Brev från en anonym tjej, 15 år
Brev:
Hej, jag vet inte om du fortfarande svarar på mail men jag känner att jag behöver berätta för någon.
Jag är en 15 årig tjej som råkade klicka mig in på din blogg. Jag har under några veckor misstänkt att jag har bulimi men inte riktigt vågat erkänna det för mig själv. Jag känner mig tjock och äcklig efter att jag har ätit mat. Varje gång. Men jag kan inte sluta äta, det går inte. Men jag äter aldrig när någon ser. När andra är med äter jag väldigt lite, nästan ingenting.
Jag har försökt kräkas upp maten en gång. Det gick inte så jag blev frustrerad, gav mig själv en örfil och bröt ihop. Jag låg på badrumsgolvet i ungefär en kvart, grät och önskade att jag skulle tryckas ihop till något obefintligt.
Jag har aldrig trott på att prata om hur man känner. Prata känslor. Jag har ingen att prata med. Jag litar inte på mina föräldrar och mitt sociala liv har bara gått utför det senaste halvåret. Men jag vill så gärna dela med mig av det med någon som förstår. Det är bara det att det inte finns någon jag litar på tillräckligt mycket så därför berättar jag för dig, för du är för mig en okänd människa. Men det är mycket lättare att prata med dig än att prata med de runtomkring mig.
Förstår du om jag säger att jag bara vill försvinna? Det finns inget kvar förutom musiken(och möjligtvis fotbollen) som gör mig glad. Alla andra glädjeämnen har ryckts undan. Från att ha varit mittpunkten till att bli den som aldrig riktigt är med på väldigt kort tid är hemskt.
Jag tror att hela den här jag-måste-ha-mat grejen började för några månader sen. Jag har bakat kladdkakor och gömt dom för att sen gå och små äta. Efter det ser jag mig själv som ett äckligt monster. Inget på mig är fint längre. Jag försöker intala mig själv att jag inte är tjock men sen ser jag mig själv i den jävla spegeln och jag förbannar mig återigen för att jag inte tar tag i det och slutar äta. Men det går inte, jag har försökt och klarat det i nån dag men sen äter jag lite för mycket och då rasar allt samman igen.
Skolan går också utför. Jag har alltid klarat mig bra i skolan, aldrig haft fel på ett prov. Men idag fick jag för första gången underkänt på ett franska prov. Det kändes hemskt att inte ens få godkännt. Jag har också börjat skolka för att jag inte orkar med att misslyckas. Än går jag bara i 7an men i 8an börjar betygen. Det kommer gå åt helvetet.
Helst vill jag bara ligga ihopkrupen till en boll på mitt golv med Lars Winnerbäck underbara röst i huvudet. Det skulle vara himmelriktet. Men jag måste fortsätta låtsas att allt är som det ska vara och att jag mår hur bra som helst även fast jag håller på och bryta ihop. Vissa dagar är bättre men andra vill jag inte ens gå upp på morgonen. Jag klarar det inte länge till.
Förlåt för ett rörigt mail men jag behövde bara skriva av mig allt det här. Jag hoppas att du läser det här och kan svara. Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det men du verkar vara en väldigt stark människa och jag behöver det. Jag vill bli stark igen.
/Anonym
Svar:
Hej, och tack för ditt UNDERBARA mail! Det kunde varit Sofia Jensfelt, 15 år som skriver...
Du har en ätstörning! Jag skulle tro att det kan klassas som bulimi, kanske med ett släng av BED (googla!). Att vissa människor utvecklar en ätstörning beror på massor av saker. Inte alls bara negativa bitar som dålig självkontroll etc. Jag själv har insett att min otroliga känslighet inför livet och min kreativitet har varit bidragande orsaker. Idag, mer än tio år senare är dessa drivkrafter mina största tillgångar och det jag försörjer mig på. Det är knepigt att vända ett så destruktivt mönster till något positivt, men det går alldeles utmärkt. Dock kommer du att behöva någon att prata med även om det känns omöjligt. Du har några egenskaper som talar väldigt starkt för dig; Du är intelligent (det kan jag läsa mellan raderna i ditt mail) och du har insikt. Trots att du bara (!) är 14 år har du en medvetenhet och en förmåga att sätta åtminstone några ord på kaoset i dit huvud. Den förmågan utvecklade jag först när jag var kanske 17! Förutom det så har du, genom att skriva detta brev till mig, tagit det första steget mot att ta dig loss ur dina ätstörningar. Att du agerar så tidigt och så modigt kommer antagligen att bespara dig många många år av lidande. Om jag själv hade gjort som du så hade jag kanske aldrig försökt ta mitt livnär jag var 19. Du är modig och du kommer att lyckas. Du måste vara medveten om att du har en del jobb framför dig, men när det är överstökat kommer du att ha frigjort enormt mycket kraft och kommer att kunna bli vad fan du vill! Tyvärr är det så att om man en gång insjuknat i en ätstörning så kommer man inte ur den utan hjälp utifrån. Jag rekommenderar dig att gå in på www.abkontakt.se och bli medlem där. Då får du information hemskickad (i ett vitt vanligt kuvert utan tryck) och en egen sponsor. Vill du inte bli medlem så kan du hitta lite information om vart du kan vända dig. Du kan även låna min bok "Bulimibibeln" på bibleoteket eller köpa den här (boken kostar 120 kr och skickas hem i ett vanligt kuvert, som inte "avslöjar" någonting). Den kan kanske ge dig en liten kick-start!
Kram Sofia Jensfelt
Hej.
Det var otroligt rörande att läsa både brevet och svaret och alla som lider av någon form av ätstörning kan nog känna igen sig i frustrationen av att inte vara den man vill vara, iallafall den man tror att man vill vara. Det är psykologiskt, som många ju vet, och man måste få hjälp omgående, för precis som du säger Sofia, det går aldrig över av sig själv. Själv lider jag av bulimi. Jag har haft ätstörningar sedan jag var liten, jag kan inte riktigt specifisera åldern för min relation till mat stördes redan innan jag fyllde 10, och jag började banta redan då. Däremot vet jag när jag började gå på laxeringsmedel: Jag var 17, när jag flyttade hemifrån. Och när jag tillslut listade ut tekniken för att kräkas upp maten: Jag var 21. Idag är jag 25, och jag har aldrig sett mig själv som bulimiker, utan såg bara det faktum att jag kräktes upp maten som något "neutraliserande" efter att man ätit för mycket.
Tjejen som skrev brevet lider av en ätstörning. Jag var sådär i hennes ålder och mådde så otroligt dåligt av det, och sedan utvecklade jag en gravare form av ätstörningar eftersom jag aldrig sökte hjälp. Bulimi är något som är svårt för andra att upptäcka, så man måste prata om det! Abkontakt som du Sofia nämde är superbra. Jag har kontaktat dem nu, fått en kontaktperson som verkar engagerad. Hon bad mig skriva ner hur jag ville att mitt liv skulle se ut om 10 år och sedan ska vi analysera hur jag ska nå dit. Superbra terapi !! väldigt pedagogiskt. Men man behöver hjälp för att analysera det, så kontakta dem om du behöver (precis som Sofia sa...haha jag bara upprepar !!)
Lycka till
//Zoey
Lycka till.
Känner också igen mig i det där brevet.
Åh, jag älskar verkligen din blogg o avundas dig som person. Är lite ledsen för att du slutat blogga, men samtidigt glad för att du har blivit något så stort o lyckas föra ditt budskap vidare!
hejsan,
jag bara undra en sak..?
hur vet man om man har bulimi..?
för jag känner mig verkligen igen mig i det här brevet,
mina föräldrar måste tvinga mig att äta,
jag har gått ner över 12kg över en hel sommar bara,
jag är jättehungrig, så jag äter kanske en talrik med spagetti och köttfärssås.. men efter jag har ätit, så känns det verkligen som att jag ska spy upp det,
jag är så himla dåligt självförtroende,
när jag kollar mig i spegeln så säger jag till mig själv " fyfan vad tjock du är, fyfan vad ful du är".
jag har inte precis någon matlust att äta,
det kan gå en hel dag utan att jag är hungrig,
och vikten bara rasar ner,
men ibland kommer det bara dagar som jag äter hur mycket som helt, men sen känns det som att det kommer lika snabbt ut som det kom ner i magen.
jag vill bara veta hur man vet att man har bulimi, och vad jag ska göra åt mitt problem..?
alla säger att jag ska kontakta läkare och sånt, men jag vill inte.
jag skulle vara tacksam om jag fick ett svar på min blogg,
eller om du vill maila svaret på : [email protected].
ha det bra,
hej !! jag skulle vilja ha din e-post adress , om d nu vill ge den , men jag skulle så vilja skriiva till deii !! kram
TACK!!
Du har hjälpt mig så mycket!
Jag hjälper också!
http://ung-utbrand.blogspot.com
om du nån gång behöver!
Hej!
Känner att jag också måste skriva av mig. Ingen behöver läsa men det hjälper mig att få allt nedskrivet i ord. Jag känner delvis igen mig i vad jag läst här.
Min historia är som så..
Jag har bantat sen jag var 15-16 år, olika dieter som alltid tillslut misslyckas. Varje ny måndag var det en ny diet ëller ett nytt liv som skulle börja. Men alltid på helgen misslyckades jag å bestraffade mig själv än mer följande vecka med minímal kost och flera milalånga promenader.
Efter förra årets semester (2010)vägde jag som mest och kände mig jätte äcklig, ofräsch och ville helst inte visa mig ute. Då började jag med en strikt kost på ett fåtal livsmedel, tränade varannan dag och gick långa promenader de andra dagarna i veckan. Jag gick ner mer och mer i vikt..blev glad, å pressade mig själv ännu mer. På helgerna var mitt sug efter all möjlig mat å sötsaker så stor att jag bara åt, åt och åt. Jag märkte varje måndag att vågen ökade..så jag började spy upp de jag åt på helgerna. Alltid i veckorna är jag nyttig, men till helgen frossar jag å spyr. Jag kan äta en hel pizza, flera kanelbullar, mackor, godis m.m. tills magen står rakt ut och krampar. Då dricker jag nån liter vatten så jag knappt kan stå upprätt..sen spyr jag. Jag spyr tills jag hör att magen bara har luft kvar och jag känner smaken av magsyra.
Usch.. jag hör själv hur sjukt detta beteende är. Jag är idag 22 år och har redan ont i njurar, är ofta trött och blek, ha fått håravfall och min mens existerar inte längre.. ändå kan jag inte sluta spy. Jag planderar mina frossakvällar.. se till att om jag äter ihop med andra så har jag en anledning att behöva åka hem en snabbis för att spy.
Jag läser ständigt tränings/hälsotidningar. Kan precis vad alla livsmedel innehåller, kcal fett socker. Vet hur man ska leva ett hälsosamt liv..Men kan inte!
Är det någon som känner igen sig i de jag skriver??
Den här knäppa sjukdomen tar över våra liv! Nu vill jag ta kontrollen över den!
Jag måste bara säga att jag känner igen mig själv så himla mycket i mailet fastän jag bara har haft problem med mat i ett halvår. Det känns väldigt skönt att få höra att det finns fler än jag som gör sådana här saker, känns skönt att inte vara ensam.
Hej!
Som andra skrev, behöver ni inte läsa om ni inte vill, behöver bara skriva av mig.
Jag är en tjej på 14 år och jag känner exakt som den här tjejen, jag vet inte längre vad jag ska göra! Jag får precis som hon panik när jag inte kan kräkas upp maten. Jag har inte berättat det för någon även om min närmaste vän verkar misstänka något. Han har sagt flera gånger att jag har blivit så smal fort, men jag säger bara emot honom. Precis som den här tjejen äter jag nästan inget när andra är med men när jag är själv trycker jag i mig men får ångest då inget kommer upp igen. Jag känner inte att jag kan prata med mina föräldrar om detta, inte heller med mina vänner. Inte ens med skolsköterskan.
Mitt liv känns så meningslöst. Det finns inte längre någon anledning att leva mer än för musiken och simningen.
Jag har försökt att gå ner i vikt sen jag var 8 år. Jag förbjöd mig själv att äta godis, men efter en vecka eller så tryckte jag i mig allt jag hittade hemma. Jag orkar ärligt talat inte med det här längre.
Det var allt jag hade att säga tror jag.
Tack för mig.
hej,jag har en kompis som har ätstörning och tycker det är jobbigt, jag kan också äta lite för att hon äter lite, och på eftermiddagen kvällen äter jag så jag blir proppmätt. men jag ser bulimin och ätstörningar som en dålig känsla, ett betende, ett "missbruk",för man kan ju bli frisk bara man tar tag i sig själv och kämpar. jag brukar trösta mig med maten ,men jag har ju ingen sjukdom för de.
har lärt mig att kämpa även om man varit ledsen, för att vara stark och inte barnslig, och om du har en svaghet retar folk dig mer. vi måste tro på oss själva mer, även jag. kämpa nu! tack.
intressant blogg
Hej Sofia!! Skriver du inte här i bloggen längre? Har du tips och råd för ett friskare liv utan att man går i behandling? Är det det gamla vanliga m matdagbok; fasta regelbundna måltider? Börjar ge upp här... :P Tacksam för svar... :) Kramar från Ann-Eli
-8 Kilo i en månad , detta är mitt resultat efter att ha använt thermacuts fat burner, En dag kom jag över video om dessa piller och beslutade att ge det ett försök , rasults är otroligt , de av er som har problem att gå ner i vikt måste du prova det , jag minns inte URL , men sök på google efter thermacuts fat burner
