Brevkonversation med tjej 20 år

Här följer en mailkonversation med en tjej på 20 år. Jag tror att många kan känna ign sig i hennes problematik. Jag har därför valt att publicera breven och mina svar, så att fler kan ta del av dem.


Brev1:

Hej Sofia!

Jag insåg för bara ett par månader sen att jag faktiskt har typ bulimi, pga av att det var först då jag lärde mig stoppa fingrarna i halsen (nyligen fyllt 20 så det var ju ganska sent i livet ändå). Mådde piss då, o gjorde det kanske i snitt 2 ggr i veckan i typ en o en halv månad (sen kom jag in i en må-bra-period).

Jag har haft en onormal relation till ätande sen jag var kanske 8 år o har haft ?mindre? ätstörningar då o då i perioder o dom senaste 2, 3 åren har jag hets- o/eller ?ångestdämpningsätit? o sen försökt få upp det på andra sätt, då typ 1 gång/månad i snitt. Men jag insåg inte att jag faktiskt sett ätande som något ångestdämpande halva livet förrän då jag insåg att jag har typ bulimi. Allt gick upp för mig då. Tex att jag oftast shoppar för att dämpa ångest (mkt mer skonsamt!). O efter lite grubblande tror jag att jag kommit fram till kärnan i allt, vilket är ensamhet eller rädsla för ensamhet.

Till saken: När jag började läsa din blogg (då du nyligen börjat blogga) så var jag fast besluten att bli av med mitt sjuka beteende. Jag har försökt definiera vad frisk är för mig. Först var jag tvärsäker på att det helt enkelt var att ha en normal relation till mat. Men nu har jag börjat tänka i andra banor. Jag tror inte jag någonsin kommer bli ?frisk? utan att jag måste lära mig leva med det, o att det är friskheten.

Ett stort problem har alltid varit att jag tyckt att jag ser bra ut med smink, fixat hår, kläder som framhäver det man vill o döljer det man vill o formar det man vill, o framför allt brun-utan-sol. Men att jag utan allt det där ser hemsk o äcklig o skabbig ut naken o utblottad framför spegeln. Nu har jag insett att jag ser ganska ok ut naken ändå, fast utan BUS är skabbigheten ett faktum, så rejält med BUS är ett måste. Sen kvarstår mina fula överviktiga hängiga tuttar också men förutom det så. Nu har det uppstått ett omvänt problem. Jag tycker jag ser konstig ut i kläder istället. O tycker det är ännu viktigare att gå ner i vikt pga det. Jag tycker jag mår rätt bra just nu o att jag har en relativt avslappnad inställning till mitt utseende för tillfället. Jag hoppas verkligen att det håller i sig. Men med den här förrädiska sjukdomen vet man ju aldrig.

är bara nyfiken på vad du tänker.. om friskhet speciellt. Om du har något tips typ :P

/Kram




Svar1:
Hej, och tack för ditt brev!

Du är i ett tidigt stadium av begynnande bulimi och det kan bara gå på två sätt nu. Bli värre eller bättre. Jag kan nämligen berätta att bulimi är en accelererande sjukdom och både jag och de flesta som läser min blogg kan intyga att vi också började med att kräkas endast några gånger per månad. Bara genom att du accepterat faktum att du har bulimi och börjat fundera över det så har du kommit en bra bit på vägen. Jag känner igen mig mycket i ditt brev men jag får en känsla av din väg emot friheten inte är så jäääätttelååååååång (som min har varit).

Kan det vara så att du är en person som ställer väldigt höga krav på dig själv? Att alltid vara fixad och trimmad, ha bra betyg och samtidigt vara en hypersocial och stöttande kompis är väldigt påfrestande och man hinner inte alltid med sig själv, vilket skapar ångest. Jag var där själv, och reflekterade inte ens över det, eftersom det alltid varit så och eftersom det var en så naturlig del av mitt liv. JAG VAR BRA OM JAG SÅG BRA UT. Det låter så gryyyyymt tråkigt, men du behöver bli vän med dig själv. Ditt brev är fullt av kloka insikter, men en del av dig letar fortfarande desperat efter vad som är fel/inte perfekt på din kropp. Detta handlar, tror jag om att du är ganska trygg i din roll som snygg/social/duktig-tjejen och inte riktigt är redo att släppa taget om henne. Du vet inte riktigt vad som döljer sig bakom. 

Först när man älskar sig själv precis som man är (blekfisig och med hängbröst och putis-mage), så han man må riktigt bra. Ditt brev fokuserar på lite fel saker och jag tror att ändra detta fokus är det enda du behöver göra! Det handlar om insikter och man kan tyvärr inte fuska sig igenom det, men jag hoppas att detta svar sår ett frö i dig. Du kommer att fixa detta galant!

ps. Brun-utan-sol e skabbit.Sola solarium i stället, det e snyggare :-P

Kraaaaaam

Sofia




Brev 2:
Hej, och tack för ditt svar!

Men hallå, att B-U-S är skabbigt är ju bullshit! :P Min blir jättefin o jämt o inge orange lr överbrunt :P Men jag kan gärna leva med att behöva B-U-S:a mig, dom andra komplexen vill jag inte ha.
 
Hmm jag önskar att jag kunde tänka som du..
Grejen är den att jag älskar mig själv så otroligt mycket! Jag tycker om mig själv, men inte hur jag ser ut o hur jag är/beter mig. Men kärnan = jag:et, älskar jag. Senaste tiden har jag insett att jag tycker manlighet på kvinnor o tvärtom är jätteavtändande, o typ hatar allt manligt över mig själv. O att om det inte fanns normer om manligt o kvinnligt att förhålla sig till så har jag ingenting. Inget att stå på. Tycker dock absolut att man ska försöka bryta normer man inte trivs i! Men jag trivs i den, den ger mig otrolig trygghet. Men att jag inte kan leva upp till att vara så omanlig som jag vill ger mig ångest.

Sen måste jag bara berätta en sak..
Jag o en kompis (som vet om mina ätstörningar) har pratat mycket senaste dagarna om utseende vs. personlighet. O en kommentar hon sa var att bilder måste vara så perfekta o snygga för att det inte finns någon personlighet där. Personligheten är liksom en stor del av attraktionen o jag har inte tänkt så mkt i dom banorna förr. Lite grann, men då bara insett att min personlighet inte lever upp till mitt utseende (med mask på dvs) lr så som jag lr den som spanar in mig vill att jag ska vara. Jag vill att dom hetaste killarna (o tjejerna för den delen) spanar in mig o blir attraherade av mig, vilket sällan händer. Jag vill inte nöja mig med någon halvattraktiv (både till utseende o personlighet) person. Jag tror min personlighet drar ner mig. Dom kan få så mkt bättre. Ngn mer säker, rolig, feminin, onördig.. Så min insikt om att det inte bara är utseendet som attraherar ger mig bara ångest :/




Svar2:

Hej BUS-bruden :-)

Du älskar dig själv, men du får ångest över att personligheter kan vara attraherande, eftersom din personlighet är så skabbig att den skulle dra ner ditt totala? Hmmmm.

Jag tycker om det som din kompis sa ang. att bilder måste vara perfekta, eftersom de saknar personlighet. Jag vänder på resonemanget i mitt huvud och tänker att; okej. Jag behöver kanske inte se perfekt ut, eftersom jag faktiskt har en fantastisk personlighet som lyser igenom!

Jag köper alla dina argument om att du inte tycker det är attraktivt med maskulina drag på kvinnor. Det är många som inte tycker och det är ingen idé att låtsas som om det inte finns ett skönhetsideal. Dagens skönhetsideal är smalt, plattmagad, små och fasta tuttar, dyra kläder och alltid på topp. Idealet FINNS, och ditt problem är att din strävan efter att uppnå det, skitar ner din livssituation. Jag vill att du beställer (och läser!) boken ?normalochfin? av Caroline Eriksson. I den beskriver hon mycket av det du känner (att strävan efter att vara perfekt överskuggar allt annat)

Jag tycker inte att det låter som om du älskar dig själv, ditt JAG. Återigen så är det något som jag inte kan tvinga på dig, men jag tror att det är där (och bara där) ditt problem ligger. Jag vet ju inte vad du väger, men jag gissar mig till att du har en hälsosam vikt, men att den inte är bra nog för dig. Du får banta så mycket du vill för min del, men jag kan tala om för dig med säkerhet att du börjar i fel ände? Om du verkligen vill bli frisk, så måste du göra upp med den här skiten. Du utkämpar ett krig mot dig själv som du aldrig kommer att vinna. Använd ditt liv och din energi till något bättre.

Jag har några konkreta tips som jag brukar tillämpa när jag känner att kärleken till mig själv börjar svalna.

1.    Titta på en bild av mig själv som barn. Oskyldig och söt. Bebisar är perfekta, precis som det är (och det är vi fortfarande)
2.    Ta ett träningspass i en kort topp, som visar magen (precis som den är). Tvinga dig själv att se stolt ut och dra inte ner toppen när den glider upp. Min mage är definitivt inte platt, men jag är stolt över den (och stolt över att jag ör stolt)). Killar ääääälskar rakryggade brudar med eller utan putmage.
3.    Tänk på någon du älskar (ett syskon?). Vilka krav ställer du på den personen? Kräver du att den personen alltid är i topptrim? Kräver du att den personen är cool och har snygga kläder? Nix pix. Du VET mycket väl vad ÄKTA kärlek handlar om. Tilllämpa den på dig själv också!
4.    Tänk den snyggaste tjejen du kan föreställa dig (jag exempelvis är tokig i Angelina Jolie). Visualisera den personens liv. Till vardags! Jag misstänker att Angelina är hungrig (och därmed småtjurig) i stort sett dygnet runt. Jag tror även att hon har en massa ytliga kindpussarkompisar som inte ens funderar över om de älskar henne för den hon är eller inte. Slutligen så tror jag att hon upplever väldigt mycket avundsjuka och det kan ju knappast vara lätt att hitta riktiga vänner då.

Blablabla. Nu har jag skrivit ett helt jävla testamente, IGEN.

Puss/Sofia

Kommentarer
Postat av: Evelina

Hej tjejen, bra skrivet som alltid, jag är gärna med på en intervju gällande bulimin! Du kan nå mig på evelina_grenemark@hotmail.com

2008-05-01 @ 13:22:04
Postat av: Anonym

En jättebra blogg! Jag känner igen mig mycket i brevet. Det är så lätt att känna sig ensam och man är den enda i hela världen osv. Men det är inte alls sant ju.

2008-05-03 @ 10:29:53
URL: http://mrscandy.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0