bulimifri

Alla som känner igen sig i något av följande påståenden räcker upp en hand!

 

 

Vi vaknar upp på morgonen och undra vad som egentligen är meningen med detta sträcklånga lidandet?

Vissa dagar vaknar vi med ångest, känner att idag kommer vi att hetsäta, kräkas och gråta och sedan somna fjorton timmar senare. Med ångest.

Sjukdomen bulimi är våra liv och våra liv består av att överleva. Vi är ensammast i världen, trots att vi har människor omkring oss som bryr sig. De bryr sig, men de kommer inte fram, eftersom de inte förstår. Vi ljuger för dem och dämpar vårt dåliga samvete med mer godis.

 

Vad gör man om man vaknar upp och känner att det enda i hela världen som jag över huvud är kapabel till att göra är att äta? Äta och kanske gråta.

 

Egentligen är det ganska lätt. Antingen så gör man det eller så låter man bli. Det första kan vi ju ganska bra vid det här laget, men alternativ två är knepigare.

Om vi väl valt (eller åtminstone har en önskan om att vilja välja) alternativ två, så måste vi förstå och acceptera en sak;

De allra flesta människor (som jag anser vara det minsta intressanta) vaknar vissa dagar och känner så här. Vad skall det bli av oss? Ekonomin är instabil, lägenheten är stökig (och självklart fult inredd). Skolböckerna ligger olästa. Måstena tornar upp sig och vi vet inte i vilken ende vi skall börja och vi har ingen som helst motivation att börja eller ens ta reda på den där änden.

Skillnaden på oss och ?de normaaaaala? är att vi har hittat våran unika lösning som gör att vi glömmer all denna ångest för en stund, medan de är så illa tvungna att möta den. Som vi alla vet så är ångest inget annat än energi och den är inte farlig och den är inte konstant. Man kan se ångest (som är grunden till bulimin) som en dimma. Den är lite otäck, men helt ofarlig, och om man vågar gå in i den och traska på en stund, så klarnar allt snart igen.

 

Evelina kommenterade mitt förra inlägg (tack alla för era kommentarer!) med att skriva att hon antagligen kommer att ställa in påskfirandet hos mormor av rädsla för att tappa kontrollen. Vi andra vet hur det känns, inte minst jag, men det finns bättre sätt. Genom att ge vika för rädslan ger vi efter för sjukdomen. Vi skulle ju aldrig låta en manipulativ kompis säga åt oss att vi inte får åka till mormor?! Nä. Fan ta kontrollen. Åk till mormor och gör fuckyou åt bulimin. Tala om för henne att hon inte skrämmer oss. Ta henne med i handväskan, och låt henne vara med kring bordet om hon så gärna vill, men om vi aldrig accepterar henne, så blir vi aldrig av med henne.

 

 

 

Det finns ett par konkreta saker vi kan göra för att klara en påskafton någorlunda smärtfritt;

 

1. Äta en rejäl frukost (så att man åtminstone de första timmarna kan fokusera på något annat än ett dalande blodsocker)
2. Planera hur mycket mat vi tänker äta och hur mycket godis (och nej. Detta är ingen bra dag att banta. Vi måste våga vara realistisk och ge oss själva förutsättningarna att fira en vettig påsk) Ex En rejäl portion Påskmat (eller två små), en liten tårtbit till kaffet (när det serveras) och x antal (fem?) praliner eller godisbitar ur skålarna utöver det.
3. Tala om för någon som skall närvara på festen att du har problem och att du tänker (försöka) fira din första påsk utan att kräkas eller dö av ångest. Det är alltid svårt att prata om sin sjukdom, men vi är världa den hjälpen vi behöver! Vissa släktingar har ofta en tendens att inte ens försöka förstå sig på bulimi. Respektera det och prata med någon som klarar av att ta in. Be personen att läsa detta och kanske det förra blogginlägget, innan ni börjar prata.

Eftersom jag vet mycket väl hur viktigt det är för oss som lider av bulimi att känna oss smala och hälsosamma, så tänker jag köra en tio-dagars-kur med start måndagen den 24e tom den 2a april. Det är en reningskur som hjälper kroppen att göra sig av med påskens gifter och få den i balans.

Den består i att äta hälsosamt (i det här fallet så är det jag som bestämmer vad som är hälsosamt och rätt mängd) och samtidigt dricka en lösning som finns att köpa i hälsokostbutikerna (ex Life), och som heter KUREN. Det skall vara vätska och inte tabletter.

Under denna kur skall vi inte äta eller dricka kaffe, alkohol, rött kött eller socker.

jag vill påpeka att jag (självklart) är helt oberoende, och inte gör smygreklam för produkten.

 

Eftersom jag är väldigt rädd om er (och mig själv) så vill jag påpeka att det INTE ÄR NÅGON BANTNINGSKUR (även om något kilo ofta slinker med, om man har sådana över). De av er som vill hänga på är välkomna och jag kommer att skriva varje dag under dessa tio dagarna. Biverkningarna är ofta många och jobbiga (i form av ångest, sug, diaréer, snuva och huvudvärk) och det kan kännas skönt att bli påmind om att de går över och att de är av godo.

 

(Eftersom jag vet att många (trots mitt påpekande) nu gnuggar händer och tänker att jippiiiii, ner i vikt, så vill jag skriva att det är helt ok att reagera så när man lider av bulimi, men att man i längden blir bra mycket smalare av att bli frisk från bulimi än man blir på en tiodagars bantningskur (antagligen följd av minst lika många dagars hetsätarorgier).

 

Alltså: Om du vill bli smal, gör som jag säger, och inte på något annat sätt.)

 

Glad påsk på er nu alla underbara läsare. Stick iväg och köp "kuren" och GLÖM INTE ATT ANVÄNDA BLOCKET OCH PENNAN i påsk.

Kärlek!