bulimifri

Jag fick ett väldigt fint e-mail idag fårn en 15-årig tjej. Jag kände igen mig själv otroligt mycket i hennes rader och tänkte att det är nog fler som skulle göra det. Därför har jag valt att publicera det här (med hennes godkännande såklart!!!) tilsammans med mitt svar till henne;

Brev:

Hej, jag vet inte om du fortfarande svarar på mail men jag känner att jag behöver berätta för någon.
Jag är en 15 årig tjej som råkade klicka mig in på din blogg. Jag har under några veckor misstänkt att jag har bulimi men inte riktigt vågat erkänna det för mig själv. Jag känner mig tjock och äcklig efter att jag har ätit mat. Varje gång. Men jag kan inte sluta äta, det går inte. Men jag äter aldrig när någon ser. När andra är med äter jag väldigt lite, nästan ingenting.
Jag har försökt kräkas upp maten en gång. Det gick inte så jag blev frustrerad, gav mig själv en örfil och bröt ihop. Jag låg på badrumsgolvet i ungefär en kvart, grät och önskade att jag skulle tryckas ihop till något obefintligt. 
Jag har aldrig trott på att prata om hur man känner. Prata känslor. Jag har ingen att prata med. Jag litar inte på mina föräldrar och mitt sociala liv har bara gått utför det senaste halvåret. Men jag vill så gärna dela med mig av det med någon som förstår. Det är bara det att det inte finns någon jag litar på tillräckligt mycket så därför berättar jag för dig, för du är för mig en okänd människa. Men det är mycket lättare att prata med dig än att prata med de runtomkring mig.
Förstår du om jag säger att jag bara vill försvinna? Det finns inget kvar förutom musiken(och möjligtvis fotbollen) som gör mig glad. Alla andra glädjeämnen har ryckts undan. Från att ha varit mittpunkten till att bli den som aldrig riktigt är med på väldigt kort tid är hemskt.
Jag tror att hela den här jag-måste-ha-mat grejen började för några månader sen. Jag har bakat kladdkakor och gömt dom för att sen gå och små äta. Efter det ser jag mig själv som ett äckligt monster. Inget på mig är fint längre. Jag försöker intala mig själv att jag inte är tjock men sen ser jag mig själv i den jävla spegeln och jag förbannar mig återigen för att jag inte tar tag i det och slutar äta. Men det går inte, jag har försökt och klarat det i nån dag men sen äter jag lite för mycket och då rasar allt samman igen.
Skolan går också utför. Jag har alltid klarat mig bra i skolan, aldrig haft fel på ett prov. Men idag fick jag för första gången underkänt på ett franska prov. Det kändes hemskt att inte ens få godkännt. Jag har också börjat skolka för att jag inte orkar med att misslyckas. Än går jag bara i 7an men i 8an börjar betygen. Det kommer gå åt helvetet.
Helst vill jag bara ligga ihopkrupen till en boll på mitt golv med Lars Winnerbäck underbara röst i huvudet. Det skulle vara himmelriktet. Men jag måste fortsätta låtsas att allt är som det ska vara och att jag mår hur bra som helst även fast jag håller på och bryta ihop. Vissa dagar är bättre men andra vill jag inte ens gå upp på morgonen. Jag klarar det inte länge till.

Förlåt för ett rörigt mail men jag behövde bara skriva av mig allt det här. Jag hoppas att du läser det här och kan svara. Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut av det men du verkar vara en väldigt stark människa och jag behöver det. Jag vill bli stark igen.

/Anonym



Svar:

Hej, och tack för ditt UNDERBARA mail! Det kunde varit Sofia Jensfelt, 15 år som skriver...

Du har en ätstörning! Jag skulle tro att det kan klassas som bulimi, kanske med ett släng av BED (googla!). Att vissa människor utvecklar en ätstörning beror på massor av saker. Inte alls bara negativa bitar som dålig självkontroll etc. Jag själv har insett att min otroliga känslighet inför livet och min kreativitet har varit bidragande orsaker. Idag, mer än tio år senare är dessa drivkrafter mina största tillgångar och det jag försörjer mig på. Det är knepigt att vända ett så destruktivt mönster till något positivt, men det går alldeles utmärkt. Dock kommer du att behöva någon att prata med även om det känns omöjligt. Du har några egenskaper som talar väldigt starkt för dig; Du är intelligent (det kan jag läsa mellan raderna i ditt mail) och du har insikt. Trots att du bara (!) är 14 år har du en medvetenhet och en förmåga att sätta åtminstone några ord på kaoset i dit huvud. Den förmågan utvecklade jag först när jag var kanske 17! Förutom det så har du, genom att skriva detta brev till mig, tagit det första steget mot att ta dig loss ur dina ätstörningar. Att du agerar så tidigt och så modigt kommer antagligen att bespara dig många många år av lidande. Om jag själv hade gjort som du så hade jag kanske aldrig försökt ta mitt livnär jag var 19. Du är modig och du kommer att lyckas. Du måste vara medveten om att du har en del jobb framför dig, men när det är överstökat kommer du att ha frigjort enormt mycket kraft och kommer att kunna bli vad fan du vill! Tyvärr är det så att om man en gång insjuknat i en ätstörning så kommer man inte ur den utan hjälp utifrån. Jag rekommenderar dig att gå in på www.abkontakt.se och bli medlem där. Då får du information hemskickad (i ett vitt vanligt kuvert utan tryck) och en egen sponsor. Vill du inte bli medlem så kan du hitta lite information om vart du kan vända dig. Du kan även låna min bok "Bulimibibeln" på bibleoteket eller köpa den här (boken kostar 120 kr och skickas hem i ett vanligt kuvert, som inte "avslöjar" någonting). Den kan kanske ge dig en liten kick-start!

Kram Sofia Jensfelt

Klicka här för att beställa Bilimibibeln
(120 kr inkl moms och frakt. Skickas i ett vitt, diskret kuvert)
Fungerar inte länken? Klipp ut och klistra in http://www.sofiajensfelt.se/kopbok.html


I och med detta inlägg slutar jag att blogga. Jag känner att jag gjort vad jag kan. I den här boken har jag skrivit ner ALLT jag vet om bulimi och hur man blir frisk. Jag vill samtidigt TACKA alla som har kontaktat mig, stöttat mig och uppmuntrat mig att skriva en bok.






Massor av kärlek och hopp

Om någon vill beställa boken bulimibibeln så görs det HÄR: www.sofiajensfelt.se



JUL....

Mysigt och med god mat eller ångestfyllt och fullt av illa dolda ätstörningar?
Så många jular jag ägnat åt att koncentrera mig och räkna och planera hur och vad jag skall kräkas upp. Detta tar fruktansvärt mycket energi och ansträngningarna brukar göra att vi klarar oss ungefär till Kalle Anka. Sen tar kraften slut och det begränsade antalet praliner ur alladinasken överskrids. Rejält. Och så är allt ”för sent” och karusellen är igång. Denna jul tänkte jag bidra med en liten plan för alla oss som lider av bulimi och våndas inför julmaten.
Detta är en liten parentes och mitt sätt att säga ”God jul”.

Börja morgonen med tio minuters meditation.
Stäng av mobilen, slå ihop datorn och tänd ett ljus. Om huset är fullt av släktingar så försök smita ifrån eller lås in dig på toaletten. Du kan ju alltid sätta igång duschen om igen vill acceptera att du vill vara ifred.
Sätt dig bekvämt tillrätta och slut ögonen. Att meditera är ingenting man behöver träna på. Det går inte att göra ”rätt” eller ”fel”. Sitt bara och umgås med dig själv i tio minuter. Tala om för dig själv (pratande, viskande eller i tanken) att den här Julaftonen kommer at bli olika alla andra de senaste åren. Idag tänker du inte lämna dig i sticket utan finnas där för dig hela tiden. Lova att du skall ta hand om ditt lättstressade alterego som du skulle ta hand om alla nära vänner när det behövde det. Du kommer att ta henne undan när hon känner att hon behöver en pause och fråga henne vänligt men bestämt varför hon vill ha en gräddnougat från det undre lagret.
Om tankarna flyr iväg till måsten och borden, slå vänligt bort dem. Fånga och håll fast vid de tankar som är positiva och låt de negativa passera. Om tankarna flyr iväg till måsten och borden, slå vänligt bort dem.
Matplan
Gör upp en matplan över ungefär vad, ungefär hur mycket och ungefär när du skall äta. Inget detaljerat, utan bara en ”grundmall”. På julafton skall man inte banta eller sträva efter att äta färre kalorier än vad man gör av med. Om det är ditt mål, så behöver du inte läsa mer. Denna matplan är inte till för att vi skall äta minimalt med mat. Den är till för at låta oss fira jul på samma premisser som våra friska släktingar och vänner. Däremot så är det ett tips att undvika socker. Särskilt på förmiddagen. Inte heller detta för att hålla ner kaloriintaget, utan för att många av oss har känslig hjärnkemi, som lätt rubbas och stressas av snabba kolhydrater.
Ta hjälp av någon
Om du kommit så långt i ditt tillfrisknande att du pratat med någon, så använd denna person. Förklara att du bestämt dig för att fira jul utan att äta dig till ångest och utan att kräkas. Berätta att du gjort en matplan och att du bara vill at de skall veta om det. För alla er som inte har någon att prata med, gäller det att inte tycka synd om oss själva över det. Då får vi vara vår egen vän och hålla koll på oss själva åt oss. Det handlar alltså inte om att säga ”Nu får du inte ta en enda bit till”, utan snarare ”skulle jag verkligen må bra av en bit till? Vad skulle det få för konsekvenser?”



Godjul!!!!!

För en person som dras till extremiteter, kan det friska och ”normala” upplevas som tråkigt. Att vara frisk känns under de perioder man mår lite sämre mentalt, som en slags gråzon. Då är det bra att lägga på minnet att denna ”gråzon” är ett naturligt tillstånd som alla människor upplever ibland. Dagar då allt känns rätt meningslöst. Vi som lider av bulimi längtar tillbaka till hetsätandets dramatik.



Eftersom vi är sådana känslomänniskor, har vi hellre ångest än att inte känna någonting alls. I min bok kommer jag att ta upp fördelarna med att vara en känslomänniska. Vi går igenom livet med starkare upplevelser. Vi blir mer berörda och vi njuter mer av det som är fantastiskt. Precis som med allt annat för denna känslomässiga sida med sig en del trubbel. Vi är ”dåliga” på att ha tråkigt. Eller. Att bara vara. Men man kan lära sig att bara vara, och därmed minska risken för återfall i bulimi, samt underlätta tillfrisknandet.
 Det handlar om att känna efter, prata med sig själv i skrift, tanke eller tal. Låt ditt förnuft tala prata med ditt splittrade inre (ooooj oj oj så flummigt det låter…)


Inom oss finns det en frisk och förnuftig person. En som vet vad som är bäst för oss och som vill ge oss det. Denna person finns inom oss alla! Vissa kallar det intuition, andra kallar det för själ, andra kallar det för förnuft. Några menar på att det är en bit av universum, andra kallar det inre lugn och vissa säger ”högre makt”. Jag har valt att kalla det för ”Gud”. Jag är inte döpt, konfirmerad och jag kallar mig inte kristen. Men. Jag vet att det finns en visdom inom mig, som jag har bett om hjälp och som har förstärkts sakta men säkert genom mina år av kamp mot bulimin. Varje kväll så skriver jag ner vad jag har gjort bra, tackar för det jag har och ber min inre Gud om hjälp inför morgondagen.

Exempel:
Jag är värdefull trots att jag snattade den där tröjan idag och inte har dåligt samvete över det. Jag vill ha dåligt samvete och jag önskar att jag slutade snatta. Gode gud (eller vad man nu tror på) hjälp mig att bli en ärligare människa och hjälp mig att finna ro, så att jag slutar söka kickar genom att snatta.

Eller:
Det är otroligt mycket nu. Skolan, relationerna, sjukdomen och familjen. Det känns som om jag inte orkar mer. Jag vill bara hetsäta och somna in. Gode gud (eller vad man nu tror på): Hjälp mig att bara ta en enda minut i taget och hjälp mig att förstå att detta bara är en känsla och inte en sanning. Hjälp mig att sova gott och vakna imorgon och känna mig full av energi.

Eller:
Jag var modig, sund och mogen när jag behöll middagen idag, även om jag kände mig väldigt mätt. Tack för att jag vågade behålla den och hjälp mig att hitta samma kraft och mod imorgon på festen.

Detta koncept kallas bra-tack-hjälp och har utformats av Mia Thörnblom. Om du vill läsa mer om den (och skynda på ditt tillfrisknande) så köp (och LÄS) hennes bok ”självkänsla nu”

Jag skriver ju inte så ofta numer (som ni ser :-D). Jag finns dock alltid på mailen [email protected]. Alla är välkomna att skriva och jag tycker INTE att det är jobbigt att människor vräker sin ångest över mig.  Det är självvalt och jag säger ifrån den dagen det blir för mycket. (Många brev börjar med ”Du har säkert inte tid” eller ”jag förstår om du inte har lust” etc.)

Övrigt. Bulimibibeln har nu ratats av de flesta förlag. Endast ”Forum” har inte svarat ännu. Om även de tackar nej, så får jag ta saken i egna händer. Då kommer jag att behöva er hjälp, men det återkommer jag med i så fall ☺

KÄRLEK

Ps. Jag skriver igen innan jul, om hur vi kan minimera ångesten och julgodiset och julmat-ångest i år. Ds.

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


VARNING! Detta inlägg är längre än vintergatan.


Jag fick för några dagar sedan en dikt från en mycket vettig kvinna, vars goda vän lider av bulimi. Jag har fått lov att publicera den här, samt den kontakt vi hade efteråt. Förhoppningsvis så är det någon som känner igen sig samt kan ta till sig mina tips.



Dikt:

Min vän är här igen

Min vän är här igen. Men hon kommer inte att stanna länge. Hon har den där blicken som hon bär då livet är fylld med ”måsten”.  Önskar jag kunde binda fast henne på en stol i mitt kök och skrikandes skaka om hennes inre. Hon springer från den ena till den andra - tar hand om, ställer upp, fixar… Hon släcker alla bränder, utom den som själv bränner henne inne.
Min vän är här igen. Idag försöker vi att rationalisera. Har jag sagt att min vän är väldigt smart, en person som kan högprestera. Men den viskande rösten vet att även den klaraste av tankar kan besegras. Den böjer sanningen efter sin egen röst och snart ekar hon ihåligt. Ibland säger hon det som hon tror att jag vill höra. Hon ljuger och manipulerar.
Min vän är här igen. Hon gråter där hon sitter på min soffa. Allt är mörkt och jobbigt då livets känslor hugger och sliter. Jag vill dra henne nära. Hålla hennes hjärta i mitt. Men ett sargat inre omges av en rastlös kropp. En kropp som bär på skam och ångest. En beröring och hon stelnar till. Rädd för de känslor det föder. Vill hålla henne kvar, men hon flyr redan tillbaka till sina domnande rum.
Min vän är här igen. Hon bär med sig en skrämmande tystnad. Har isolerat sig för världen. Stänger alla ute. Jag kan alla ord på hennes mobilsvar, lyssnar efter tassande steg bakom låsta dörrar. Ibland kommer jag på mig själv med att hålla andan i sökandet efter henne under ytan. Hon kommer alltid upp, men rädslan finns ändå hos mig att hon ska gå förlorad i mörka vatten. 
Min vän är här igen. Det känns som hopplöshetens tider. Om jag ger upp vad händer då? Ensam och övergiven. Gör jag någon skillnad alls? Är det något hon tar för givet? Missförstå mig inte, jag älskar min vän, men ibland känner jag bara tvivel. Tvivel att jag kan göra något gott och rädslan att hjärtat ska sina. Önskar hon kunde knacka ett hål i sin mur och låta mig se hennes inre. Tror att det skulle vara lättare då att se förbi alla hinder.  



Kvinna:

Hej!
Önskar att din bok skulle vara ute redan nu så att jag kunde försöka förstå vad min vän går igenom. Har läst din blogg och jag ser henne i dina ord. Visst finns det litteratur att läsa, men det är lättare att relatera till någon som har varit där själv, som vet vad det handlar om. Önskar att det även fanns böcker som vände sig till oss vänner och anhöriga som står bredvid och tvingas se hur den vi älskar lider. Har du något boktips?? Vet inte vad du fyller din bok med men jag bifogar en liten tanke om hur det är att stå som vän vid sidan om.
Hoppas att livet ler emot dig och att du ler tillbaka. Kram

Mitt Svar:

Fint fint skrivet. Jag kan läsa din ångest mellan raderna och jag ser att du innerst inne näst intill gett upp. En sak är viktig. Alla kan bli friska från ätstörningar, men först när man själv tar ansvaret för sitt tillfrisknande. Det bästa du kan göra är att sköta om dig själv lika kärleksfullt som du önskar att hon tog hand om sig. Det vill säga, om det håller på att bli förmycket med din vän, så måste du ändra ditt fokus och fundera på hur mycket du har att ge. Ingen väns oändliga kärlek och välvilja i världen kan göra henne frisk, bara hon själv.

I boken så har jag skrivit ett kapitel om just detta.
Ta hand om dig

Sofia


Kvinnan:

Hej!
Jag skulle aldrig ge upp min vän eller hoppet om att hon ska kunna bli frisk. Jag vet att hon är så mycket starkare än vad hon själv tror och jag vet att hon redan nu bär på allt det som behövs för att hon ska få må bra. Men det gör ont att se hur hon lider, hur hon kämpar... Det är svårt att rent rationellt veta om att vad jag gör inte kan göra en avgörande skillnad och samtidigt känslomässigt vilja bära henne och skydda henne genom allt. Det är svårt ibland att älska någon som aldrig verkar låta det du gör och säger sjunka in och få stå för en annan sanning än hennes egen. Men att själv ge upp hoppet som en vän är nästan som att ge henne tillåtelse att själv ge upp... Inte ett alternativ med andra ord. bla bla.. förlåt jag surrar.

Kan man säga till en total främling att man är stolt över dem utan att låta ned värderande eller jätte skum? :) Jag är i alla fall stolt över dig. Jag vet att denna sjukdom är djävulsk att leva med och ta sig ur. Hoppas att du mår bra och fortsättningsvis får må bra. Sköt om dig.
Kram



Jag:

Jag är stolt att du är stolt :-)

Jag menar inte att du skall ge upp din vän, utan jag menar att du skall använda din kärlek till henne (och den styrkan den genererar) till att hjälpa henne på rätt sätt. Att "dalta" med (säger inte att du gör, men många andra gör det) en person med ätstörningar är inte den rätta vägen, menar jag. Man kan ställa krav även på en person som mår psykiskt dåligt, om man gör det på rätt sätt. Förklara att du finns där, älskar henne och alltid kommer att älska henne, men att du insett att det är hon själv som måste göra jobbet. Hon blir inte friskare av att du vänder ut-och-in på dig själv.

Ett tips kan vara att fråga henne vad du kan göra för att underlätta för henne att hjälpa sig själv. Kanske kan du gå till bibleoteket och låna lite böcker som hon känner att hon inte vågar, eller du kanske kan ta på dig uppgiften att hitta någon bra terapeuth i området.

Många kramar

Sofia


Som anhörig så är det oerhört svårt att närma sig en person med ätsörningar. Viktigtast är dock, enligt mig, att man klarar av att säta gränser för hur mycket energi man har att ge bort till den som är sjuk.En person som är aktiv i bulimi är ofta som ett läckande såll. Samtidigt som man jagar bekräftelse från sin omgivning på at man duger, är smal, är duktig och vacker, så rinner varenda komplimang rakt igenom oss. Jag gjorde misstaget att slita ut en nära vän genom att alltid älta mina problem (älta är inte samma sak som att bearbeta!) med dem. Hon lyssnade och lyssnade och lyssnade, och tillslut orkade hon inte med min ångest mer. Den blev ändå aldrig bättre eftersom jag bara satt och väntade på att bulimin skulle gå över, och istället tömde hon ut sina energiförråd. När jag skriver så utgår jag alltid ifrån mig själv, och jag vill såklart påpeka att alla är olika. Det finns många personer med ätstörningar som har ett sådant kontrollbehov att de aldrig skulle kunna få för sig att lätta på sitt hjärta inför någon. Enligt min erfarenhet, så utvecklar dessa personer i första hand anorexi, och därför vågar jag formulera detta inlägg som jag just gjort.

Hoppas jag inte krånglat till det ☺



Höstkramar

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Vissa dagar vaknar jag, tittar mig själv i spegeln och tänker surt att jag är ful, fläskig och att mina bröst hänger väl långt söder ut. Jag tycker att mitt hår har en tråkig längt, en trött färg och jag känner att mina glansdagar över lag är över. Ibland irriterar jag mig på andra människor och då och då händer det att jag pratar illa om någon bakom dennes rygg. Jag är med andra ord inte perfekt. Faktum är att jag har ganska många fel och brister. Jag har alltid haft fel och brister. Jag är människa och perfekta människor existerar inte.



Skillnaden på mig idag och för fem år sedan, då jag fortfarande var aktiv i bulimi, är att idag accepterar jag mig själv, inklusive alla dessa fel och brister. Jag kräver inte av mig själv att jag skall vara perfekt och jag strävar heller inte efter att vara det. Jag vet att jag är en värdefull människa, som är värd att älskas även om jag har en dålig dag, uppför mig klumpigt eller känner mig ful och blekfet. Skillnaden på mig idag och för fem år sedan syns kanske inte på utsidan, men idag älskar jag mig själv och tycker att jag är en bra människa oavsett vad jag presterar. När jag gör fel fokuserar jag på att ställa till rätta, istället för att rättfärdiga felet inför mig själv eller inför andra. Jag är inte längre beroende av att andra påpekar min nya tröja, min häftiga frisyr eller ser att jag testat en ny ögonmakeup. Idag är den viktigaste relationen den jag har med mig själv. Eftersom jag har accepterat att jag inte är perfekt och vågar jag se mina brister, så tar jag också ansvar för mina egna handlingar.

Förr skyllde jag all olycka som drabbade mig på yttre omständigheter och kände att jag var ett offer för en orättvis värld. Jag blev ledsen och arg om någon främling var otrevlig i mataffären och ödslade energi på att banna denne. Idag sitter jag själv vid ratten i mitt eget liv och väljer vad jag vill lägga min energi på. Den slösar jag på mig själv och mina relationer. Mannen i mataffären tycker jag på sin höjd lite synd om under en kort sekund. Jag är en god vän som lyssnar på vad andra har att säga, utan att fundera på vad jag skall säga så fort de tystnar. För fem år sedan var jag egocentrerad och bulimisk. Idag är jag lycklig och frisk.

Om någon vill beställa boken bulimibibeln så görs det HÄR: www.sofiajensfelt.se

Hej alla friska och sjuka. Är i full färd med att skriva ett kapitel i boken om självkänsla. Detta begrepp är så viktigt, att jag vill lägga ut det här:

En dålig självkänsla är ett gemensamt drag för alla som lider av bulimi. Det är samtidigt en av nycklarna till tillfrisknandet. Mycket av det som jag skriver i den här boken, handlar indirekt om självkänslan, och för att vi skall kunna ta till oss det maximalt, så behöver vi förstå innebörden av ordet självkänsla. Många människor, sjuka som friska, blandar ihop begreppet med självförtroende, vilket är en annan sak. Självförtroende handlar om att ha tilltro till sin förmåga att prestera. Alltså, vi vet att vi kan och att vi är duktiga på mycket. Självkänsla, däremot, handlar om att vara medveten om sitt egenvärde. Alltså, att veta om att man är värdefull, oavsett vad man presterar.
Just det faktum att många aldrig funderat över skillnaden mellan dessa två begrepp skapar ofta förvirring. Vi vet ju att vi är duktiga på många saker, och vi vet ju egentligen om att vi ser ganska bra ut. Varför håller vi då på och utsätter oss för denna tortyr.  Svaret är att vi förmodligen har ett bra självförtroende och samtidigt en låg självkänsla. Vi vet om att vi kan, men vi känner inte, i våra hjärtan, att vi är bra människor. Vi bedömer oss själva utifrån våra prestationer, vårt utseende och vad andra tycker och tänker (eller vad vi tror att andra tycker och tänker) om oss. Tycker andra att vi är bra, så är vi bra.
Att öva upp självkänslan (=att träna på att älska sig själv, för den man ÄR, och inte för det man GÖR) är ett måste för att bli frisk från bulimi. Vår självkänsla är ofta körd i botten, och det är inte så lätt att ta de första stegen. Fler tips om hur man går till väga kommer såklart i boken, men jag vill tipsa alla som lider av bulimi, eller bara är generellt trötta på livet att läsa ”Självkänsla nu!” av Mia Törnblom. Den är väldigt bra, och utgör en förträfflig botten, lagom till bulimibibleln kommer ut ;-). Den finns på ljudbok (...), och är väldigt härlig att lyssna på i mp3-spelaren.





Kärlek

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se



I någon kommentar till mitt förra inlägg (som ju var en smula virrigt), så var det någon som undrade varför man inte kan äta godis, bar för att man lider av bulimi (eller är i tillfrisknande från). Jag kanske uttryckte mig klumpigt. Jag menar alltså inte att vi inte får äta choklad, utan att vi, för vårt eget bästa, skall fråga oss själva varför vi vill ha chokladen. Någon nämnde ”höstmys framför TV:n”. För mig, och för de allra flesta andra av oss, så är inte en chokladkaka förknippad med mys i första hand. Kanske de första två raderna, resten är förknippat med massor av ångest och tankar och dividerande. Varför köper vi den där chokladkakan i tron att vi skall ha det mysigt, när vi innerst inne vet att vi målar vår kväll blå med den? Att kunna äta choklad och godis i precis ”lagom” mängd (dvs sluta när vi inte är sugna längre, och utan att få ångest, är ju målet med vår resa, och ingenting vi kan kräva av oss själva i början av tillfrisknandet. Godis är, och förblir vår (de flesta av oss) största trigger. Skall vi äta, inte äta, äta lite eller bara på lördagar?



Hur i helvete förhåller man sig till något som bidragit till att förpesta ens liv i åratal?!

Jag kan ju bara prata för mig själv, å andra sidan så har jag prövat allt, och jag vet vad som fungerar för mig. Begränsningar fungerar inte i mitt fall. Att säga ”du får inte” till mig själv, väcker det upproriska barnet i mig och jag kilar iväg till pressbyrån illa kvickt. För mig gäller det att ta varje specifik situation (varje specifikt sug, och impuls att äta) för sig. Vad är det jag känner, och vad försöker jag rymma bort ifrån genom att äta? Godis är lika mysigt för mig, som ”gå ut och ta en öl” är för en alkoholist. Visst, det går fint att ta något då och då, när det bjuds eller när jag är på café etc. Men kopplingen mellan ”mys” och godis/choklad har jag varit tvungen att offra. Nej, godis passar jag mig för, för mitt eget bästas skull. De gånger jag äter det, så är det väl genomtänkt.

Skoluppgifterna hänger över min axel, redovisningen är redan nästa onsdag. Lägenheten gror igen och jag har inte energi över till att diska. Höstmörkret ligger som en tjock ridå och mannen jag älskar bor i en annan stad, miltals härifrån. Dessutom så vet jag inte vad som händer efter jul, eller ens om jag går rätt utbildning. Jag mår helt enkelt inte bra just nu.

Jag tog en promenad runt växjösjön, för att få lite frisk luft, och sjukdomen började tjata. Föjlande konversation utspelade sig mellan mig och min sjukdom (som ju vanligtvis är ganska tystlåten :-)

-    Jag vill ha godis.
-    Okej. Varför då?
-    För att jag vill!
-    Nej. Det finns en anledning till att du vill ha godis.
-    Det är synd om mig.
-    Varför?
-    För att allt är så mörkt och jobbigt just nu.
-    Men det blir inte bättre av att du äter godis. Tvärtom! Du får ju bara ångest, det vet du…
-    Kakor då?
-    Nej.
-    Lightläsk då? Eller Läkerol?
-    Men sluta tjata, det är samma sak. Det är att döva ångesten, istället för att våga känna den.
-    Men kan jag inte få göra det, då, för en gångs skull!? Jag har ju vart så jävla duktig så jävla länge!
-    Det handlar om vad som är bäst för dig själv!
-    Det är ju fånigt att stå här och diskutera! Nu går vi förbi statoil och köper choklad!
-    Suck. Okej. Men först måste vi sätta oss ner och andas lite och fundera över varför du tror att det blir bättre av choklad.
-    (ivrigt nickande)

Typ… Eller ja, jag är ju inte störd (?), men jag var riktigt sugen på att dyka idag. Jag är så glad över att jag vet vad som är bäst för mig, och att jag get mig själv det. Det blev ingen choklad idag.

Kärlek

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se

Att hetsäta utan att kräkas, är inte att vara frisk från bulimi. Många tjejer som jag kommer i kontakt med kallar sig för friska, för att de slutat kompensera. Att hetsäta (eller konstant gå runt och småäta) på grund av instängda och obearbetade känslor leder naturligtvis till övervikt om man inte kompenserar (kräks, svälter, laxerar, fastar, tränar etc.).

När jag skriver övervikt, så menar jag övervikt enligt WHO. Detta innebär ett BMI på över 25, och jag talar alltså inte om de förhöjningar och naturliga rundningar som finns på en frisk kvinnokropp. Alla personer som lider av bulimi, lider av viktfobi, som är et av två kriterier för att man skall kallas bulimisk. Viktfobi betyder att vi är omotiverat livrädda för vårt eget kroppsfett, och inte kan förstå att det måste vara en del av oss, för att vi skall kunna fungera normalt. Är man dessutom överviktig (har ett BMI över 25), så blir såklart denna panik, om möjligt ännu starkare. Ångesten över de extra kilona hanteras som vanligt med mat och spiralen är svår att ta sig ur.



Lösningen på bulimi är således inte (bara) att sluta kompensera, utan den är mycket mer komplex än så. Vi behöver gå in och möblera om våra hjärnor, och reagera innan vi börjar hetsäta, men efter att vi fått impulsen att hetsäta. Våga känn impulsen, våga låta den komma, och försök att genomskåda den. Varför kom den, och vad är det jag egentligen behöver?!

Jag uppmanar ingen att kompensera för sitt hetsätande, men jag vill återigen poängtera att man inte blir frisk per automatik för att man slutar kompensera. Att bli frisk är så mycket större än så, det är leva med ett helt nytt förhållningssätt till livet och till sig själv.


Kram!

Om någon vill beställa boken bulimibibeln så görs det HÄR: www.sofiajensfelt.se


Jag blir så glad varje gång jag inser att ni fortfarande envisas med att läsa på min blogg, även om jag skriver ganska sällan numer.

Vad gäller boken, så håller jag just nu på att leta förlag. Första utkastet är skrivet och omskrivet, och jag har skrivit brev till alla de förlag som jag tycker känns bra och seriösa. Hur lång tid det sedan tar vet jag inte. Det beror på förlaget. Ett år? Två? Det beror nog på hur mycket de vill ändra på i mina texter.

En sak är väldigt viktig. Ingen får gå in i en offerroll och tänka att ”när Bulimibibeln kommer, då skall jag börja ta tag i mig själv”. Tillfrisknandet är en lång process som vi jobbar med medvetet eller omedvetet varje dag. Bulimibibeln kommer inte att göra någon frisk, som genom ett trollslag. Ni kommer själva att ta er dit, och boken kommer förhoppningsvis att vara till stor hjälp.

Till dess så skall ni (vi!);

Ta en dag i taget, en situation i taget, ett ”sug” i taget, en måltid i taget, en stark känsla i taget.

Vi skall fortsätta att andas djupt, gråta om vi är ledsna och fundera över vad det är vi egentligen vill.

Vi skall träna på att inte skälla på oss själva för det vi inte gör, utan istället klappa oss själva för det vi faktiskt gör.

Vi skall fortsätta at skriva, läsa och vi skall träna på att förstå att TOTAL FÖRVIRRING är helt naturligt i början av tillfriskningen (allt kommer att klarna…).




Jag finns här, det vet ni!

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


Skolstarten började för en vecka sedan. Ett nytt läsår och nu går jag sista året (läs: ansvar och press), jag har precis flyttat och håller fortfarande på att installera mig och dagarna rinner iväg.

Mitt i allt detta så har jag ju mitt eget tillfrisknande att inte tappa greppet om. Fortsätta att rannsaka mig själv varje dag, och fortsätta att välja, istället för att göra mig till offer för omständigheterna.

Mitt i allt detta så måste jag fortsätta att välja att motstå att gå på de lockande viskningar, om att ”smalare är bättre” och ”smalare har roligare”, som min sjukdom viskar i mitt öra, för att sabba allt det fantastiska som jag har. (Plus att jag skriver en bok. Hahaha. Typisk mig. Bloggar om vikten av lugn och ro, samtidigt som jag kör på som en ångmaskin.)

Anledningen till att jag skriver såhär? Jo, för att påminna er alla (och mig själv) om att hur mycket det än blir på en gång, periodvis i livet, så måste det alltid finnas en extra minut att stanna upp och ”snabb-rannsaka” sig själv, innan vi stoppar det där i våra munnar. En dag i taget, en situation i taget. Vad vill vi egentligen och vad är det vi fatiskt behöver? Lugn och ro? Mat? Ett glas vatten? Gråta? Skrika?

Nu håller jag på att leta förlag. Arbetet går framåt och jag finns här för er allihop. Har inte glömt er och har inte övergivit er, men jag prioriterar alltid mitt eget tillfrisknande först!!!

Glöm inte att träna på bulimins stora gåta; Läsa, skriva, känna efter & gråta




Pussar

Long time no seen... Om en vecka börjar skolan och jag längtar tillbaka till vardagen. Längtar efter rutiner, träning och åtta timmars sömn per natt.

Första utkastet av boken är färdigt. Nästan alla modeller är färdigfotade och boken kommer att uttrycka allt jag vill ha sagt, på ett mer samlat sätt än mitt snurriga, vulgära och dyslektiska sätt att blogga på ;-)

Nu är det diverse finslipningar kar att göra, och, naturligtvis att distrubiera boken. Jag kommer att prioritera den framför bloggandet tills den är klar, och hoppas att ni ser fram emot den och att ni fortsätter att läsa gamla blogginlägg under de stunder som det känns som värst.

Jag har skapat ännu en blogg. Denna blogg har adressen http://bulimifricomunity.blogg.se/ och jag har tänkt att ni (och jag ibland) skall skriva den tilsamans. Denna blogg redigeras via http://www.blogg.se/

Användarnamn: [email protected]
Lösenord:            bulimifri



Jag har ingen aning om ifall det kommer fungera, men min förhoppning är att detta kan bli en mötesplats för oss som lider, där vi kan stötta varndra och som samtidigt kan läsas och kommenteras av allmänheten.

Kram

HÄR KAN MAN BESTÄLLA MIN BOK BULIMIBIBELN: www.sofiajensfelt.se


I min bok kommer jag att presentera sjutton steg ut ur bulimin. Här är ett smakprov!


Steg 1:

För att bli frisk så måte man ha något att tillfriskna ifrån. Många av oss har kommit så långt att vi redan pratat med någon närstående och andra har inte ens erkänt för sin dagbok ännu. Förnekelsen är kroppens viktigaste psykiska skyddsmekanism och den arbetar så det ryker när det gäller just denna sjukdom. Förnekelsen gör att vi vägrar att se hela sanningen. Kanske erkänner vi att vi har ”ätstörningar”, men skulle aldrig ta ordet ”bulimi” i våra munnar. Några av oss anser att vi lever i en ”dålig period”. Att denna varat i fem år är ett faktum som gör att vi kniper ihop ögonen hårt och tänker på något annat.

Förnekelsen är livsviktig. Utan den så hade vi kanske inte levt idag. Att uthärda all den smärta som det innebär att vara sjuk i bulimi är ingen enkel sak! Men nu skall vi altså knacka ett hål i denna och ta oss ända ner på botten. Vi skall ta till oss orden ”jag lider av bulimi”, både på ett intellektuellt plan (det gör vi kanske redan idag), och också förstå det med våra hjärtan. För att lyckas med detta krävs det träning. Vi kan börja med att läsa orden ”Jag har bulimi” ett par gånger. När vi vant oss vid det så kan vi säga det högt för oss själva, vilket ofta är ett stort steg att ta. Vi måste vara beredda på den smärta som kan utlösas när vi krashar förnekelsen. Vi måste också vara beredda på att vår reaktion på den smärtan kommer att bli sug att hetsäta. Var beredd och klandra inte oss själva för det.

Detta är ett utdrag ur (första, obearbetade utkastet) ur stegarbetet i bulimibibeln.

Kontroll är det mest överskattade begreppet i vår tid. Vi strävar efter att kontrollera en vardag som är helt omöjlig att ha kontroll över. Livet är här och nu, och jorden kommer att fortsätta snurra även om vår lägenhet är ostädad och läxböckerna ligger kvar där vi la dem för tre veckor sedan. . Det är inte kontroll vi behöver. Tvärt om, vi behöver släppa kontrollen. Jag menar inte att vi skall sluta ta ansvar för våra liv och handlingar, utan jag menar att vi skall träna på att skilja på vad som är väsentligt och vad som är mindre viktigt. Vi måste inte vara fixade från topp till tå, ha koll på det senaste modet och ha en lägenhet som dels är trendigt inredd och dels välstädad. Genom att gradvis släppa kontrollen över vad vi äter, så lägger vi över ansvaret på vad vi skall äta och inte äta på våra kroppar. Detta steg låter paradoxalt för oss som alltid trott at det är just för lite kontroll vi haft. Vi har lagt ner hundratals timmar på att försöka kontrollera vårt ätande. Vi har skrivit listor över vad vi inte får äta, vad som innebär sötsaker och vad som innebär godis. Vi har fört diagram över vår vikt och varje år insett att vi inte ”lyckats”. Desto fler regler vi sätter upp för oss själva, desto fler regler kommer vi att bryta mot. Exempel; En lista på vad vi inte får äta genererar garanterat mer sug och ångest än att inte ha någon lista alls och istället ta en dag i taget. 




Fortsätter kämpa med denna bok, som jag arbetat på i så många år nu...

Skulle gärna ha lite tips. Håller på med delen som heter "anhöriga" och vad de kan göra för att hjälpa oss.

Dessutom så är jag nu redo att ta emot berättelser ur verkliga livet till det kapitlet som skall heta just så. Jag söker texter på max ca en A4. Gärna en berättelse om var, hur och varfr det böjade, hur du blev frisk (eller varför du tror att du inte lyckats bli det) etc. Förnamn skall vara med, (och gärna längd och vikt eftersom jag funderar på att göra det som en kul grej, att identifiera ala medverkande med förnamn, längd och vikt eftersom det är tal som vi hakat up oss på.) Några har redan mailat, men jag har tappat kollen på vad som är till mig privat och vad som får publiceras, så maila gärna igen, och gör klart och tydligt exakt vad som får tryckas!

Maila dem till [email protected]. Min korrekturläsare kommer att rätta eventuella stavfel innan publicering.

Sist men inte minst, så vill jag tipsa om en annan bok som håler på att ta form.  Den heter "Mat, träning och ångest" av Frida Lindström. Hemsidan är inte helt klar än, men tjuvkika redan nu.



Kram!