Allt eller inget. Om att inte bestraffa sig själv
Antingen så är vi superigång eller så är vi superdeppiga.
Om vi inte får vara bäst, så vill vi inte vara med och leka.
Om vi ändå inte blir modellsmala, så kan vi lika gärna bli feta.
Om vi inte lyckas äta bara frukt till mellanmål, så kan vi lika gärna äta två semlor.
Svart eller vitt, bra eller dåligt, skitkul eller dötrist.
Allt-eller-inget-tänkandet är en mycket vanlig företeelse bland oss som lider av bulimi. Om vi inte följer våra egna matplaner (som oftast är hårt åtsnörda, och med en rejäl viktminskning som slutmål), så kan vi lika gärna äta en chokladkaka. Visar inte vågen minus på måndag morgon (som den borde göra enligt våra egna beräkningar), så kan vi lika gärna gå upp tre kilo till nästa förbannade måndag. Alla som lider av bulimi vet att det är näst intill omöjligt att avbryta när hjärnan väl ställt in sig på att hetsäta (och kräkas). Det här inlägget handlar om att försöka minimera ångesten efter att ha ätit något som inte stod på matplanen eller fanns med i beräkningarna.
Nästan alla människor, sjuka eller friska tycker att det smakar gott med godis och fet mat. Alla äter mer än de egentligen orkar då och då och de flesta går upp lite när de är på semestrar. Efter hand så kommer vi att lära oss att detta gäller oss också, och kunna minimera ångesten till ett litet "skit också", utan att känna en längtan efter att kräkas. Det är dock långt kvar tills dess och nu skall vi fokusera på att bli så bra på att våga känna efter vad vi egentligen känner, så att vi hamnar i dessa situationer mer sällan. Så fort vi får impulsen att äta eller dricka något, plocka fram vår lilla anteckningsbok (som jag kommer förklara mer om i nästa inlägg) och skriv kortfattat ner vad det egentligen handlar om. Var envis. Nästa gång vi hetsäter så kommer våra hjärnor säga "där ser ni. Det fungerar inte". Skit i det. Det gör det visst. Det kommer att ta lång tid, och vi kommer att ha skitkul på vägen.
I nästa inlägg skall jag ge oss ett konkret redskap som kommer att hjälpa oss att ta ett stort steg.
Kram
vill du tjäna pengar på din blogg :) kolla in min sida.
hoppas du får en bra dag! :)
Hej!
Det är första gången jag är inne på din blogg, men inte sista! Jag lider av bulimi sedan lång tid tillbaka(15 år), men har fortfarande hoppet om en frisk(are) framtid. Och det är verkligen som du säger att man kan leva under tiden (om man bara är medveten om att man begränsar sig enormt av ätstörningen). En dag i taget! Vet inte hur ofta jag upprepat det mantrat.
Det ska bli spännande att följa din blogg, för du fyller verkligen ett hål i detta medietäta samhälle! Lycka till med ditt friska liv!
Kram
Hej, såna som du behövs!!!...fann din blogg via tidningen SE och insåg verkligen hur viktigt det är med ett forum där sanningen om sjukdomen kommer fram men oxå där strävan att bli frisk står i fokus.
Jag har lidit av anorexi och bulemi sedan 4 år tillbaka men kan nu äntligen kalla mig frisk och njuter av livet och alla upp och nergångar som ingår.
Vill tipsa om en bok som är en stor bidragande faktor till att jag är där jag är idag...Den heter "Mat tillåtet" av Gisela Van der Steer. Jag rekommenderar den varmt!
Kämpa nu på mina medsystrar, ni är värda ett härligt liv! kram
Du e så himla brA Sofia! du beskriver allt så ärligt. precis så som man känner själv.! dock så e ju jag en sån som hetsäter utan att kräkas!
MEn alla andra mönster är ju samma!
Tack sofia för att du finns!
Kram Sofia
