bulimifri

Ett redskap för dig som lider av bulimi, och för dig som vill veta mer.

Godis. Äta eller inte äta?

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se



I någon kommentar till mitt förra inlägg (som ju var en smula virrigt), så var det någon som undrade varför man inte kan äta godis, bar för att man lider av bulimi (eller är i tillfrisknande från). Jag kanske uttryckte mig klumpigt. Jag menar alltså inte att vi inte får äta choklad, utan att vi, för vårt eget bästa, skall fråga oss själva varför vi vill ha chokladen. Någon nämnde ”höstmys framför TV:n”. För mig, och för de allra flesta andra av oss, så är inte en chokladkaka förknippad med mys i första hand. Kanske de första två raderna, resten är förknippat med massor av ångest och tankar och dividerande. Varför köper vi den där chokladkakan i tron att vi skall ha det mysigt, när vi innerst inne vet att vi målar vår kväll blå med den? Att kunna äta choklad och godis i precis ”lagom” mängd (dvs sluta när vi inte är sugna längre, och utan att få ångest, är ju målet med vår resa, och ingenting vi kan kräva av oss själva i början av tillfrisknandet. Godis är, och förblir vår (de flesta av oss) största trigger. Skall vi äta, inte äta, äta lite eller bara på lördagar?

Hur i helvete förhåller man sig till något som bidragit till att förpesta ens liv i åratal?!

Jag kan ju bara prata för mig själv, å andra sidan så har jag prövat allt, och jag vet vad som fungerar för mig. Begränsningar fungerar inte i mitt fall. Att säga ”du får inte” till mig själv, väcker det upproriska barnet i mig och jag kilar iväg till pressbyrån illa kvickt. För mig gäller det att ta varje specifik situation (varje specifikt sug, och impuls att äta) för sig. Vad är det jag känner, och vad försöker jag rymma bort ifrån genom att äta? Godis är lika mysigt för mig, som ”gå ut och ta en öl” är för en alkoholist. Visst, det går fint att ta något då och då, när det bjuds eller när jag är på café etc. Men kopplingen mellan ”mys” och godis/choklad har jag varit tvungen att offra. Nej, godis passar jag mig för, för mitt eget bästas skull. De gånger jag äter det, så är det väl genomtänkt.

Jag förstår hur du menar. Allt sånt som innehåller socker (eller sötningsmedel för den delen) och är nån slags godis (läsk, bakad kaka osv) triggar igång mig fruktansvärt även om jag bara äter lite lite...

jag kan bara äta godis i sällskap med andra. själv så skulle jag falla tillbaka i hetsen direkt. med andra är jag kontrollerad och försöker att "smaka" oxå, och inte bara svälja. jag försöker bli av med allt eller inget tänkandet. jag vågar inte börja kräkas igen, jag vågar och vägrar hamna där igen. men jag vill tro att jag någon gång kommer att kunna äta godis själv utan ångest och hets. det är mitt mål. tack för ett bra inlägg, god natt

Ang. hela din blogg: TACK. Fan vad du är fin,klok och viktig.

Du är väldigt kunnig nu inom detta. jag ser upp till dig ngt oerhört ska du veta. även om ja funderat på liknande saker så kan ju inte formulera mig i meningar och se helheten. det gör jag när jag läser din blogg!

Jag bugar och bockar, tack tack tack

hej jag förstår hur du menar. jag känner likadant. jag skrev det förra inlägget då jag känner att det är för jävligt att bara inte kunna bli helt helt frisk. utan en grej som godis ska kunna få mina tankar någon helt annanstans än var jag egentligen är.



har satt dej som något sorts ideal till friskhet o därför försvann lite hopp angående godis med mera när du inte ens klarar av att äta det.



det är många som kommer till mej o säger att dom är friska, men att dom inte äter "onyttigt" för deras tankars skull



i min värld är man inte frisk då, man är på väg...



däremot är ja livrädd att man alltid kommer vara på väg. att jag aldrig kommer kunna va så vanlig o så normal att ja inte lägger en tanke på det

Ok är det bara jag som är efter här lr? Jag fattar inte uttrycket "målar vår kväll blå med den" :P Ngt negativt antar jag men.. Förklara plz.

Ja, precis, från engelskans "feeling blue"



:-)

Jag vågar inte berätta för någon hur det ligger till. För jag skäms så mycket! Jag kan inte ens klara av att äta med mina vänner. Men med det menar jag glass, kakor, läsk, hamburgare osv.

Det händer när jag är ensam.. Jag kan sitta och äta hur mycket som helst. Hela tdien. Min hjärna säger att jag inte borde äta, jag kommer ångra mig efter och få ångest. Men ändå gör jag det, jag fortsätter äta. Det känns som allt sätter sig på kroppen, att jag blir större för varje dag. Har ofta tankar om att stoppa fingrarna i halsen, men jag gör det inte. Jag ligger och tänker på vad jag ätit och oftast börjar jag gråta av det.

Men ibland har jag perioder då jag tränar jätte hårt och äter bara nyttigt, men det håller inte länge.



Det kanske låter som vem som helst?

Men jag känner mig inte normal längre, känner mig.. "udda" och ensam.

Har alltid vart extremt kropp fixerad: Redan i 3an(lågstatidet) hade jag skrivit i min dagbok, "jag är tjock jag ska banta".



Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln med samma känsla varje dag, man blir äcklad. Vill inte åka till stan och shoppa, kläderna skulle sitta fult på mig & det är pinsamt att visa upp sin kropp.



Mina vänner och faktiskt andra jag knappt känner säger att jag är smal. Men jag kan inte tro på sånt. Det gör mig bara sur för att jag vet att de ljuger. De vill inte säga sanningen.



Som sagt så vågar inte jag berätta det här för någon så jag förblir anonym.

Snälla, svara.

Skulle bli så himla tacksam om du gav mig råd eller något liknande.

/Flicka 15 år.

Hejsan! Vad spännande att du planerar skriva en bok om Bulimi, vilket förlag har du kontrakt med? Det är så viktigt att de här problemen uppmärksammas, bulimi är ju dessutom en sjukdom som ofta är väl dold.

Jag har själv haft en ätstörning sedan cirka 7-8 år tillbaka som jag idag är på väg ur, något som verkligen gör att resten av tillvaron blir så mycket lättare att ta till sig! När det gäller godis så är vi nog alla olika, oavsett om man har haft bulimi eller inte. Jag kan med gott samvete äta godis för det mesta, för att det är mysigt framför teven, för att jag är sugen på godis - utan att känna att "jag MÅSTE ha godis nu" som det ofta kunde vara förut då jag inte heller hade någon hejd så snart jag börjat vilket självklart följdes av ångest och ofta kompensation. Så till Linda och till andra med liknande tankar vill jag bara säga:

VISST går det att bli helt frisk! Jag känner mer än en före detta bulimiker som idag äter utan tecken på ätstörningar både gällande godis, kakor, vanlig mat och annat. Själv är jag fullständigt övertygad om att jag kommer fortsätta framåt och inte ens få de där ätstörda tankarna till slut som fortfarande kan komma under känsliga dagar. Alla är vi olika, och visst kan jag hålla med om att man i första hand bör undvika sådant som lätt utlöser en hetsätning - det betyder inte att det MÅSTE vara just godis som sätter igång det. Och det betyder inte att man kommer behöva undvika det för alltid.



Spännande att ha hittat till din blogg! Ursäkta den långa kommentaren! //Sandra

Länge har jag undrat vad det är som är ”fel” på mig. Varför jag hetsäter för att sedan begrava mig själv i ångest och många timmar på gymmet. Det är få bloggar jag fastnar för och vill läsa varje ord av. Din är en av dem som verkligen fångat mitt intresse. Kanske har jag hittat svaret på vad det är som är "fel" på mig?