra vår livssituation. Ett offer är en fånge i sitt liv, utan möjlighet att förändra sin situation. Vi är inga offer, och ingen annan har någonsin stoppat ett kilo choklad i munnen på oss. Som regel blandar vi ihop känslor och begrepp. Eftersom vi normalt tolkar allt som kritik, och kritik är samma sak som att det är fel på oss, så är det extra viktigt att vi anstränger oss för att inte anklaga oss för att vi är så sjuka som vi är.

Åsnan Ior är ett ständigt offer för omständigheterna!

Att bli friska är vårt eget ansvar. Vi måste göra jobbet och vi måste ta smällarna. Att ha en mamma, en pojkvän eller en bästa väninna som stöttar är värt guld, men den dagen vi lägger över ansvaret för vårt tillfrisknande på dem så är vi fel ute. Att skylla på starka känslor och oförstående pojkvänner är en sak, att se sambandet mellan hetsätningsattackerna och dessa omständigheter är något helt annat. Vi bär alltid ansvaret för vårt eget sätt att agera i en situation, men därmed inte sagt att det är konstigt att reagera med att vilja äta när pojkvännen kallar oss för hopplösa. Det är ju så vi reagerat i åratal, och det förändras inte över en natt. Däremot börjar den förändringen med att vi tar över ansvaret och därmed möjligheterna att välja hur vi skall hantera situationen.


Gonatt

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Vill slänga in ett inlägg, eftersom jag väckt så starka reaktioner med det jag gör. Jag har fått flera mail av tjejer som känner att de är livrädda att jag skall ”falla dit”, eftersom jag just nu är deras enda ”stabila punkt”. Jag är såklart jättestolt över att få vara en så stor förebild för såpass många och vill därför klargöra att;

Ni behöver INTE vara oroliga för mig. Jag vet precis vad jag ger mig in på och har läst minst tio forskningsrapporter i ämnet. Anledningen till att jag testar är helt enkelt för att dessa säger olika. Det finns serös forskning som pekar på att minimera kolhydraterna balanserar blodsockret, och det finns seriös vetenskap som säger det motsatta.

Jag testar mitt blodsocker var femte timma (hittills är det helt normalt och stabilt) och har full koll på läget. Jag är frisk nu och jag känner min kropp enormt väl. Säger den ifrån så har jag automatiskt fått svar på mina frågor, och jag kommer garanterat inte att komma till en punkt där jag börjar hetsäta. Jag skulle sluta långt, långt innan jag kom till den punkten! Ingen behöver tycka synd om mig, då detta är ett helt frivilligt projekt som jag dessutom tycker är väldigt spännande! :-)




Hjärnan använder ju sig som bekant av signalsubstanser. Ett av dessa kallas serotonin, och det har visat sig att denna signalsubstans ofta är låg hos dem som utvecklar bulimi. Socker och snabba kolhydrater hjälper hjärnan att producera serotonin (det är därför vi som har naturligt låg halt älskar socker), men det blir snabbt väldiga obalanser eftersom hjärnan efter en sådan endorfin-dusch snabbt reglerar ner halten igen (hjärnan vill ju ALLTID ha balans). Jag går närmare in på detta i min bok, men det som är intressant är att det finns forskning som visar att utan socker (kolhydrater) så reglerar hjärnan även detta själv, till en sund nivå.

Alltså: Det finns seriös forskning som säger att man inte kan vara lycklig (ha en hög halt serotonin) UTAN kolhydrater, och seriös forskning som säger att hjärnan producerar MER ”lyckohormoner”, om den får jobba ifred, utan socker.

Jag har en bulimikers sköra kroppskemi, och jag litar inte på forskningsresultat som gjorts på "normala" människor.

DÄRFÖR gör jag detta experiment.

Återigen. Tack för att ni finns!

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Bulimibecka, din lilla råtta! Du har satt giller i skallen på mig med din kommentar i mitt förrförra inlägg. ☺

Jag kan inte släppa tanken på om Low-carb är bra för oss bulimiker eller inte. Helt enkelt därför att frågan är för viktig för att förbises. Om det är så att denna typ av kostomläggning kan hjälpa oss att tillfriskna så måste jag veta detta. Googla kan man ju göra i all evinnerlighet, och jag har beslutat mig för att helt enkelt testa själv.

Jag har inte ätit ”låg-kolhydrat-kost” sedan jag var aktiv i bulimi. Då var en del i någon ny fantastisk diet, och nu handlar det alltså ABSOLUT INTE OM ATT GÅ NER ETT GRAM I VIKT. Detta test gör jag för att jag anser mig vara tillräckligt frisk för att trixa lite och för att jag vill bana vägen för en ny generation bulimiker som vägrar att ge upp.

Jag föreslår alltså INTE att någon annan skall börja utesluta kolhydrater, utan fortsätta att fokusera på att ifrågasätta sug och bearbeta känslor. Bulimi handlar inte om mat i första hand och att börja på någon ny diet gör oss inte lyckligare. Låt mig ta de smällarna!


Att ”friska människor” mår bra at att äta minimalt med kolhydrater är jag helt övertygad om. Vad jag söker svar på är om det verkligen är en bra idé för oss som lider/har lidit av bulimi!


Så här kommer jag att göra:

(Jag kommer att äta ungefär 2300 kalorier om dagen, precis som vanligt, och kommer, åter igen, inte att ha som mål att gå ner i vikt!)


Under fyra veckor kommer jag att äta s.k. hflc (high fat low carb). Denna består av 5%kolhydrater, 20% protein och 70% Fett






Därefter kommer jag att äta "GI" under fyra veckor. Denna består av 45% långsamma kolhydrater, 25% protein och 30% Fett



(Livsmedelsverkets rekomendationer. Dessa består av 55%kolhydrater, 15% protein och 30 Fett)


Under dessa veckor hoppas jag kunna besvara bland annat följande frågor;

1. Skapar ett minimalt intag av kolhydrater sug efter att hetsäta kolhydrater, som skolmedicinen säger, eller reglerar kroppen blodsocker själv, som andra experter påstår?
2. Blir ångesten större på grund av att halten av kroppens ”lyckohormoner” minskar, som viss forskning menar, eller blir depressioner bättre som andra hävdar?
3. Blir man mätt på färre kalorier genom att äta mycket fett, eller går man upp i vikt som andra menar på?
4. Blir man trött och slö som det påstås, eller får man massor av ny energi som andra säger?
5. Hur reagerar kroppen på alkohol (vilket jag älskar att dricka i rejäla doser). Skapar detta omänskliga sug ”dagen efter” (vilket det iof. Gör vad man än äter…)
6. Framför allt så vill jag veta om dessa dieter och sätt att äta hindrar mig från att leva ett socialt liv!


Haha. Sitter här och äter kycklinggryta på…. Grädde och cremefraishe. Knasig känsla när man varit mer eller mindre försiktig fettet i femton år. Men gott ;-)

Hej alla mina älsklingar! Tack för alla bra och kloka inlägg. Bland kommentarerna efter sista inlägget så var det en av er som frågade om detta med kolhydrater/socker och sug. Detta är ett mycket komplicerat fenomen, och som vanligt inte antingen eller. I min bok så skriver jag ett helt kapitel om "BULIMI och KEMI". Alla är vi olika, men vi som lider av bulimi är ofta lite känsligare i biokemin och tål snabba kolhydrater lite sämre. Men att "sluta helt" eller "aldrig mer" är bara snett, som vanligt.

Mitt bokarbete går framåt. Ömsom känner jag mig som en livserfaren författare och ömsom får jag panik över att jag ju bara är en liten människa som bara skrivit dagbok och bloggat innan. Hur som helst. Jag har bestämt mig för att ha med ett antal bilder på normalviktiga tjejer. Dessa skall fungera som  lugnande referenser för de som har panik över sina naturliga former. Jag letar nu efter tjejer som har lust att ställa upp.  Det enda kravet är att du har ett BMI mellan 19 och 25. Du behöver inte vara frisk, men måste åtminstone låtsas som du älskar din kropp som den är :-)
Jag letar alltså inte endast efter tjejer som har BMI 19 och som just "lyckats gå ner de fem kilona", utan tjejer som ser ut som tjejer gör.



Bilderna har jag tänkt mig i helfigur, rakt framifrån (även ansikte). Vit bakgrund och vita underkläder. Inget sexuellt alls, utan bara "informativa" bilder. Så här ser jag ut! Förnamn, längd, vikt och en liten berättelse vill jag ha med.

Om du tycker det låter intressant, så maila [email protected]


PUSS

Hahah. Förra inlägget slutade visst mitt i. Som vanligt är jag gnska snurrig och tankspridd.

Det skulle nog stå något i stil med; Däremot så känner jag lite ångest inför det.


Det finns inga farliga livsmedel

Listan i våra hjärnor på ”farliga livsmedel” är oändlig. Allt som är väldigt sött eller väldigt fett toppar denna ångestfyllda lista. Visst äter vi glass och pizza, men oftast hemma i ensamheten under en attack. Ibland äter vi bland vänner eller andra människor vi älskar, men då ligger fokus långt bort i fjärran.

• Vart skall vi kräkas?
• Skall vi låta bli idag?
• Hur mycket ”onödiga” kalorier får vi isåfall i oss?
• Hur lång tid skulle det ta att promenera bort dem imorgon?
• Skulle vi kunna avstå lunchen imorgon utan att någon märker det?
• Om vi kräks. Hur skall vi i så fall lämna bordet?
• Vad skall vi säga? Skall vi säga att vi skall gå på toaletten, eller skall vi inte säga något alls?
• Kommer de att märka det när jag kommer tillbaka?
• Om de märker det. Hur kommer de att tackla det?

Osv. Osv. Osv... Det är en enorm påfrestning att äta ”farliga livsmedel” för oss. Det är förenat med stress, dåligt samvete och ångest. I dessa dagar så talas det mer än någonsin om fibrer hit och vitaminberikat dit. Jag vill klargöra en sak; Kroppen förbrukar ca 2300 kcal per dygn och ur energisynpunkt spelar det ingen som helst roll om dessa kommmer från ris eller kladdkaka. Fibrer är bra för magen och vitaminer och antioxidanter är bra för imunförsvaret. Därmed inte sagt att de livsmedel som inte innehåller fibrer är dåliga för magen och de livsmedel som inte är särskilt rika på antioxidanter är dåliga för imunförsvaret. Att säga så är att förenkla saker alldeles för mycket. Begreppet ”nyttigt” handlar inte bara om mättat fett, träning och kalorikoll. Att leva ”nyttigt” handlar även om friheten att välja bröd utifrån vad jag är sugen på, och inte vad som är nyttigast. Att ena dagen äta en riktig gratäng med gräddsås, bara för att det är just det man är sugen på just idag eller för att det är vad som bjuds. Kroppen går inte under för att vi äter friterade räkor med sötsur sås till middag. Den går heller inte under för att man hoppar över grönsakerna då och då. Däremot kan kroppen till slut gå under av bulimi, svält och viktfixering.





ingen har någonsin blivit tjock av en pizza.
















Kärlek