bulimifri

Skoluppgifterna hänger över min axel, redovisningen är redan nästa onsdag. Lägenheten gror igen och jag har inte energi över till att diska. Höstmörkret ligger som en tjock ridå och mannen jag älskar bor i en annan stad, miltals härifrån. Dessutom så vet jag inte vad som händer efter jul, eller ens om jag går rätt utbildning. Jag mår helt enkelt inte bra just nu.

Jag tog en promenad runt växjösjön, för att få lite frisk luft, och sjukdomen började tjata. Föjlande konversation utspelade sig mellan mig och min sjukdom (som ju vanligtvis är ganska tystlåten :-)

-    Jag vill ha godis.
-    Okej. Varför då?
-    För att jag vill!
-    Nej. Det finns en anledning till att du vill ha godis.
-    Det är synd om mig.
-    Varför?
-    För att allt är så mörkt och jobbigt just nu.
-    Men det blir inte bättre av att du äter godis. Tvärtom! Du får ju bara ångest, det vet du…
-    Kakor då?
-    Nej.
-    Lightläsk då? Eller Läkerol?
-    Men sluta tjata, det är samma sak. Det är att döva ångesten, istället för att våga känna den.
-    Men kan jag inte få göra det, då, för en gångs skull!? Jag har ju vart så jävla duktig så jävla länge!
-    Det handlar om vad som är bäst för dig själv!
-    Det är ju fånigt att stå här och diskutera! Nu går vi förbi statoil och köper choklad!
-    Suck. Okej. Men först måste vi sätta oss ner och andas lite och fundera över varför du tror att det blir bättre av choklad.
-    (ivrigt nickande)

Typ… Eller ja, jag är ju inte störd (?), men jag var riktigt sugen på att dyka idag. Jag är så glad över att jag vet vad som är bäst för mig, och att jag get mig själv det. Det blev ingen choklad idag.

Kärlek

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se

Att hetsäta utan att kräkas, är inte att vara frisk från bulimi. Många tjejer som jag kommer i kontakt med kallar sig för friska, för att de slutat kompensera. Att hetsäta (eller konstant gå runt och småäta) på grund av instängda och obearbetade känslor leder naturligtvis till övervikt om man inte kompenserar (kräks, svälter, laxerar, fastar, tränar etc.).

När jag skriver övervikt, så menar jag övervikt enligt WHO. Detta innebär ett BMI på över 25, och jag talar alltså inte om de förhöjningar och naturliga rundningar som finns på en frisk kvinnokropp. Alla personer som lider av bulimi, lider av viktfobi, som är et av två kriterier för att man skall kallas bulimisk. Viktfobi betyder att vi är omotiverat livrädda för vårt eget kroppsfett, och inte kan förstå att det måste vara en del av oss, för att vi skall kunna fungera normalt. Är man dessutom överviktig (har ett BMI över 25), så blir såklart denna panik, om möjligt ännu starkare. Ångesten över de extra kilona hanteras som vanligt med mat och spiralen är svår att ta sig ur.



Lösningen på bulimi är således inte (bara) att sluta kompensera, utan den är mycket mer komplex än så. Vi behöver gå in och möblera om våra hjärnor, och reagera innan vi börjar hetsäta, men efter att vi fått impulsen att hetsäta. Våga känn impulsen, våga låta den komma, och försök att genomskåda den. Varför kom den, och vad är det jag egentligen behöver?!

Jag uppmanar ingen att kompensera för sitt hetsätande, men jag vill återigen poängtera att man inte blir frisk per automatik för att man slutar kompensera. Att bli frisk är så mycket större än så, det är leva med ett helt nytt förhållningssätt till livet och till sig själv.


Kram!

Om någon vill beställa boken bulimibibeln så görs det HÄR: www.sofiajensfelt.se


Jag blir så glad varje gång jag inser att ni fortfarande envisas med att läsa på min blogg, även om jag skriver ganska sällan numer.

Vad gäller boken, så håller jag just nu på att leta förlag. Första utkastet är skrivet och omskrivet, och jag har skrivit brev till alla de förlag som jag tycker känns bra och seriösa. Hur lång tid det sedan tar vet jag inte. Det beror på förlaget. Ett år? Två? Det beror nog på hur mycket de vill ändra på i mina texter.

En sak är väldigt viktig. Ingen får gå in i en offerroll och tänka att ”när Bulimibibeln kommer, då skall jag börja ta tag i mig själv”. Tillfrisknandet är en lång process som vi jobbar med medvetet eller omedvetet varje dag. Bulimibibeln kommer inte att göra någon frisk, som genom ett trollslag. Ni kommer själva att ta er dit, och boken kommer förhoppningsvis att vara till stor hjälp.

Till dess så skall ni (vi!);

Ta en dag i taget, en situation i taget, ett ”sug” i taget, en måltid i taget, en stark känsla i taget.

Vi skall fortsätta att andas djupt, gråta om vi är ledsna och fundera över vad det är vi egentligen vill.

Vi skall träna på att inte skälla på oss själva för det vi inte gör, utan istället klappa oss själva för det vi faktiskt gör.

Vi skall fortsätta at skriva, läsa och vi skall träna på att förstå att TOTAL FÖRVIRRING är helt naturligt i början av tillfriskningen (allt kommer att klarna…).




Jag finns här, det vet ni!

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Skolstarten började för en vecka sedan. Ett nytt läsår och nu går jag sista året (läs: ansvar och press), jag har precis flyttat och håller fortfarande på att installera mig och dagarna rinner iväg.

Mitt i allt detta så har jag ju mitt eget tillfrisknande att inte tappa greppet om. Fortsätta att rannsaka mig själv varje dag, och fortsätta att välja, istället för att göra mig till offer för omständigheterna.

Mitt i allt detta så måste jag fortsätta att välja att motstå att gå på de lockande viskningar, om att ”smalare är bättre” och ”smalare har roligare”, som min sjukdom viskar i mitt öra, för att sabba allt det fantastiska som jag har. (Plus att jag skriver en bok. Hahaha. Typisk mig. Bloggar om vikten av lugn och ro, samtidigt som jag kör på som en ångmaskin.)

Anledningen till att jag skriver såhär? Jo, för att påminna er alla (och mig själv) om att hur mycket det än blir på en gång, periodvis i livet, så måste det alltid finnas en extra minut att stanna upp och ”snabb-rannsaka” sig själv, innan vi stoppar det där i våra munnar. En dag i taget, en situation i taget. Vad vill vi egentligen och vad är det vi fatiskt behöver? Lugn och ro? Mat? Ett glas vatten? Gråta? Skrika?

Nu håller jag på att leta förlag. Arbetet går framåt och jag finns här för er allihop. Har inte glömt er och har inte övergivit er, men jag prioriterar alltid mitt eget tillfrisknande först!!!

Glöm inte att träna på bulimins stora gåta; Läsa, skriva, känna efter & gråta




Pussar