bulimifri

Ett redskap för dig som lider av bulimi, och för dig som vill veta mer.

Att skilja på ansvar och skuld

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Att skilja på ansvar och skuld är en konst som vi sällan behärskar. Att ta ansvar handlingar är inte samma sak som att anklaga sig själv för att man hetsäter och kräks. Om vi ständigt gör oss själva till offer för omständigheterna, så är det omöjligt att förändra vår livssituation. Ett offer är en fånge i sitt liv, utan möjlighet att förändra sin situation. Vi är inga offer, och ingen annan har någonsin stoppat ett kilo choklad i munnen på oss. Som regel blandar vi ihop känslor och begrepp. Eftersom vi normalt tolkar allt som kritik, och kritik är samma sak som att det är fel på oss, så är det extra viktigt att vi anstränger oss för att inte anklaga oss för att vi är så sjuka som vi är.

Åsnan Ior är ett ständigt offer för omständigheterna!

Att bli friska är vårt eget ansvar. Vi måste göra jobbet och vi måste ta smällarna. Att ha en mamma, en pojkvän eller en bästa väninna som stöttar är värt guld, men den dagen vi lägger över ansvaret för vårt tillfrisknande på dem så är vi fel ute. Att skylla på starka känslor och oförstående pojkvänner är en sak, att se sambandet mellan hetsätningsattackerna och dessa omständigheter är något helt annat. Vi bär alltid ansvaret för vårt eget sätt att agera i en situation, men därmed inte sagt att det är konstigt att reagera med att vilja äta när pojkvännen kallar oss för hopplösa. Det är ju så vi reagerat i åratal, och det förändras inte över en natt. Däremot börjar den förändringen med att vi tar över ansvaret och därmed möjligheterna att välja hur vi skall hantera situationen.


Gonatt

Det är sant. Att ständigt ta på sig offerrollen är att skylla ifrån sig på alla andra. Det blir man inte frisk av.

Hur ska jag göra för att sluta tänka på mat? Det känns som att jag går omkring och tänker på mat hela tiden. Så fort jag vaknat så planerar jag vad jagska äta till frukost och tänker p¨å det hela tiden tills dess att jagbörjar äta. Direkt efter frukost börjar jag planera nästa måltid. Jag får ibland inte en enda stund ifred. Hur gör du?

Att tänka på mat ingår ju i sjukdomen. När jag var som sjukast tänkte jag konstant på mat. Bara på grund av att jag faktiskt inte åt så mkt. jag fantiserade om nybakade bullar och de mest fantastiska bakverken men åt aldrig en smula. Mat blir ju så laddat när man är sjuk. Hur mycket ska jag äta/vad ska jag äta/när? osv...ett avslappnat förhållande till mat innebär ju att man tänker på mat när man är sugen/hungrig. Inte för att planera hur mkt man får/kan äta och när nästa gång.

Det är nog viktigt att inte freaka ut för att man tänker på mat hela tiden. Ju friskare man blir desto mindre upptas ju tankarna av mat.

Oh, ja, jäklar vad man har fantiserat om mat... Drömt om riktiga flerrättersmiddagar med enorma desserter bara för att man själv inte fick lov.

Jag har också det problemet. Jag tror att det enda sättet att få bort laddningen är att tillåta sig äta allt, men lite. Vet att det är svårt, brukar försöka köpa hem en så liten mängd som möjlgt av maten. Brukar även slänga när jag lagt upp den prtionen jag behövt från en förpackning.

Ja. Små förpackningar är ju toppen. Egentligen skulle man inte ha nåt "hetsätningsbart" hemma men så kan man ju inte leva. Nästan allt går ju att hetsäta, min erfarenhet är att man hetsäter mer om det är nåt man egentligen är sugen på.

Ja, det vore så skönt om man inte hade någon mat hemma, och sen så kom någon hem med den maten man skulle äta vid varje måltid. Har kommit på att de här "enportonarna" man kan köpa i frysdiskarna är rätt sköna å stoppa i sig. Felix har kommit ut med lite nyttigare och kallorisnålare. Vet att jag inte får tänka så, men jag kan inte hjälpa det. Det är en bit på vägen iaf..