Sanningen. HELA sanningen...
Sanningen ja... Den är ju inte vacker när det gäller bulimi. Den är kladdig, nerspydd, blodig och ångestdrabbad! Sanningen är något man bär själv, och inte ens vågar erkänna för sin dagbok.
Den nakna sanninge...
Man behöver inte säga allt till alla när man börjar sin resa mot tillfrisknandet. Jag har fortfarande hemligheter (efter SJU ÅR), som jag väljer att inte berätta. Det handlar inte om att jag är en dålig människa, utan om att det är det bästa alternativet för just m och för att jag skulle känna mig naken och utlämnad om alla runt mig visste allt. Du går väl knappast runt och berättar för alla hur många sexpartners du haft, eller inte haft?
Men. Du måste berätta HELA sanningen för NÅGON. (Inte att du HAR varit sjuk, eller att du BRUKADE hetsäta. Nej. Den faktiska och sanna sanningen. Precis som den är JUST NU) Den måste du berätta för någon, därför att i samma ögonblick som du berättar den för någon, så berättar du den också för dig själv, vilket är hela poängen. Du måste våga se hela sanningen, innan du kan ändra på den, och börja bygga upp den nya, friska verkligheten. Så länge man förnekar (och kämpar emooooot, och VÄGRAR erkänna) den exakta sanningen, så går den ju aldrig att förändra. Detta är ju helt logiskt när vi tänker efter? Eller hur! (Denna någon som du berättar för kan faktiskt vara dig själv!)
Här uppstår ett problem. Att berätta sin story för någon är ett mycket stort steg, och det är svårt att hitta orken och modet att berätta alla vidriga detaljer. Kruxet är att det är en förutsättning för att man skall kunna komma vidare. Att prata med en nära vän kan vara en god idé, men det kan också bli tokigt. En vän är (oftast) ingen psykolog och det kan bli tungt att ta för en person som har sina egna problem att tackla. Skolsyster eller psykolog är såklart kanonbra, men ärligt? Hur många kommer till skott med ett sådant projekt? Psykologen är ju någon vi antagligen kommer att prata med framöver, men många av oss har inte tillgång till någon just nu. (och kanske manipulerar vi denne, om vi faktiskt har någon)
Ta ett papper, och en penna, eller öppna ett tomt dokument i word? Börja skriv. Ta den tid du behöver för att få med så många detaljer som möjligt. Skriv ner alla detaljer som du egentligen inte vill berätta ens för dig själv. De som du egentligen bara vill glömma!
Varsågod. Här är din grund, som du skall förändra sakta men säkert.
Våga läs din egen text och våga stå för att allt som står där är sant och för att det är dig det handlar om.
Den som vill att någon annan människa skall läsa texten är välkomna att posta den till [email protected]. Jag kommer att läsa igenom alla eventuella texter som skickas dit. Jag kommer inte att tycka, tänka, dömma eller fråga. Observera att det inte är fråga om nyfikenhet från min sida, utan ett sätt att underlätta ditt eget tillfrisknande!
Ett annat alternativ är att klicka på denna länk och där leta upp närmaste möte hos OA. OA (Overeaters Anonymous), är anonyma möten dit människor kan gå och dela sina erfarenheter och prata om sina ätstörningar. Det är gratis och 100% anonymt!
Kram
Den nakna sanninge...Man behöver inte säga allt till alla när man börjar sin resa mot tillfrisknandet. Jag har fortfarande hemligheter (efter SJU ÅR), som jag väljer att inte berätta. Det handlar inte om att jag är en dålig människa, utan om att det är det bästa alternativet för just m och för att jag skulle känna mig naken och utlämnad om alla runt mig visste allt. Du går väl knappast runt och berättar för alla hur många sexpartners du haft, eller inte haft?
Men. Du måste berätta HELA sanningen för NÅGON. (Inte att du HAR varit sjuk, eller att du BRUKADE hetsäta. Nej. Den faktiska och sanna sanningen. Precis som den är JUST NU) Den måste du berätta för någon, därför att i samma ögonblick som du berättar den för någon, så berättar du den också för dig själv, vilket är hela poängen. Du måste våga se hela sanningen, innan du kan ändra på den, och börja bygga upp den nya, friska verkligheten. Så länge man förnekar (och kämpar emooooot, och VÄGRAR erkänna) den exakta sanningen, så går den ju aldrig att förändra. Detta är ju helt logiskt när vi tänker efter? Eller hur! (Denna någon som du berättar för kan faktiskt vara dig själv!)
Här uppstår ett problem. Att berätta sin story för någon är ett mycket stort steg, och det är svårt att hitta orken och modet att berätta alla vidriga detaljer. Kruxet är att det är en förutsättning för att man skall kunna komma vidare. Att prata med en nära vän kan vara en god idé, men det kan också bli tokigt. En vän är (oftast) ingen psykolog och det kan bli tungt att ta för en person som har sina egna problem att tackla. Skolsyster eller psykolog är såklart kanonbra, men ärligt? Hur många kommer till skott med ett sådant projekt? Psykologen är ju någon vi antagligen kommer att prata med framöver, men många av oss har inte tillgång till någon just nu. (och kanske manipulerar vi denne, om vi faktiskt har någon)
Ta ett papper, och en penna, eller öppna ett tomt dokument i word? Börja skriv. Ta den tid du behöver för att få med så många detaljer som möjligt. Skriv ner alla detaljer som du egentligen inte vill berätta ens för dig själv. De som du egentligen bara vill glömma!
Varsågod. Här är din grund, som du skall förändra sakta men säkert.
Våga läs din egen text och våga stå för att allt som står där är sant och för att det är dig det handlar om.
Den som vill att någon annan människa skall läsa texten är välkomna att posta den till [email protected]. Jag kommer att läsa igenom alla eventuella texter som skickas dit. Jag kommer inte att tycka, tänka, dömma eller fråga. Observera att det inte är fråga om nyfikenhet från min sida, utan ett sätt att underlätta ditt eget tillfrisknande!
Ett annat alternativ är att klicka på denna länk och där leta upp närmaste möte hos OA. OA (Overeaters Anonymous), är anonyma möten dit människor kan gå och dela sina erfarenheter och prata om sina ätstörningar. Det är gratis och 100% anonymt!
Kram
Kommentarer
Postat av: Elin
Hej!
Jag är pågång med mitt tillfrisknande från bulimi och tar din sida till hjälp i fajten. Tack så mycket!
Kram
Trackback
