Min historia
(kamma mig och skaffa ett jobb! :-)Jag växte upp i Göteborg under det glada 80-talet i en familj där mat var något med stort värde. Mamma hade bantat i femton år och lärde mig och min bror (i all välmening) att godis var onyttigt och morötter nyttiga. Jag kan inte svara på när godis blev det bästa som fanns, men jag tror (som jag skrev i inlägget kemi och bulimi) att min längtan efter socker och god mat är delvis mycket biologiskt. Min uppväxt var bra och min relation med min familj helt okej men jag utvecklade bulimi ändå.
Godis var mysigt och extra och jag var en knubbig liten tjej, som inte reflekterade så mycket över det. När jag minns tillbaka på min barndom så minns jag många glada stunder, men också en distans till omvärlden. Jag har alltid varit annorlunda och lekte hellre med killarna än med tjejerna i dockhörnan. Aldrig under hela mitt liv har jag passat särskilt bra in i något gäng, utan jag har alltid handplockat mina vänner och de har sällan känt varandra annat än genom mig. Större tjejgäng fungerar som regel bäst på ett lagom ytligt plan.
Jag tror att jag tidigt började dämpa denna känsla av utanförskap med godis, som jag tyckte var så smaskigt.
Idag har jag förlikat mig med känslan av att vara annorlunda, och känner ingen längtan efter den där totala acceptansen. Folk har fortfarande massor av åsikter om mig, bra och dåliga (som för det mesta bara uttalas när jag inte är i närheten), men jag skiter i det negativa och går min väg.
När jag var i tolvårsåldern fick jag ett ryck och bestämde mig för att nu fick det bli ordning på mig. Jag tog med mamma till JC och köpte lite nya toppar och även om jag egentligen inte hade någon som helst koll, så fick jag plötsligt vara en någon. Jag blev bästis med klassens populäraste tjej och eftersom jag började växa på längden så smalnade jag av rejält. Jag började spela fotboll vid det laget också och fick nya kompisar där. Alla coola tjejer omkring mig genomskådade mig dock ganska snart och insåg att jag egentligen var en bluff. Det är svårt att spela någon som man inte är. Minnena är lite diffusa, men i tonåren är en enda sörja av att försöka passa in och samtidigt försöka hitta min egen väg.
Jag började kräkas i trettonårsåldern och länge var det väl mest ett praktiskt sätt att hålla vikten nere, men det dröjde inte många år förrän det plötsligt hörde till vardagen att handla (eller stjäla från mamma och pappa), äta och kräkas. Jag såg det dock envist som att mitt problem var att jag tyckte så mycket om mat och godis och att jag hade så dålig karaktär. Jag började kräkas flera gånger om dagen och utåt skojade glatt om vilken godisgris jag var.
Första gången jag plötsligt förstod att jag hade allvarliga problem hade jag hunnit bli arton år. Det var min bästa kompis som konfronterade mig och sa att hon sett spår efter mig på toaletten. Hon knackade hål på mitt skal den kvällen, men nådde långt ifrån ända in (man måste låta tillfrisknandet ta sin tid!). Där och då så trodde jag att bara för att jag förstod att jag hade någon form av problem med maten, så var jag nu frisk.
Hela vägen under mitt tillfrisknande så har jag tyckt att nu, NU är jag frisk och jag är övertygad om att jag kommer att se tillbaks på mitt liv om tio år och småle, även om jag tycker att jag är stenfrisk idag. Som sagt. Tillfrisknandet är en resa och man upptäcker nya saker hela tiden.
Efter konfrontationen så stack jag till USA för att vara aupair och det var där jag insåg att jag var fullständigt maktlös inför godsakerna som tonade upp sig omkring mig. Mitt fokus låg sällan på barnen, utan snarare om jag skulle smyga ut till köket och ta en muffin till.
Allt blev ett sammelsurium av choklad, alkohol, kräkningar, träning och bantning. Jag gick upp några (10, kanske) kilo och bannade mig själv för det. Desto större mina insikter blev om att jag hade problem, desto värre blev allt och jag avbröt resan. Jag pratade aldrig med någon om mina ätstörningar, förutom möjligen på fyllan, och då sa jag ALLTID att jag haft ätstörningar. Om man inte pratar om och vägrar tänka på något så blir det väldigt diffust och overkligt och ordet bulimi tog jag inte i min mun förrän jag blev tjugotvå. Om jag hade vågat acceptera att JAG HADE BULIMI redan vid det laget, så hade jag besparat mig själv många års arbete, tror jag. Därför vill jag att alla som törs säger (högt), och bli inte förvånad m tårarna sprutar;
JAG HAR BULIMI, OCH JAG KOMMER ATT BLI FRISK.
Genom att säga det högt så bekantar man sig med tanken och genom att ge sig själv en diagnos, så vet man mer om vad man vill bli frisk ifrån.
Jag flyttade till London när jag var tjugoett, och började desperat famla i blindo efter en lösning på mitt problem, som jag inte ens visste vad det var. Jag visste ju att jag var några kilo för tjock och att jag var urkass på att hantera mat, men bulimi? Neeeeejdå? Jag drack mycket och levde loppan i ett kollektiv fullt med vida ungdommar. Under det året så kom ordet sockerberoende på tapeten och NU, NUUUUUU hade jag svaret!!! Jag var sockerberoende och inget annat! Jag skramlade ihop pengar och åkte på s.k. behandlingshem i norrland i en vecka och fick lära mig hur enormt giftigt socker är och att bara en liten godisbit orsakar katastroooooof i hjärnan. Kanon. Jag hade fixat en diagnos till mig själv och sockerberoende lär ju ganska bra. Jag åkte hem till Göteborg och skulle frälsa världen med min visdom. Det dröjde ungefär en vecka innan jag hetsåt igen. Skrutt också? Jag kom på att mitt problem antagligen var att jag var deprimerad och ringde närmaste vårdcentral. Där skrevs det ut antidepresiv medicin innan det hann blinkas och den hjälpte mig att ta ännu ett steg. Jag återfick livslusten, som ju är en förutsättning för att man skall bli frisk. Den hade jag tappat vid det laget efter alla misslyckanden.
Efter det så började jag gå på möten för matmissbrukare, som jag kom i kontakt med av en slump, och det var väldigt bra för mig, just därför att jag äntligen vågade prata om ätstörningar. Tillläggas bör kanske att jag fortfarande hetsåt eller var jättesund om vart annat (se mitt inlägg om svart eller vitt) och jag ansåg mig var en frisk person som hela tiden fick återfall. Hur mycket möten jag än gick på och hur mycket jag än pratade så lyckades jag aldrig vara avållen från hetsätandet några längre perioder. För att sluta med dessa återfall , och bli den där supersunda tjejen på heltid, så ringde jag upp ätstörningsenheten i Göteborg och sa att jag vill ha vård. Nu. Jag sa att jag hade varit sjuk hela min ungdom och nu fick det vara nog. Jag hade inte tid att vänta mer. Och jag fick vård!
Ätstörningsenheten på Östra sjukhuset i Göteborg är inget ställe jag höjer till skyarna. Jag hade nog väntat mig en mirakelkur och insåg plötsligt att jag likt förbannat var tvungen att göra grovjobbet själv. Jag gick dit, manipulerade lite och fick lite insikter tills jag fick nog. Den naiva läkaren friskförklarade mig glatt och jag gick hem och kräktes. Jag var ett hopplöst fall, som det inte fanns någon hjälp för, och det var bara att acceptera. Men vården var ändå en början på något. Jag lärde mig att det kommer ta tid, att allt inte är svart eller vitt och jag bestämde mig en gång för alla. En dag, så skall jag bli frisk, kosta vad det kosta ville. Jag började läsa böcker om bulimi som jag läste mellan chokladkakorna. (Gå till närmaste bibliotek, ta ett djupt andetag och fråga en bibliotekarie efter böcker om ätstörningar, och så lånar ni allt som kan tänkas vara av intresse. Läs och lär om er själva och om er sjukdom! (En lättläst som handlar mer om kroppsideal är normal och fin, av Carolin Eriksson. Jag rekommenderar den varmt!)
Plötsligt, en dag, så slog det mig. Livet är här och nu, och det stannar inte för att vänta på att jag skulle bli frisk. Jag behöver inte längre vänta på frälsningen det innebär att bli frisk från bulimi, för det finns ingen!
Tillfrisknandet växer fram på samma sätt som sjukdomen en gång gjorde. Genom kunskap, öppenhet och mod. Genom att våga ta en situation i taget, bli vän med sig själv och klappa sig på kinden när man halkar. Genom att våga acceptera att man behöver tid att lära sig att älska sin kropp och hantera livet utan att missbruka mat och genom att ha roligt på vägen.
Ta hand om er (varenda kilo), för det är ni världa.
/Sofia
hejhej!
har läst alla dina blogginlägg och jag måste säga att du får mig att vilja bli frisk, eller ja. jag är inte i närheten av det du har gått igenom men jag kräks ändå :p
Jag ska försöka ta tag i mig själv och lämna detta bakom mig, det är tack vare dig jag har börjat tänka så, tack så mycket!
Vilken intressant historia, den gav mig många tankeställare..
Du är förresten otroligt söt =)
Hej! Jag halkade in här av en slump men jag måste bara säga att jag är så imponerad av dig. Jag har själv inga ätstörningar men jag tror nästan alla på nåt vis inte är nöjd med deras utseende. Jag studerar till lärare och jag kommer ringa dig om sisådär två år. Då vill jag att du kommer och föreläser för mina elever. trots att jag inte känner dig så är jag grymt stolt över dig. som medmänniska. Keep up the good work!
Håller med föregående kommentarer :P
o jag önskar att jag kunde få in i mitt huvud att LIVET ÄR HÄR O NU o att det inte börjar när jag blivit snyggast i världen på de ena eller andra sättet.
Det är ju skönt att höra att det är ok att man gör lite misstag. Att det är ok att det tar tid och att det faktiskt inte är något man fixar på studs. Fortfarande är den insikt som satt sig starkast på mig det där om att man inte är frisk när man äter jättesunt och tränar jättemycket. Känns lättande att det inte längre är det som ska vara mitt mål, för det målet har varit så väldigt uppstressande och ångestfyllt.
Det är jobbigt att tänka på maten jämt. Jobbar på ett äldreboende där det fikas ofta och frestelserna tornar upp sig i form av tårta,chokladaskar,goa bullar you name it.Är så svårt att stå emot när man måste handskas med godsakerna hela tiden. Jag kräks aldrig, däremot hetsäter jag... 25 småkakor, chokladbitar, 5 mackor o.s.v Jag kan jobba hela pass och bara tänka på när jag kan trycka i mig nåt mer,självklart i smyg så ingen ska märka nåt. Har faktiskt lyckats hålla vikten eftersom jag äter extremt nyttigt däremellan och rör mig mycket. Men, det är jobbigt att leva så här!!! Det här har inte hållit på så himla länge,3 år kanske. Som sagt,det kommer aldrig lösa sig med bara vilja. Man måste ha andra medel att ta till också. Prövar därför din skrivbok nu. Förresten,var hemma hos svärföräldrarna igår,de bor alldeles i närheten.Dit brukar jag gå när jag får godsaksryck hemma. Självklart har vi aldrig bullar i frysen... skulle aldrig funka.. men de har... så dit går jag och äter och äter... de säger inget, tycker nog bara jag är matfrisk...;) Hursomhelst, igår sade jag bara -nej tack. Kände inget sug. Normalt sett brukar jag cykla därifrån med rund mage och översta knappen uppknäppt... men, men visst går jag efter allt eller inget-tänket. Ska försöka mig på att fika normalt dvs. ta En bulle och en kopp te. Kram för idag!
Skrämmande vad jag känner igen mig, jag med gått igenom faser av sockerberoende och OA (går ju på NA för mitt andra beroende) ingen av de metoderna funkar på mig iaf, vill ju bara vara "normal" liksom...mycket bra blogg juh!
Jag måste bara tacka Dig för din underbara blogg. Det känns som om den kommer hjälpa mig på vägen till ett friskare liv.
Jag har den i min hemlighet, men funderar starkt på att berätta om de för någon. Det jobbiga är att jag inte har någon som jag känner skulle förstå. Jag vet inte vem jag skulle kunna prata med..
Alltså, du är grym! Du fattar inte hur mkt jag känner igen mig i din historia oxå, sitter här och gråter tom.
Kram på dig
Jag sitter här med tårar i hela ansiktet, det tar på en att inse att man inte är frisk! Det du skriver stämmer så mycket ihop med vad jag går igenom. Jag har själv tagit kontakt med OA (för sockerberoende) och betalat en del för att få en speciell matplan. Det funkade någon månad sedan var det kört igen. Jag har också fått antideprissiva tabletter som hjälpte i början, men nu tar jag dem bara för att jag "måste". Grejen är det att jag mår lika dålig ändå, så de är nog ingen mirakel-medicin som jag trodde. Jag vet faktiskt inte hur jag ska komma undan det här och jag önskar verkligen att jag kunde säga till mig själv att "nu kör jag, kämpa" men det går inte, jag vill ha mitt godis och mina godsaker, det är ju mitt liv!
