bulimifri

Föreställ dig en person i din närhet, som aldrig gjort dig illa eller sårat dig. Personen har snarare ställt upp för dig efter bästa förmåga och hans enda önskan har varit att du skall acceptera honom precis som han är, och låta honom vara. Men icke. Du skäller, skriker och slår. Du talar om för personen att om han hade varit annorlunda så hade ditt liv varit bättre. Skalan du placerar den här personen på, går från okej, men inte bra nog till att det inte finns någonting som är bra med den persoen.

NEEEJ! Vi som är så snälla, insiktsfulla och intelligenta, skulle naturligtvis aldrig göra något sådant mot någon. Vi som har kommit sååååå långt i vår personliga utveckling, skulle aldrig göra någon så illa. Eller?

                     



Jag talar naturligtvis om våra kroppar.  De som aldrig varit (och aldrig kommer att bli (?)) bra nog.

En förutsättning för att kunna njuta av livet och sin friskhet är att man lär sig att se skillnad på övervikt och underhudsfett. Jag har vägt både tio kilo mer och tio kilo mindre än vad jag gör idag, men först nu mår jag bra och älskar min friska och naturliga kropp! Eftersom problematiken sitter i huvudet, så sär det tyvärr inte så enkelt som att gå ner ett par kilo? Att börja banta när man har bulimi är dessutom ungefär lika lyckat som att hoppa bungyjump utan gummisnoddar. Det är helt enkelt dömt på förhand. I takt med att man blir frisk från bulimin, så försvinner eventuell övervikt naturligt.


Jag vet av erfarenhet att alla människor måste göra sin egen resa. Jag sket fullständigt i alla äckligt välmenande människor som sa att jag var fin som jag var och att naturliga kvinnor var vackrare än nerbantade kvinnor. Fuck them, jag ville vara smalast! Etftersom jag sket i dem, så förutsätter jag att ni skiter i mig, men jag hoppas i alla fall kanske kunna skynda på denna process hos någon av mina älskade läsare?

När jag själv var som allra mest kroppsfixerad så kunde jag känna att jag saknade referenser i media, eftersom alla är så grymt smala (oftast). Därför lägger jag ut en bild på min kropp, precis som den ser ut, för att underlätta för dem som inte får ordning på din kroppsuppfattning. Jag är 170 cm och väger 66 kilo, vilket ger ett BMI på 22.8 och som är helt normalt. Jag hade kunnat gå ner 12 kilo (till 54) och fortfarande vara normalviktig med ett BMI 18,7 (normalvikt innebär ett BMI mellan 18,5 och 25), men jag har faktiskt bättre saker för mig än att banta bort mitt liv och min tid. (Bör också tilläggas att jag kan gå upp sex kilo (till 72) och fortfarande vara normalviktig *Gött)


Kram från Sofia, 170 cm lång och 66 kilo lätt.

Ps. Jag letar efter fem frivilliga tjejer som kan tänka sig att låta sig intervjuas ang. sin bulimi. Det är en släkting till mig som skriver en uppsats om skönhetsidealens samband med ätstörningar. Jag tycker det är bra att ätstörningsproblematiken upmärksammas och hoppas att några av er känner att ni skulle klara av det.
Du får vara hur frisk/sjuk/smal/tjock/lycklig/olycklig/gammal/ung som helst (det enda kravet är att du är tjej). Intervjuerna kan ske anonymt, via mail (genom mig, så bara jag får se er riktiga mail-adress) eller per telefon eller live. Släng iväg ett e-mail till [email protected] om du känner dig manad! ds.